Ett inlägg i bögdebatten

HBT-revolutionen har kommit till kampsport och det var väl bara en tidsfråga. Men jag undrar om inte diskussionerna kring homosexuella inom kampsport gick lite väl snabbt in i domedagsstämning.

Kampsportsjargong och intolerans mot homosexuella borde inte blandas ihop för snabbt. Som många kan vittna om, har fightingkulturen ofta en rå och oförsiktig jargong kring precis allt man kan driva med.  Snacket brukar endast ha syftet att pika någon annan, med hjälp av alla medel. Har han ett par fula shorts, hånskrattar man åt hans klädval. Gnäller han över trötthet dissar man hans kondis. Det går även ut över utseende, storlek och alla former av beteende.

Hamid Corassani, Sirwan Kakai och deras engelske träningspartner Brad Picket har ett stående skämt om att bli jämförda med hobbitar, på grund av att alla tre är relativt småväxta. Många minoriteter driver på olika sätt med stereotyper och fördomar gällande sitt ursprung.

Den rådande inställningen till den här jargongen brukar outtalat vara att det är sånt man får tåla. En fighter förväntas inte bara hantera stryk och utmattning utan gnäll, utan även ta en diss utan att lipa om saken. Kan man inte ta ett skämt har man kanske hamnat fel. Lite så.

När samma jargong tillämpas på homosexuella blir det genast mycket mer känsligt, trots att jag är helt övertygad om att bögarna inte blir mer allvarligt attackerade än araber, rödhåriga, bantamviktare eller skåningar. Jargongen bottnar som sagt inte i hat, elitism eller diskriminering, utan i en allmänt omogen och lätt hänsynslös exponering av allt som kan anses pinsamt eller värt att göra narr av.

Jag kan inte försvara bruket av den här jargongen, då den egentligen inte är det minsta konstruktiv. Det är okänsligt och vårdslöst, eftersom man aldrig vet hur kränkt personen man driver med blir. Men det är en ofrånkomlig del av alla grabbiga kulturer, och jag har definitivt bidragit till den själv.

Det oroväckande problemet uppstår först när fördomar tar sig uttryck som diskriminering eller förtryck. Jag känner till en boxningstränare som inte kan sluta kalla svarta boxare för varenda politiskt inkorrekt öknamn som finns. Men han ger dem exakt samma träning, coachning och uppmärksamhet som helsvenskarna får. Hans ordval må vara rasistiska, men hans handlingar är det inte. I den bästa av alla tänkbara världar borde snacket försvinna från klubbarna, men i ett mer kortsiktigt och rimligt perspektiv, borde man lägga energin på handlingar.

Samtidigt som fightingkulturen är okänslig och rå, är den nämligen också väldigt öppensinnad i sina faktiska handlingar. Man sållar inte människor baserat på var de kommer ifrån, vad de gjort tidigare i livet, vad de tjänar eller hur de ser ut. En ful, fet person med invandrarbakgrund som går på socialbidrag och har suttit på kåken har betydligt bättre chanser att bli välkommen och uppskattad på en kampsportsklubb än han skulle bli på en normal gymnasieskola, anställningsintervju eller  stureplanskrog. Varför skulle homosexualitet vara en större grej att tolerera?

Det är alltid pionjärerna som får ta smällen. Sedan lugnar det sig. Efter Hyséns avslöjande kommer det aldrig kunna skapa samma dramatik att vara fotbollsspelande bög. Den förste MMA-killen som går ut med att vara gay kommer antagligen också bli känd som "bögen" och generera enorm kontrovers. Men det kommer lugna ner sig. Några kommer alltid rynka på näsan, det kan uppstå en del relevanta dilemman kring rutiner i duschrummet. Någon vägrar ha kroppskontakt och rulla med fikusen. Men nej, jag vägrar tro att det blir mer komplicerat än så. I en inte alltför avlägsen framtid kommer den där boxningstränaren jag pratade om innan, stå och vråla på "bögjäveln" att sluta slarva med garden. Han kommer även ge bögjäveln en kram när han vinner matcherna, och i stort behandla honom precis som han behandlar negrerna, de heterosexuella helsvenskarna och alla andra.

Riktig kampsport

Blåst igen.

Som alla andra sökte jag mig till kampsport på grund av de gamla vanliga orsakerna. Jag ville lära mig att döda. Kanske även hävda att mitt eget liv sattes på spel i mystiska träningshallar i underjorden. En sund, hälsosam önskan om våld och avtrubbad hänsyn för mänsklig överlevnad.

