En liten kille i en stor stad: Den fjärde BJJ träningen

Träningen kändes bra, idag. Kanske var det koffeinet jag i pillerform knarkat på morgonen, kanske hade de gutturala vrål som hörts in från grannväggen eggat mig, vem vet?

Jag skrek till på träningen idag. Det är det manligaste jag har, mitt vrål. Min röst tenderar bli lite grötig när jag pratar eftersom jag har dålig motorik i munnen. 

Mitt vrål däremot är rent och tydligt – nästan ett urläte – och mycket viljestarkt. Jag vill påstå att mitt vrål avslöjar min personlighet och jag vill gärna att andra också ser det så.

Det här var första träningen som faktiskt var rolig. Skadorna var som bortblåsta – och med det kom energin. Problemet: mina partners ber mig kämpa mindre. Men jag gillar att kämpa, det är ju så man känner att man lever.

Jag ser dessa lektioner som ett roligt sätt att ta ut sig på, inte som små instruktionssessioner i att lära sig skada folk. Det var kanske där du hamnade fel från början, viskar rösten i mitt bakhuvud.

 
 
På sparringen har jag märkt att alla är jävligt bra. Vår nybörjargrupp är nämligen infiltrerad av veteraner från diverse grappling discipliner samt gamla MMA utövare. Det leder till är att folk är bra även i nybörjargruppen. Det är jobbigt för såna som jag.

Vid sparringen möter jag ett annat vitbälte, som faktiskt också grapplar som ett. Vi gör båda misstag. Dessa misstag öppnar upp för roliga positioner och dueller som aldrig annars skulle kunna ske. En bra kamp helt enkelt.

Jag tvingar till mig en kimura på ren vilja. Jag accelererar trycket över många sekunder så att han får tid till att tappa.

Som svar utmanövrerar han min kropp så att jag tappar höften och kroppen bakom. Han lyckades vrida sig och mig så att min vänsterarm hamnar bakom hans huvud. Jag tappar kraft och i princip hela hävstångseffekten.

Men det sket väl jag i, jag drog, och axeln följde med. Och jävlar vad jag drog. Vid ett precist ögonblick förstår jag att jag inte kommer kunna avsluta. Jag drar då hårdare och känner mjölksyra sippra ut i armarna. Hans polare sitter en bit bort och hejar på. Det känns som de hejar på mig med. 

Till slut faller greppet och han trycker mitt huvud nedåt och bakåt. Han går på en armbar som han skyltar med ända till månen. Jag vrider lite på mig men gör inte allt jag kan för att komma loss. Jag tycker han förtjänar den. 

I omklädningsrummet kännner jag en värk i min arm som inte är träningsverk. Jag undrar om det var värt det. 

Fan att man ska vara man och sympatisk på samma gång.