Mitt inlägg i debatten

Som elitidrottare är mitt liv (på gott och ont) väldigt inrutat. Jag bor dessutom i två städer, Göteborg och Stockholm, och jobbar och pluggar samtidigt som jag försöker få till två träningspass om dagen och satsa på min idrott. Mitt nuvarande liv innebär med andra ord mycket pendling, ständig planering och trixigt pusslande.

Att därtill vistelserapportera har ändå inte inneburit något extra jobb för mig egentligen. Det tog ett tag innan jag fick kläm på datasystemet där man fyller i alla uppgifter och rapporter. Men med bra hjälp från antidopinggruppen gav det sig till slut och eftersom jag redan vet hur och var jag spenderar  i princip alla mina vakna timmar på dygnet, även på längre sikt, så var det bara att börja knappa in i systemet. Jag för träningsdagbok över mat, sömn, träning, ja det mesta, så vanan att bokföra allt har jag så att säga redan.

I vistelserapporteringen fyller jag i var och när jag kör mina regelbundna träningspass (dvs när jag tränar, var befinner jag mig då vanligtvis), när och var jag har tävlingar, var jag sover om nätterna, plus att jag anger en slot varje dag dvs en timme mellan 06.00-23.00 då antidopinggruppen vet exakt var jag är ifall dom vill komma och testa mig.

Man kan tycka att det är ett intrång i mitt privaliv men jag ser det inte så. Vad jag KAN se däremot är hur det måste underlätta att vara heltidsidrottare som många andra i Sverige som vistelserapporterar är. Dom som lever på sin idrott och bara ägnar sig åt det har sannolikt mer tid och lättare att följa detta systemet jämfört med till exempel mig som jobbar minst halvtid, pluggar heltid och pusslar ihop två liv i två olika städer.

Men som sagt, eftersom mitt liv måste vara planerat ner till detaljnivå för att det skall gå ihop och för att jag skall få göra allt det jag tycker är så roligt och utvecklande så har vistelserapporteringen inte tillfört särskild huvudbry för mig. Min planering håller inte alla dagar och ibland ändrar jag mig i sista stund men det går att ändra i vistelserapporteringen nära inpå händelser. För ett par dagar gick jag på ett spontant biobesök och det gick bra att ändra (hade angett att jag skulle vara i min lgh mellan kl 21.00-22.00) även om det var sent påkommet. 

Jag tycker det är bra och viktigt med antidopingarbetet och bidrar gärna i det arbetet med vad jag kan. 

Jag klandrar ingen som inte delar min syn på vistelserapporteringen och jag håller med om att systemet sannolikt hade kunnat utvecklats och gjorts mer lättanvänt. Jag tror mycket handlar om hur man är som person och jag är schema-människa med mycket rutiner. Låter kanske dödens tråkigt men det är inte tråkigt att få leva sin dröm :).

Mer om vistelserapportering: http://www.rf.se/Vi-arbetar-med/Antidoping2/Vistelserapporter/

Ah, vad kan jag göra..det är å lägga av eller fortsätta kämpa

Dokumentären om Susanna Kallur på Sveriges radio: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=179&grupp=6592&artikel=5181217 

Jag har tack och lov klarat mig undan allvarligare skador sedan jag för många år sedan började träna mer på allvar. Jag kan bara föreställa mig hur oerhört mycket det måste krävas mentalt, själsligt och fysiskt att bibehålla tron på sig själv, sin kropp och sin karriär, när skadan är så svår och inte vill läka, när sponsorerna lämnar, när strålkastarljuset släcks och ingen utom den närmsta kretsen tror att man kan och klarar och komma tillbaka till sin tidigare nivå och passera den till nästa.

Jag är full av beundran. Jag tror det krävs en näst intill omänsklig styrka.

När jag lyssnar på dokumentären om Susanna Kallurs väg tillbaka till världstoppen och OS i London går jag från medlidande, till tårar, till att bli mörkrädd, arg, till att känna gåshud över hela kroppen, till medkänsla och inspiration till att vara totalt och fullkomligt imponerad.