Men ingen dör i kampsport. Det är en myt, skapad av sossepolitiker som spelar bandy och oroliga föräldrar med pigg fantasi. Totalt bedrägeri. På tjugo år har jag knäckt lite revben, sparkat av några tår, en axel hit en armbåge dit. Kanske två besök på sjukhus, inte mer. Inget livshotande. Inga blåljus, få läkare, inga besök från mordroteln, ingenting. Det var en bluff.

Men kampsport har svaret. Sök på dödsfall inom idrott och Google skickar en tillbaka till kampsportssidor, där kampsportare ger på råd om vad som verkligen är farligt. Ridsport baby. Där händer det grejer.

Bilden ovan är en staredown från min match mot Dijon i lördags. Han tävlar i klassen +500 kg deffad muskelmassa, är ett huvud längre än mig, beväpnad med en bakåtspark du inte vaknar upp från.

So long suckers. Dags för Bruzze att lägga ner det här kampsportstramset och börja med lite riktig idrott.

Konsumentupplysning

Jag får ofta fråga om vilken systemkamera man borde köpa, och brukar rekommendera alla att skaffa en riktigt bra kompakt istället. Canon och Nikon blåser sina kära kunder när de köper system. Man betalar dyra pengar för ett alldeles för bra kamerahus, och får ett så kallat kitobjektiv på köpet. Dessa objektiv är billig skit som gör att kameran presterar som om man satt en EPA-motor i en Ferrari. De klarar framför allt inte av ljussvaga förhållanden. Det är därför alla som köper ett ”prisvärt” systempaket har album fulla av blixtbilder. Riktiga objektiv börjar på runt tiotusen och de krävs för att ta proffsbilder. Till kameratillverkarnas försvar säger de inget som är osant. Du köper verkligen en bra kamera. Dessvärre kommer du aldrig få en bild tagen som visar det.

Så kan de inte göra när de säljer sina kompakter, eftersom man inte kan lockas att uppgradera. Objektivet i en bra kompakt är alltså betydligt mer prisvärt än de man får med en systemkamera. Upplösning och bildsensor har dessutom utvecklats långt bortom vad de flesta behöver. Det finns kompakter idag som tar en halvmeterstor bild i fyra gånger högre upplösning än man kan se på en skärm. Lite overkill om man ska ha bilder för Facebook kanske. Systemkamerornas monsterupplösning leder mest till att hårddisken blir överfylld.  Kompakterna kan dessutom bäras i en ficka, är ofta stryktåligare, har inbyggd stabilisering och mer bekväma automatinställningar.

Med det sagt, här är mina rekommendationer:

Marknadens bästa kompakt sett till kvalitet (Jag har kört bilder tagna med en G11 över en helsida i tidningen med godkänd kvalitet): http://www.cyberphoto.se/?http://www.cyberphoto.se/info.php?article=G11

En superzoom i samma prisklass. Superzoomar har något enklare kvalitet, men har ett enormt zoomomfång om man tror sig behöva det. De ser dessutom mer ut som systemkameror vilket många gillar: http://www.cyberphoto.se/?http://www.cyberphoto.se/info.php?article=PSSX30

Man behöver inte oroa sig så mycket när man köper en kompakt. Man får vad man betalar för. Dyrare kamera – bättre leksak. Det finns varken fynd eller blåsningar om man har någorlunda koll på vad man vill ha (Vill du kunna filma med den? Plåta under vatten? Låna ut till barnen utan att oroa sig?). Enda man kanske ska se upp för är suspekta lågbudgetmärken.

Alla systemkameror är bra. Punkt. Även de billigaste modellerna som Canon och Nikon säljer idag har bättre bildsensorer än proffskameror hade för tio år sedan. De kan vara lite bräckligt och slarvigt byggda, men i regel är kvaliteten okej. Problemet är som sagt objektivet. Man får med sig skräp från butiken och bilderna visar inte alls vad kameran är kapabel att göra. Ska man plåta mycket i mörker behövs en bättre blixt, gärna en vinklingsbar. Plus lite mer tillbehör för att verkligen få utdelning för kameran. Raskt är man uppe i tjugo papp för något man trodde man fyndade för 3999:-. Nikon och Canon blev inte världsledande av en slump.

För att hitta ett bra objektiv till systemkameran, kolla efter f-värdet. Det är värdet på största bländare, det vill säga hur mycket ljus kameran kan ta in. Ju lägre värde desto större bländare. Proffsobjektiven ligger i regel på 2,8. Ett riktigt ljusstarkt ligger ner mot 1,2. Kitobjektiven brukar ligga på 4-5. Checka bilderna här ovanför. De är tagna på samma tävling, identiskt ljus. Bilden till vänster med ett ganska fint objektiv på 1,4 och bilden till höger med ett kitobjektiv. Exakt samma systemkamera. Där har ni den stora systemkamerablåsningen i all sin härlighet. Ljusstarka välbyggda objektiv börjar på knappt 10.000, såvida man inte köper en fast brännvidd (som inte kan zoomas med alltså). De mest prisvärda objektiven som existerar är fasta 50 mm. Där kan man få proffskvalitet för fyra tusen. Men som sagt, de kan inte zooma.

