En liten kille i en stor stad: Den första Muay Thai träningen

Jag kom tidigt till träningen, mma killarna höll fortfarande på. Det var två tjejer där. Jag såg den ena gå på mount och hålla nere den andra genom att hålla henne på brösten. Jag stretchade vidare men gav snart upp. Jag var ju inte varm. I alla fall inte än.


Vi börjar springa. Vi springer i en lång vid cirkel. Det är ett stort gapande hål i cirkeln från en kille som håller folk tillbaka genom att springa långsamt. Han springer som i en dvala, ser lugn ut, nästan frånvarande. När tränaren skriker till vaknar han och började accelerera – nu ser han hålet.


Han kompenserar genom att springa fortare och springer snabbt ifrån de bakom honom. Anledning: alla står stilla och gör höga knän. Som han ser det är han redan separerad från gruppen. Nu vill han ta igen även det, och ställer sig och gör höga knän. Det ser hafsigt och ryckigt ut, som ett dåligt försök till att trampa vatten.

Jag hoppas att ingen ska skratta till. I spänd väntan tittar jag bort och ser ur ögonvrån cirkeln sluta sig – träningen kan fortsätta som vanligt. Jag tittar på tränaren men ser inget hånflin. Skönt. 


På slutet lägger tränaren in sprints. Min kropp känns samlad och full av energi. Efter löpningen kommer en blandad färs av armhävningar, squats och grodhopp. Jag hamnar efter och fuskar lite mot min vilja.

Vi är väldigt trötta när tränaren ber oss gå och plocka fram hopprepen. Vanliga hopp toppade med 15s intervaller på maximal fart. Hopprepet träffar ofta mina fötter. Fötterna blir kräftröda och ser komiska ut.

     –     Förstår ni vad det innebär att hålla mitzar? Frågar tränaren skarpt.  

     –     Håller du mitzar står du inte bara där som en skyltdocka. Du ska                 göra något också.  

     –     Den som håller i mitzarna bestämmer takten, slagen, sparkarna du             fintar och rör på dig. Du är aktiv.

Samtidigt som det han sa lät rimligt var jag rädd att han inför alla skulle peka ut mig och förklara sitt missnöje. Bli hans personliga trashbag. 

Jamen du står ju bara där, rör på dig! 

Valet av partner föll sig naturligt då killen till höger också vände sig om och såg precis lika vilsen ut som jag. Vi körde sparkar, slag och knän. Jag märkte snabbt att han inte besatt förmågan att sätta ihop mer än en teknik i taget. 


Det blev snart min tur att hålla i mitzarna. Förstod jag vad det innebar? Nja... Jag blev dock snabbt bekväm och tyckte jag gjorde ett bättre jobb än honom redan minut ett. Jag satte ihop längre kombinationer och vokaliserade dem också.

Jag märkte mycket snart att han inte lade kraft i någon rörelse förutom sin vänstra benspark. Hans händer var lama och långsamma. Hans knän likaså och hans högerspark fick honom se halt ut. Lite som en gubbe.


Hans vänsterben hade däremot fart och tryck med hela höften och kroppen bakom. Jag märkte snart att han landade med vänsterbenet ojämnt på mitzarna. Min vänstra underarm tog större delen av smällen, jag fick små rödblåa märken runt handleden. Jag körde slag tills han klagade – då var jag tvungen att låta honom sparka igen.


Jag bytte strategi. Jag lät honom sparka fem till tio gånger i rad varje gång. Redan första sparken tappade han stinget och sparkade inte hårt ens då. Jag såg att han var missnöjd i sitt ansikte men han gjorde som jag sa.

Han stannade upp för att han var andfådd och tog sig för hjärtat som en gubbe. Jag iaktog pojken, hans osunda uppsyn och hans skrovliga ansikte. Jag tänkte följande: Är dina ådror så fulla av kolesterol nu är det inga vackra tio år du har framför dig.  

Du får säkert skitdålig mat hemma.

När alla klappat händer och allt var klart började alla gå mot dörren. Jag stod kvar. Jag var inte klar. Jag gav mig på en utmanande grupp kettlebells som stod och lurade en bit bort. Ryssland: Kettlebells och alkolister. Det är vad de tillfört världsordningen.

Jag gick till arbete. Jag tog ingen hänsyn till att nästan alla gått hem. Jag ignorerade vädret, kylan och mjölksyran. Jag tog en 20 kg tung kettlebell och körde squats.

Jag körde långsamt. Jag darrade, flåsade och skrek vid varje repetition. På detta sätt höll jag på i ungefär tio minuter. Till och med veteranerna, som tränade på andra sidan rummet, började titta oroligt åt mitt håll. En del blickar speglade oro, andra respekt.

På darrande ben gick jag och plockade upp mina grejor. Jag hade förtjänat deras respekt. Jag kände deras långa blickar följa min ryggtavla som jag lämnade lokalen. Jag tittade inte bakåt.

Det hade ju pajat hela grejen.