Sitter också och småler lite grann under vissa delar av dokumentären. Jag känner så väl igen hennes tankar och beteende när hon kliver in på sin träningsarena. När jag var riktigt liten och ville bli bäst i världen på längdskidor låtsades jag att jag var finskan Marja-Liisa Matikainen - som jag följde stenhårt på TV under mästerskap och OS. Jag gjorde upp ett skidspår på vår stora tomt och hade en gammal gungställning där gungorna sedan länge varit borttagna, som måltribun. Jag jagade tider, jag slet, kämpade, jag åkte varv efter varv, jag sträckte armarna i skyn när jag åkte under den rostiga gungställningen och bestämde att jag skulle köra ett lopp till och ett lopp till för att bli ännu vassare. Mamma fick gå ut och hämta mig när skymningen föll och hon flera gånger försökt ropa in mig från balkongen. Hade hon inte hämtat mig - halvt orolig, halvt leende åt min kamp mot snön, små knallar och backar och tänkta konkurrenter - hade jag fortsatt vara helt omedveten om tiden, kylan och mörkret. Jag tänkte inte på att jag egentligen borde vara hungrig, kall och trött. Helt omedveten. Det enda jag var medveten om var mig själv i spåret och bilderna i huvudet där jag föreställde en världsatlet som var starkast, krossade alla och klev högst upp på prispallen.

Susanna Kallur tänker att hon går in på OS-arenan i London med landslagskläder på när hon kliver in på sin träningsarena. Eller, det var vad hon gjort fram tills helt nyligen. Kallur kommer inte kunna ställa upp i London. Skadan är inte läkt och hon kan inte springa över häckarna. Jag hoppas, tror och vill att hon åter står på OS-arenan i Rio om 4 år. Hon är värd det.

I am made of all the days you don’t see
Not just the one you do

Bilden har egentligen inte så mycket med inlägget att göra men den påminner mig om min beslutsamhet och målmedvetenhet. Bilden är från en MMA-match jag gick mot en ryska för några år sedan. Jag minns att jag tänkte ”shit” och nästan slutade andas vid första kontakten och att hon kändes omänskligt hård och stark. Jag blev lite rädd men lyckades på något sätt behålla närvaron och gick tiden ut. Jag förlorade på poäng och blev utburen av Eddy Bengtsson från arenan då mitt ben spruckit av att jag blockerat en spark. Jag bestämde mig för att ingen trots allt är omänsklig, jag tog mig igenom fighten även om jag tvekade först. Ingen är omänsklig även om någon kan kännas omänskligt stark och onåbar.
Snarare är vi kapabla till nästan vad som helst om vi bara är beredda att betala vad det kostar. Jag bestämde mig för att trots skräckupplevelsen fortsätta kämpa mot toppen i MMA. Är fortfarande mitt upp i resan, jag har lärt mig massor på vägen, gått ytterligare matcher, vunnit ibland och förlorat ibland och med vilja, driv och målmedvetenhet har jag fortsatt ta mig uppåt och framåt steg för steg. Idrott är helt fantastiskt. Resan är värd varje svettdroppe, tår och ansträngning. Tre veckor till match på Invcita Fighting Championship i Kansas USA.

Mark Levengood for president

(bilden, en flicka på Örby barnhem 1953)

Eller vad säger ni om sagan om sorgen som han berättade under Upprättelseceremonin för vanvårdade barn – som var ett försök till upprättelse, för alla barn och för barnhemsbarnen som mellan åren 1920-1980 for illa i svenska fosterhem, misshandlades och utsattes för sexuella övergrepp. Det har beslutats om ekonomisk kompensation för dom som fortfarande är i livet men såren läker aldrig skulle jag tro och de som inte längre lever fick inte ens någon upprättelse. Och alla barn som just nu vanvårdas på barnhem, i sina egna hem, överhuvudtaget, runt om i världen?

Lenti, hembiträde under Marks uppväxt, berättade sagan om sorgen för Mark och hans bror.

Sagan börjar med en beskrivning av det lyckliga palatset i Bagdad där all sorg var bannlyst. Sultanen satt en dag på sin tron när hans favoritslav kom springande och kastade sig för hans fötter. Pojken var mycket upprörd och sultanen frågade varför, slaven svarade, ”Herre, för en stund sedan var jag ute i trädgården och gick och där mötte jag Sorgen. Sorgen sträckte sin hand efter mig och jag vände mig om och sprang. Låt mig genast nu lämna Bagdad och fly till Damaskus för att undkomma sorgen”.

