En liten kille i en stor stad: Den sjunde BJJ träningen

Jag var hemma. Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg fotfolkets mekaniska rörelser. Närmast haltande steg. Jag såg bilarna och deras förutbestämda destinationer. De hade mål. I mörkret fann de motivation till att göra någonting. Ja. Jag försökte förstå.  

Jag lade mig ner. Jag ville skrika, men var för trött. Jag ville gråta, men kunde inte finna sorg. Jag ville skratta, men kunde inte ens le. Jag tittade upp. Jag såg den döende solen glimta till och förvinna bort i intet. Dess frånvaro lämnade mig kall och tom. Det hade blivit vår.

Vår tränare var sen, idag. Ett blåbälte tog kommandot. Vi radade upp oss och fick order om att springa. Ledet vände på sig. Jag som stod sist stod nu först. Alla tittade. Jag tittade. Gör något, rör på dig! Alla väntade.

Jag sprang.

Mycket mer än så var det inte. Till ytan. Sprang jag för långsamt? Borde jag öka? Tog jag ut svängarna för mycket, eller kanske för lite? Sprang jag fult? Såg det ut som jag studsade? Jag visste ju inte.

I min ovisshet svävade jag fram, tyst hoppandes att en ny stark och naturlig ledare skulle ta kommandot; ta rodret från mina händer och med karskhet annonsera: ”Ni behöver inte vara nervösa längre, jag är här nu.”

Han kom inte. Jag stod ensam och ensam skulle jag förbli. Mina tankar gick ut till mina armbågar. Jag spände dem. Jag lät min tankenergi färdas till dem. Jag kände efter. Jag kände att jag hade kraft. Jag hade bra balans. Jag kunde springa hur långt som helst. Jag blev lugn.

 
Inom mig steg en vilja att påvisa min fysiska dominans. Jag skulle springa snabbare och snabbare tills ingen kunde hänga med mer.  

Smaka på den här era jävlar, tänkte jag och ökade takten. Som resultat slöts cirkeln. Jag var i mitten. Jag kunde pusta ut. Äntligen var jag en del av den gråa mittzonen.


 

Vädret var grått och kallt. Själv var jag varm, våt och rädd. Min kompanjon var stark och hade mycket dålig teknik. Det är en dålig kombination. Han brottades som Picasso målade tavlor. Han placerade helt enkelt kroppsdelarna där han ville ha dem. Sen belagde han dem med roliga färger som gult, blått och grönt. Färgerna kom senare.

Näst sista omgången var mot Picasso-brottaren. Jag höll emot så gott jag kunde. Han planterade ett ordentligt knä på högra sidan av min bröstkorg. Jag ryckte till, stannade upp, tittade på honom sedan rakt framåt. Den smärta jag känt var nu borta, och inget spår av den var kvar.

        –    Är du okej? Frågar han.

        –    Det är lugnt, svarar jag, utan att egentligen tänka.

        –    Det var inget, intygar jag, nu med en bitter ton i min röst.

Det vara bara att fortsätta. Min sista sparringpartner var kompis med tjejen jag brottats med innan. Vi lyckades kommunicerade fram att vi hade skador och sedan var de satt. Detta var ovanligt, det hade inte hänt förut.

Jag gick därifrån belåten och avslappnad.

Det var en piece of cake. På tunnelbanan kände jag en stickande smärta från höger sida. Det störde mig inte. Väl hemma kände jag att det gjorde ont även när jag andades. Jag blev inte överlycklig.

Till skillnad från penseln kommer färgerna senare.