En liten kille i en stor stad: Den tredje BJJ träningen

Bussen kom direkt, så jag var där på en gång. Jag avverkade trappan i snabba steg. Jag märkte snart att jag kom för nära en tjej med guldlockigt hår som på grund av detta vände sig om.

Som svar stannade jag demonstrativt till, för att visa att jag inte var en stalker. Jag stod så, och väntade tålmodigt på att hon skulle försvinna ut ur mitt synfält. Hon gjorde så, och jag började gå, nu med en dålig känsla i kroppen.

Vi blev placerade i en avskärmad del av det stora rummet eftersom Thaiboxarna behövde vårt rum till att träna. Vi sprang många varv i det lilla rummet. Flera balkar satt nära mitt huvud så jag slog huvudet i dem om jag gjorde höga knän när vi skulle göra höga knän.

 

 Vi gick ihop två och två och blev beordrade att göra samma övningar som igår. Aj, jag hade ont i bröstet, ryggen, halsen, näsan och handleden. 

Bröstet från det enorma tryck den svarte mannen byggde upp igår. Ryggen från lektion ett. Halsen från hans vansinniga strypningar. Näsan från hans axel. Handleden från en gammal situation som bara kan uppstå då man åker rollerblades utan handledsskydd.

 

 För att ingen jobbig situation skulle uppstå med nya partners valde jag noga de tillfällen då jag informerade om min rygg och min hals. De två var värst. Jag lät resten vara eftersom jag ville undvika den outsagda frågan varför jag ens var där. Handleden gjorde sig däremot synlig med ett 250 cm långt boxningswrap i rosa.

 

 Halsen var ömmare än väntat. Mer än skinnet, själva massan. Om det är muskler eller senor vet jag inte. Vi gjorde samma strypningar som igår.
Jag teamade med en kille som såg grov ut, om än inte stor.

Han var tung. Han var lönnfet. Han hade gömda muskler också. Hans kropp var mycket lik en stubbe, eller en icke sned korv.

 

 På den avslutande sparringen var det jag och den före detta sjukgymnasten för svenska fotbollslandslaget. Han lärde mig allt om min rygg och gav mig några övningar att göra. Ungefär så som man gör på morgonen när man vaknar och sträcker på sig. 

     –   Det syns på dig hur du rör dig var du har ont, sade han.

 

Det känns när jag rör mig att jag har ont, ville jag svara.

 

 Hemma spände jag mig framför badrumsspegeln. Passa dig Sverige, här kommer nästa generations Arnold i hårdpacketerat Svensson format. Jag spände mina muskler, flexade mina armar, tryckte ut bröstest och drog in magen.

Jag slog belysningen av och på. I det svaga ljuset såg jag mörka fläckar. Jag tände och såg att de alla var blåmärken. Jag räknade till tjugo varpå det största hade diametern av en golfboll. Det satt på insidan av armbågen.

Jag stod och funderade i sann 'make love not war' hippieanda om man inte kunde utöva kampsport utan att skada sin kropp.

Jag tänkte nostalgiskt tillbaka till boxningen och kom ihåg hur fysiskt uttömd jag var då - hur bra min kropp mådde då.  

Boxningen kändes mer sund. Jag fick inte ont av den. Undviker man sparring finns ju bara teknik, fys och slag på mitzar kvar. Ett grymt fyspass med skrytfaktor och ett praktiskt ändamål. 

Jag kanske borde börja med boxning istället.