Sultanen gav sitt medgivande och sade att pojken kunde ta Sultanens egen vita häst för att komma fram till Damaskus redan samma kväll. Pojken gav sig av och Sultanen gick mäkta förgrymmad ut i trädgården och mycket riktigt, där stod Sorgen fortfarande kvar och Sultanen frågade ”Hur vågar du hota min favoritslav?”. Sorgen svarade, ”Herre, jag hotade honom verkligen inte, jag höjde bara min arm i förvåning. Jag hade inte förväntat mig att få träffa honom i Bagdad idag alls eftersom vi stämt träff i Damaskus ikväll”.

Mark,"Fanns det då ingenstans man kunde fly undan den där sorgen?"

Lenti, "Nej, sorg kan man aldrig fly undan. Om man försöker fly undan sorgen så blir den istället en evig följeslagare i ens liv. Det finns bara ett sätt att ta sig igenom sorg .. och det är att gå rakt igenom den."

Tänkvärt.


Har i övrigt fullt upp. Far som en tossing mellan Sthlm och Göteborg, jobbar, tränar och pluggar. Hade en långhelg hemma i Göteborg precis och tryckte in så mycket fighting-träning jag kunde. Känns bra inför MTA och det skall bli kul att få gå på hemmaplan. Kom och hejja på oss! Får med mig lite vänner från Sthlm ner och det kommer bli en toppenhelg. Jag är lyckligt lottad.

Svenskt stål

Det svenska stålet knäckte det mesta i lördags. Jag såg nästan inga matcher på grund av matchförberedelser men möttes av många leende svenska fighters tillbaka i omklädningsrummet :-).



Jag hade en bra känsla under tävlingsdagen, kände mig nervös, lugn men laddad och närvarande. Vi värmde kortare tid än vi brukar men efter massage, en rond skuggboxning och några kortare ronder mits så kände jag mig precis perfekt och underhöll sedan bara värmen tills det var dags att plocka på sig skydden. Jag hade spanat in min motståndare under invägningen så jag visste att hon var lång men när vi klev in i ringen och möttes framme hos domaren så kändes hon stor och vääldigt lång :-). Jag hade också lite problem att hantera hennes massa i knän och sparkar och det var tufft i clinch när hon var längre och stark som en oxe men jag lyckades jobba in mig i matchen och duellerna och stod som segrare efter 4 ronder. Härligt!

Efter match blev det sedvanlig pina med lindande ben och en (inte sedvanlig) släng av magsjuka. Jag försökte förtränga värkande ben och magont med Augusts hjälp och fokuserade mer på att stanna kvar i känslan av vinst och förmedla good spirit till dom i svensklägret som hade matcher senare på cardet.

Sov som en sten i natt och inledde söndagen med ett löppass tidigt, jobb och packning av Sthlms-väskan. Mötte sedan upp vännen Elin för frukost på stan, hade kunnat sitta och mysa på caféet hur länge som helst men fick istället köra i raketfart till bilbesiktningen. Har lite ångest varje år för besiktningen men fina gamla bettan klarade sig finemang denna gång och glad i hågen trampade jag gasen i botten ut mot E4:an och mitt andra hem. Ikväll har jag suttit på min kammare här i Sthlm och jobbat och pluggat. Snart dags för sängen och imorgon drar en ny skol- och jobb vecka igång!

Tack August för träning, coaching och förberedelser - du är bäst! Tack Eirik Digre för att du hakade på och coachade tillsammans med August i cornern, tack FMT för träning, support och kamratskap, tack klasskamrater för support :-) och grymt kört svenska laget!

..och pappa, hoppas du haft en bra Fars Dag :-)

Nordisk batalj

Matchdag!



Var lite nervös igår kväll och har inte sovit lika bra som jag brukar men tror det beror på att jag sovit många timmar varje natt denna veckan. Brukar snitta på 6 timmar och denna veckan har jag snarare snittat 9 timmar per natt.
Kl. 07.40 var vi hur som helst på plats för invägning och läkarundersökning. Kul att träffa landslaget igen! Madde först i kön och det är en skön rutin jag gillar – allt är som det ska då :). Proceduren gick snabbt och smärtfritt och vi var ute och på väg tillbaka till hotellet på en kvart.

