Ah, vad kan jag göra..det är å lägga av eller fortsätta kämpa

Jag har lyssnat till dokumentären om Susanna Kallurs resa tillbaka från skadan. Beundransvärd idrottare. Susanna Kallur är en av de mest positiva, drivna och målmedvetna atleter jag känner till.

Dokumentären om Susanna Kallur på Sveriges radio: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=179&grupp=6592&artikel=5181217 

Jag har tack och lov klarat mig undan allvarligare skador sedan jag för många år sedan började träna mer på allvar. Jag kan bara föreställa mig hur oerhört mycket det måste krävas mentalt, själsligt och fysiskt att bibehålla tron på sig själv, sin kropp och sin karriär, när skadan är så svår och inte vill läka, när sponsorerna lämnar, när strålkastarljuset släcks och ingen utom den närmsta kretsen tror att man kan och klarar och komma tillbaka till sin tidigare nivå och passera den till nästa.

Jag är full av beundran. Jag tror det krävs en näst intill omänsklig styrka.

När jag lyssnar på dokumentären om Susanna Kallurs väg tillbaka till världstoppen och OS i London går jag från medlidande, till tårar, till att bli mörkrädd, arg, till att känna gåshud över hela kroppen, till medkänsla och inspiration till att vara totalt och fullkomligt imponerad.

Sitter också och småler lite grann under vissa delar av dokumentären. Jag känner så väl igen hennes tankar och beteende när hon kliver in på sin träningsarena. När jag var riktigt liten och ville bli bäst i världen på längdskidor låtsades jag att jag var finskan Marja-Liisa Matikainen - som jag följde stenhårt på TV under mästerskap och OS. Jag gjorde upp ett skidspår på vår stora tomt och hade en gammal gungställning där gungorna sedan länge varit borttagna, som måltribun. Jag jagade tider, jag slet, kämpade, jag åkte varv efter varv, jag sträckte armarna i skyn när jag åkte under den rostiga gungställningen och bestämde att jag skulle köra ett lopp till och ett lopp till för att bli ännu vassare. Mamma fick gå ut och hämta mig när skymningen föll och hon flera gånger försökt ropa in mig från balkongen. Hade hon inte hämtat mig - halvt orolig, halvt leende åt min kamp mot snön, små knallar och backar och tänkta konkurrenter - hade jag fortsatt vara helt omedveten om tiden, kylan och mörkret. Jag tänkte inte på att jag egentligen borde vara hungrig, kall och trött. Helt omedveten. Det enda jag var medveten om var mig själv i spåret och bilderna i huvudet där jag föreställde en världsatlet som var starkast, krossade alla och klev högst upp på prispallen.

Susanna Kallur tänker att hon går in på OS-arenan i London med landslagskläder på när hon kliver in på sin träningsarena. Eller, det var vad hon gjort fram tills helt nyligen. Kallur kommer inte kunna ställa upp i London. Skadan är inte läkt och hon kan inte springa över häckarna. Jag hoppas, tror och vill att hon åter står på OS-arenan i Rio om 4 år. Hon är värd det.

I am made of all the days you don’t see
Not just the one you do

Bilden har egentligen inte så mycket med inlägget att göra men den påminner mig om min beslutsamhet och målmedvetenhet. Bilden är från en MMA-match jag gick mot en ryska för några år sedan. Jag minns att jag tänkte ”shit” och nästan slutade andas vid första kontakten och att hon kändes omänskligt hård och stark. Jag blev lite rädd men lyckades på något sätt behålla närvaron och gick tiden ut. Jag förlorade på poäng och blev utburen av Eddy Bengtsson från arenan då mitt ben spruckit av att jag blockerat en spark. Jag bestämde mig för att ingen trots allt är omänsklig, jag tog mig igenom fighten även om jag tvekade först. Ingen är omänsklig även om någon kan kännas omänskligt stark och onåbar.
Snarare är vi kapabla till nästan vad som helst om vi bara är beredda att betala vad det kostar. Jag bestämde mig för att trots skräckupplevelsen fortsätta kämpa mot toppen i MMA. Är fortfarande mitt upp i resan, jag har lärt mig massor på vägen, gått ytterligare matcher, vunnit ibland och förlorat ibland och med vilja, driv och målmedvetenhet har jag fortsatt ta mig uppåt och framåt steg för steg. Idrott är helt fantastiskt. Resan är värd varje svettdroppe, tår och ansträngning. Tre veckor till match på Invcita Fighting Championship i Kansas USA.