En liten kille i en stor stad: Den åttonde BJJ träningen

En kompis var generös nog att låna mig sin dräkt. Den framhävde mina linjer. Den var knappt använd. Jag kände mig starkare, sexigare och mer kapabel i den. I alla sammanhang.

Iklädd min nya dräkt träder jag in i BJJ lokalen. Jag spanar in en muskulös tjej på andra sidan rummet. Hon var den enda tjejen i rummet. Jag går fram och frågar om hon ville köra tekniken tillsammans idag. Hon nickar.

Därefter får jag reda på att den stubbige mannen gett henne en spricka i revbenet, vid nedre ryggen till höger om ryggraden. På samma träning som han skadat mitt revben. Jag scannar lokalen efter honom, vart var han?

Jag försökte bygga upp lite aggro. Men han var schysst så jag kunde inte hata honom. Han var grov så jag kunde inte fysiskt förakta honom. Hans dåliga motorik väckte empati. Fan alltså det här går inge bra...

Hon hade skador. Vi sa att vi skulle ta det lugnt. Det var vad vi sa. Hon tog sig inte ens tid att göra rörelserna rätt. Det gjordes hårt. Det gjordes snabbt. Det gjordes ofta fel. Vad kan ligga bakom ett sådant beteende? En prestationsdriven pappa? Är hon kanske försäljare?

Då och då när hennes kropp påminde henne om att hon hade ont, stannade hon upp, grimaserade och fortsatte sedan på samma vis. Hon såg kanske smärtan som karaktärsbyggande. Jag tänkte tillbaka på den första träningen, ryggen, hur ont det gjort.

 It didn't kill me and it definately make me weaker.

Klockan ringde. Dags för sparring. Jag letade efter ett snällt ansikte. Jag hittade en kille som var stark men snäll. Stark men snäll. Han kämpade mycket men var försiktig. Bra kombination.

Jag föreslog ett tempo på sextio till sjuttio procent. Det fungerade bra första matchen, jag blev förvånad. De andra matcherna var mer eller mindre tvärtom.

Först skakade vi hand, vilket kändes trevligt och lite formellt sådär. I och med att brottningen började försvann denna formella yta allt mer; tjugo sekunder senare låg man likförbannat där och slet för liv och fosterland.

En sparringmatch stack ut från de andra. Ingen upptrappning skedde. Jag blev paff, stannade upp, och körde på. Är det såhär det känns? Vi körde teknik och rullade runt likt ett garnnystan av ihopvirade trådar. Vi inkräktade ständigt på de andras mattutrymme. Tyvärr tog även den ronden och den träningen slut. Vi skakade hand.

Väl hemma försökte jag rensa huvudet på tankar. Jag klippte naglarna och stoppade ner gamla prylar som tog upp onödig plats i en flyttkartong. Att dammsuga fanns inte ens på listan. Jag såg att jag packat ner den fula gamla dräkten. Den låg kvar som ett dåligt minne.

Jag sneglade på den nya, prydligt upphängda dräkten och kände... stolhet. Mot min vilja började jag tänka på tv-shop. Jag fann att jag satt ner. Jag tittade ut i vårmörkret och kände mig liten och obetydlig.

Ja, vad är inte en bal på slottet...