Vi intog grym frukost buffé tillsammans med norska teamet och nu är jag mätt och belåten efter filmjölk med frukt och müsli med pepparkakssmak, te, färskpressad juice och bröd, kalkon och och grönsaker. Yummie :)

Har packat matchväskan, nu lite slappa på rummet och smutta på vitargo tills det är dags att bege sig till nordisk batalj!

Laddar

Skall bli kul och jag känner mig fräsch men trött och sömnig. Träningen har varit lite haltande på grund av allt pendlande mellan Sthlm och Göteborg och allt annat som måste göras men jag har fått ihop det hyfsat. Ingen bantning den här gången eftersom jag går två viktklasser över min egen vilket har inneburit att jag kunnat fokusera lite annorlunda. Skänker en tanke till Lina Länsberg och hoppas att bastudagen gått bra, been there done that och vet hur det känns..

Idag körde jag ett lätt mitspass på morgonen mest för genomblödning och för att jag alltid presterar bäst när jag tränar lätt dagen innan match jämfört med om jag vilar dagen innan. Sedan jobb, studier och packning innan vi drog söderut till Malmö. Hotellet vi bor på är fint och bekvämt och ikväll har vi följt upp vår match tradition, bio! Vi såg Tower Heist, grym :-D 



Nu sova sova sova :-)

Om blickar kunde..

Gott om plats på tåget men på min vagn kliver flera mammor med barn i åldrarna 1-5 på. En och en ganska söta (barnen alltså) men tillsammans ... maj gad. Dom fann varandra självklart och kutade, klättrade och virvlade fram och tillbaka, fram och tillbaka i mittgången. Inte ens brutala frontalkrockar (fighting släng dig i väggen) och skrik i högan sky fick stopp på de små knoddarna. En liten, liten tjej stannade till hos mig och började fälla min bordsklapp upp och ner, upp och ner, och så upp och ner några gånger till. Jag gav henne mitt *evil eye* och hon häpnade, tog sig en liten funderare när hon kisade åt mig och fortsatt sin färd nedåt gången..she’d better.



Hur som helst :), nu är jag tillbaka i Stockholm efter en jättebra helg hemma i Göteborg. Har hunnit med mycket, till och med träning :). Känns som att jag tagit det ganska lugnt och landat trots att jag hunnit med egen träning två gånger om dagen, jobb, studier och privatlektioner. Varvar ner mycket när jag är i Göteborg och tycker det är skönt att bara vara i min fina fina lägenhet och pyssla med mitt, få undan jobb och ta mig tid till träning.

Fick en fin present av Tina (bild tagen av Per Liljekvist) i lördags. Jag har mycket hemlängtan till Göteborg emellanåt och hon gav mig en liten vacker ängel att ta med mig till Stockholm, jag tror den kommer vaka över mig och påminna mig om att allt jag älskar i Göteborg ändå inte är så långt borta :)



  
Har packat upp mina väskor, kollat av mailen och tittat över veckan som kommer! Puh, det blir hopp i säng nu för kommande vecka väntar tidiga morgnar, tentor, praktiskt prov och redovisning. Blir tufft men kul!

Madde började..

Späckat schema idag och det gick bra t o m lunch men då jag under lunchen zappat mig fram till ett bilprogram på TVn föll hela programmet haha.. Top Gear pajade och gjorde min dag :). Well, Madde började på biltemat, jag hänger bara på ;). I programmet testades och ”betygsattes” Aston Martin Rapid (you gotta love Aston Martin), Maserati Quattroportte och Porshe Panamera. Porschen fick inte många plus men den var ganska snabb när dom racade. Får jag däremot en Aston Martin skall jag för alltid vara snäll. Vore coolare dock om jag kunde köpa en själv ..!!

Aston Martin Rapid




Porsche Panamera



Maserati Quattroporte

Jag tror nog att jag oavsett :) ändå alltid kommer behålla bettan (översta bil(d)en). Som att man behåller sin gamla och trofasta ponny när man köper sig ett fancy fullblod. Bettan är skrotfärdig sedan länge men jag kan inte med att dumpa den. Bara en så'n sak som att den a_l_l_t_i_d startar om den så stått under drivor av snö i -20. Den har också krånglat sig igenom besiktningen varje gång även om mina tvivel ökar för varje vända.

