En liten kille i en stor stad: Den sjätte BJJ träningen

Vår Brazilianske lille tränare bygger övningar som grenar löper från ett träd. Han börjar med en rörelse. Sen bygger han alla andra rörelser från den. Det är meningen att det ska bli enklare så.

Jag hade snälla träningspartners idag, några snällare än jag själv. Detta bör framföras, för se jag växte upp med den barnvänliga budon - med en ovanligt snäll tränare därtill.

Han var så snäll att man undrade hur han klarat sig igenom livet. Faktum är att han var så snäll att jag nästan fann det provocerande. Han älskade blommor. Han blev florist. Det var inte svårare än så.

Jag förstod att jag sedan länge lämnat den världen då en smärta i bröstet förde mig in i nuet - och på mig låg en annan man som försökte vrida sönder mina lemmar.

Kort därefter kolliderade hans knä med min mun. Jag hade munskydd och det var tur, för träffen var hård och jag började blöda ner hans dräkt. Jag bad om ursäkt:

      –     Ursäkta, det är lite blod på din dräkt.

      –     Det gör inget, så länge du inte har HIV eller hepatitis B.

      –     Det har jag inte, sade jag, egentligen ovetandes.

      –     Okej då kör vi.

Det var min första sparringpartner för dagen, han var cirka 10 kg tyngre än jag och sportade ett vitt bälte. Han var förvånansvärt duktig. Jag försökte ta honom på kraft men han tillrättavisade mig snabbt genom att övermanna mig och strypa ut mig hårt.

     –     Kör du på styrka kommer jag möta dig med styrka och då blir det               inte roligt för dig.

     –     Okej, jag förstår, nickade jag och lät hans ord sjunka långt in i                   hjärnbarken.

Han visade mig några tekniker och betonade vikten av att höft och axlar inte får ligga platt på marken.

Sparringpartner nummer två var tjejen jag spanat in och pratat med två dagar tidigare. Vi körde mjukt och drog lite i varandra. Jag fick konstiga associationer till våldtäkt i huvudet. Jag bände upp hennes armar, det gick så lätt. Hon kämpade verkligen emot. Är det såhär det ser ut, tänkte jag och avancerade till mount.

Sparringpartner nummer tre gjorde jag allt för inte att hamna med till att börja med. Jag vände ryggen till, jag låtsades inte se när han räckte upp handen. Till slut gick det inte längre. Han var stor.

Han var stor och vältränad och såg än större ut i och med att hans benstomme var smalare än många killar hans storlek. Mina armar var som tändstickor i jämförelse. Hans muskler löpte längs kroppen som ett skyddande hölje. Han var nöjd och oskadad. Inte konstigt, tänkte jag, han går ju in i strid med rustning.

Han gjorde med mig precis vad han ville. Han kastade mig upp och ner sen tog han min rygg och sen mountade han mig. Det kändes inte helt tummen up. Jag ville upp, bort och ut.

I ett fängelse hade du blivit mer än förnedrad, kom rösten, du hade blivit ifråntagen möjligheten att gå.

När träningen var slut och folk började bära mattor ställde sig två osedvanligt muskulösa killar och tittade på, med överkroppen bar. Den ena var lång, den andre kort.

Den långa var sparringpartner nummer tre. De samtalade om allmänt manliga saker som kroppsvikt och träning. Det var tydligt att de ville åskådliggöra vad de lagt så mycket tid på att bygga upp.

     –   Vad väger du? Frågar den korta killen.

     –   84 kg, jag tränar mest löpning, jag har alltid vägt ganska lite för min           vikt.

     –   I såna fall kan du inte ha några muskler på benen med den där                   överkroppen.

     –  Joda, det finns där med, svarar den långa och nickar belåtet.

Det kommer fram att den korta väger 84 kg men tävlar i -77 kg klassen på grund av sin längd. Det verkar rimligt då han ser ut att vara ungefär 170 cm lång. De är lika breda. Armarna är lika tjocka. Det skiljer ett huvud i längd. Båda säger sig väga 84 kg.  

Det är något som inte stämmer här.