En hög med pappersarbete kvar och planering av kommande veckas träning återstår. Har varit hemma i Göteborg några dagar men imorgon bär det av till Sthlm igen för ny skolvecka!

..och, you gotta love synt :)

Up to date

Sen sist har jag ägnat mig åt att ta igen vad jag missat i studier och jobb under tiden vi var i Uzbekistan på VM. Har legat i under två veckor och är nu äntligen up to date. Känns bra även om det kostat på, har kunnat upprätthålla träningen okej men fokuserat på och prioriterat studierna och jobben. Ser fram emot att hugga i träningen igen!



25-manna som jag skrev om i förra blogginlägget och som arrangerades ute i Södertäljes skogar gick fint men jag tävlade aldrig utan körde träningspass på morgonen och ägnade istället dagen ute i skogen åt att leka och passa syskonbarn. Eller, vi tävlade ju faktiskt när jag tänker efter! Vi tog oss runt miniknatet, kort bana för dom minsta, och även om det var riktigt tuff terräng och uppgift (stenblock, mycket omkullfallna träd, kalhygge och ”många kvistar” som en av dem uttryckte det :-)) så kom vi runt till slut och belönades med medaljer runt halsen och en juice i Tetra Pak. Välförtjänt!

Igår var jag på bio och såg The Three Musketeers i 3D. Njaa, hade iofs inte så höga förväntningar och den var lite rolig ibland men kan väl inte direkt rekommendera den.



Den blev en bra avslutning på en riktigt skön dag i alla fall - god lunch, promenad och långfika där jag hann läsa hela tidningen :-) och smarrig middag!

Trevlig söndag!

På tåget

Ser fram emot att komma tillbaka till plugget och träffa klassen (tack för all support innan och under VM!) och särskilt min basgrupp. Vi har camperat ihop ett tag nu, ett gäng som håller ihop i vått och torrt, som gör utbildningen än roligare och som jag är säker på kommer vara mina vänner resten av livet.

- - -

Efter grymt och roligt pass på klubben och entrecote till middag gick jag på bio igår och såg Colombiana. Bra film! Bra story, cool, välgjord och grym låt när eftertexterna rullade. Första halvan av filmen satt jag som fastnaglad i stolen och hade manusförfattaren tagit i lite mindre under andra halvan hade den hålit hela vägen.



Startade ju min idrottsliga bana i skog och mark som orienterare och till helgen skall jag göra ”comeback” eller i vart fall hälsa på mitt förflutna. 25-manna är Sveriges största orienteringsstafett som lockar 10 000 orienterare varje år och som går av stapeln på hösten i Stockholm (bilden överst är från starten 2010). I år tänkte jag vara där och förhoppningsvis också känna på kampen mot tiden, konkurrenter, stock, sten och sumpmark.

Lillasyster på G

Förändring

Märks att det hänt saker under tiden vi fightades för kung och fosterland i Uzbekistan. Det är mörkt på morgnarna och naturen skiftar färg – hösten är här! Den vackraste årstiden på året enligt min mening och jag hoppas få tid till långa promenader i skog och mark mellan varven innan snöblask och djävulskap intar landet :).



Dags att bygga muskler är det också. Körde gympass på klubben idag och har ägnat resten av dagen åt att packa upp det sista, jobba och plugga. Skönt att vara hemma och det tror jag hela landslaget kan skriva under på ;). Ikväll blir det middag med vänner, perfekt avslutning på en produktiv dag!

Översta bilden är på mig och Jonas, tagen på Landvetter flygplats när vi anlände från Uzbekistan. Det är inte varje dag en välkomstkommitté tar emot när man varit på resa. Blev väldigt glad och överraskad :). Ni är bäst och tack för all support och coaching under VM-förberedelserna!

Mellanlandat

Kl 03.00 i natt lyfte planet från Uzbekistan och jag tror inga längtat hem så mycket som vi gjort senaste dagarna och det känns väldigt skönt att vara på väg hemåt. Magsjukan förföljer oss in i de sista. Både jag och Alex åkte på karusellen två gånger om och den ende i svenska laget (tror jag) som klarade sig undan att bli sjuk under turneringens gång, August, blev sjuk lagom till avfärd..

Vi sitter just nu på Rigas flygplats och inväntar planet hem. Några hade anslutningar direkt och några är på sightseeing i Riga. Jag och August är inte friska nog att gå långt från toalett så vi har parkerat oss med våra datorer i en trevlig cafédel på flygplatsen. Har druckit lite te och fått i mig lite kefiryoghurt.

Ska bli skönt att komma hem och extra skönt att jag har några extra dagar hemma i Göteborg innan det bär av till Stockholm igen på måndag! Planen för helgen är att komma ifatt med studier och jobb och träffa vänner :-)

Tack svenska teamet, fighters, coacher, Pontus, Pelle och Teemu för det här årets VM! Vi gjorde det riktigt bra i år :-)

VM-Guld

(Bilden är från en av våra många busstransporter under VM-dagarna)

Jag nådde hela vägen fram! Och det är värt alla timmars slit i träningslokalen och ute i löpspåret. Utan tvekan =D.

Själva matchdagen är alltid ganska mastig och det är först idag, dagen efter, som jag kunnat njuta av guldet och världsmästartiteln på riktigt även om den omedelbara glädjen i  och utanför ringen tillsammans med August och Alex är svårslagen. Min finalmotståndare från Kroatien var tuff och kom skjuten som en kanon från start. Hon slog ordentligt hårt och jag hade svårt att reda ut det i början men när jag började initiera duellerna istället för att ligga steget efter gick det bättre och jag var starkare i clinchen. Krig från början till slut och även om jag orkade mer än henne sista 45 sekunderna i matchen så var det ovisst vem som vunnit när gongongen lät. Otroligt skönt när domslutet kom =D

Cut i ögonlocket höll på att kosta mig finalen och var inte snyggt efterår men vi bestämde oss ändå för att invänta prisceremonin innan sjukhuset. Var tvungen att gå igenom dopingkontrollen innan vi kunde åka och det drog ut på tiden lite. Svårt att kissa på kommando och jag var tvungen att sticka emellan med sjukhuset och återvända sedan. Fick en kontrollant och tolk med i ambulansen till sjukhuset vilket var skönt. Tog lång tid innan vi var framme men väl där gick det snabbt.

Kändes som att resa bakåt i tiden när vi stegade in på sjukhuset. Personalen i gammalmodiga uniformer, inte en dator så långt ögat kunde se. Korridorerna var kala och slitna och på pinnstolar satt sköterskor i prydliga små hattar. Vi kom rätt efter en del om och men och blev placerade i dörröppningen till ett rum tillsammans med andra patienter som väntade sin tur. Vi fick gå före i kön och väl inne på rummet var det enda som fanns ett litet köksbord med tillhörande stolar och två tandläkarstolar. Ett barn satt i den ena och fick en tand utdragen utan bedövning och den lilla tjejens skrik fick det att isa längs min ryggrad. Jag fick bedövningssprutor, som gjorde skitont, och det var skönt sedan när dom sydde i den tunna ögonlocken. Personalen var mycket duktiga och det gick snabbt och blev snyggt sytt.

I ambulansen igen och tillbaka till dopingkontrollen och den i övrigt nu tomma arenan. Efter allt var avklarat där fick jag och August hjälp att haffa en taxi på gatan utanför - det vill säga en privatperson på väg hem från jobbet som gärna ger skjuts för en peng. Hemma på hotellet landade jag i en fåtölj i lobbyn och blev undersökt av vår egen läkare och kunde sedan till slut parkera mig på rummet tillsammans med August och Alex och äta lite mat och förbereda oss för Alex final.

Alex har varit helt outstanding detta VM:et. Han blev magsjuk i natt och vart sänkt större delen av dagen. Han bet ihop och lät det inte bekomma honom mentalt, gjorde en mycket bra final och förlorade på jämnaste tänkbara domslut, 3-2 till Ukrainaren, vilket var rättvist men retligt då jag inte kan låta bli att tänka på hur det varit om han varit frisk och kunnat behålla mat och slippa kramper. Nästa år Alex! Är väldigt stolt över dig och vad du presterat på årets VM!! Tack August för allt du gjort för oss denna resan och under våra förberedelser och tack för att alla timmar och allt engagemang du lagt ner i min träning. Du är bäst och coachingen är ovärderlig för mig.

Tack FMT för träning, coaching och stöttning! Tack till mina sponsorer: Fighter Centre Göteborg, Sportlife, Adidas Budo Store och Ölrepubliken

Uppesittarkväll

Kvällen igår satt vi uppe länge nere i lobbyn (bilden) och följde twitter från Battle of Lund där flera hade klubbkamrater/adepter som fightades. Matchen Linn vs Mikaela var en nagelbitare och det kändes som en riktigt holmgång från början till slut?

Jag har sovit gott och mår bättre i magen. I morse följde jag med Alex till det andra hotellet där invägningen är. Jag passade på att kolla min egen vikt och hela gänget (Alex, Hamza, Abbe, Rickard, Uffe) var klara på runt en kvart med både läkarundersökning och invägning. Processen går som smort nu en bra bit in i turneringen.

Frukosten tillbaka på vårt eget hotell bestod för min del av grönsaker, äggvita, grönt te och lite yoghurt. Magen känns ganska stabil och efter att vi sovit ett par timmar till så tränade jag och August nere på hotellets Health Club tillsammans med bland andra Fatima Pinto och Sanja som också går sina finaler imorgon.

Kommer sitta och bita på naglarna nu i em när Alex går semi mot Iran. Alex är i sitt livs form och jag tror han kan gå hela väge. Precis som för alla andra så kostar en turnering på och det gäller att trots smärta från tidigare matcher gå all in och ge allt man har. Förutom Alex går alltså Abbe, Uffe, Hamza och Rikard idag. Nu kööör vi!!

Dan före dan före dan

Känner det är dags att återuppta bloggen igen. Var ett tag sedan sist och istället för att tråka ut er med vad jag gjort däremellan så tänkte jag ta avstamp från var jag är nu, närmare bestämt på IFMA VM i Uzbekistan. Lägesrapporten är liksom många av deltagarna i svensklägret magsjuka och sjukdom. Ligger på rummet och försöker vända magsmärtan och toalettbesöken till något positivt – hellre idag än imorgon som är dagen innan VM-finalen. Hjälper lite.

Första matchen tog jag mig igenom på rutin och ren vilja då jag inte hade mycket mer att tillgå. Helt nerbantad och tömd på allt, vätska och rubbet, drabbades jag av kraftig förkylning och ögoninflammation.Hade 50% förhöjd puls på läkarundersökningen, i mitt fall innebär det 60 slag i minuten men 60 i puls är inget märkvärdigt på en läkarundersökning på VM så ingen höjde ett ögonbryn. Blodtrycket var bra. Fick kroppen varm på uppvärmningen med hjälp av August och support från Alex och sedan var det bara att lita till vinnarskallen. En match långt ifrån min potential men jag klarade det och vann rond 2,3 och 4 och matchen på fler poänggivande tekniker och bättre fys. Skönt.

Många är som sagt ordentligt sjuka, är det inte förkylning så är det magsjuka eller både och och vissa hårdare drabbade än andra. Vi håller dock humöret uppe och det har gått bra i VM så här långt. En höjdpunkt igår vad Alex match mot Ryssland. Svårt att förstå hur stort det är att slå ut Ryssland ur A-VM och en annars mäktig rysk hejjarklack bara tystnade igår. Alex var kort och gott helt fantastisk och hade ett vapen mot allt ryssen försökte. Vilken inspiration!

Väntat spänt på rapporter från arenan och som ni förmodligen redan läst så vann Annie, Jessica, Lina och Maria – yey =) grymt kört t. Både André och Sadibou gjorde mycket bra matcher men fick se sig besegrade idag. På tal om arenan så tycker jag att den är bättre än den brukar vara. Hallen påminner till utseendet om Lisebergshallen och inga åskådare är tillåtna nere vid ringarna vilket innebär att det är bra tryck från läktarna under hela tävlingsdagen och det är nice med storbildsskärm och repriser på minnesvärda dueller. Uzbekistan har satsat hårt i år och deras fighters presterar oerhört bra. När dom är uppe i ringen så lyfter taket och ljudet är bokstavligt talat öronbedövande.

Imorgon skall bland annat Alex, Abbe och Uffe från svensklägret upp. Vet att Alex möter Iran vars killar har imponerat hittills. Kommer bli grymt!

Heja Sverige!