Canon och Nikon är för övrigt precis lika bra. De behåller kontrollen över marknaden genom att ta jämna steg mot varandra. Alla andra märken är sämre. På systemkameror alltså. Enda riktiga konkurrensen är från Leica som är fantastiska, men kostar så in i helvete

När du väl bestämt dig, köp på Japan photo om du vill spara pengar. De är billigast i Sverige.

Vackert

Om du inte vill ha spoilers på WEC, sluta läs. Nedan följer bara ett gigantiskt blajande om hur jävla bra WEC var.

Ibland är fighting så snyggt att det gränsar till machoromantik eller homoerotik eller något annat tvivelaktigt. Det kan man leva med när en gala är perfekt. Senaste UFC var det sannerligen inte. Torsdagens WEC däremot.

Mark Hominicks defensiva boxning bjuder inte på tokroliga brawls, men något annat negativt finns inte att säga. Kanadensaren är som en instruktionsbok i hur boxning med handskar på 4 oz bör se ut. Checka hans dominans över Leonard Garcia. Avståndsbedömningen, timingen i kontringar, reaktionsförmågan. Balans, sparsamma rörelser, närvaro. Damn. Tre ronder utan att knappt ens bli träffad. MMA-boxning som den brukar se ut, blev just lite fulare att se på.

Miguel Torres tillbaka. Första ronden var förvirrande men i andra blev det åka av. Slagkombo, spark, knä, scramble och vidare till rygg följt av stryp. I ett enda snyggt flöde. Riktigt stiligt.

Jag gillar inte George Roop, men man kan inte ta ifrån honom att 1-2, kort skip, vänsterspark på hakspetsen är ett jävla snyggt sätt att avgöra.

Varner och Cerrone gör något som de flesta inte gör. De snackar skit och muckar med varandra, sedan tränar de sönder för att slå varandra. Hatmatcher brukar vara mycket snack och liten hockey men de här killarna peakar verkligen när de möts. Genidrag av Cerrone att träna double legs och förvirra Varner. Det är bara att lägga en rubber match direkt.

I tomrummet efter Fedor och BJ Penn känns Aldo som en skänk från ovan. Satan vad bra den gossen är. Stackars Manny såg ut som ett desperat kassaskåp i buren. Bara en sån sak som Aldos bekymmerslösa min när han skakar av ett skjut och sprawlar ner Armenien med näsan före i canvasen som om han viftade bort en fluga. Eller hur han mätte upp sin uppercut. Tålamod och lugn följt av avrättning. Det hade varit sweet om man kunde hänga på en viktväst och skicka upp Aldo i welter. Tror inte ens GSP hade hängt med. Om några år när Aldos reaktionssnabbhet inte längre är övermänsklig och hans muskelfibrer inte blixtrar på samma vis, kommer hans stil antagligen inte överleva. Men tills vidare är det nog den mest underhållande MMA-fightern som finns där ute.

Det var den pausen det. Nu var det något annat som väntade. En tidning, deadline, kris, elände, stress...

Efterlysning

Nej, jag kan omöjligt jämföras med Adolf. Av tre skäl.

1) Jag har inte byggt några motorvägar
2) Jag har inte invaderat Polen
3) Jag kan inte lyfta min högerarm.

Höger arm, rakt ut på det där militanta högerextrema sättet. Funkar inte. Därav bilden. Jag kan lyfta ut åt sidan, rakt upp, snett upp till vänster. Men inte som på bilden.

Allt började med att min PT introducerade mig till nya övningar förra sommaren. Mina axlar har varit lite sladdriga sedan ett nyckelben rök när jag var tonåring (höger sida) och en kimura lossade ledbanden (vänstra). Aldrig haft ont i dem, bara lite överdrivet rörliga och vigare än de borde vara.

En sommar med axelpressar och kettlebells senare, ett år sedan alltså, började något hända. De liksom stelnade, från överrörlig till normal rörlighet till rostigt gångjärn.

Jag slutade med pressar och fokuserade på bara chins. Det var nu de gick från stelt ömma till att börja värka rejält. Slutade till slut även med chins. Smärtan försvann icke. Under våren blev den så risig att jag inte ens kunde göra en Adolf längre (inte för att jag normalt sett brukar göra sånt).

Gick till Sport rehab i somras för att få råd. De drog slet, mätte och petade och gav mig gummiband och övningar för att bygga upp rotatorcuffen. Varje gång jag kör övningarna, kan jag inte lyfta armarna över huvud taget nästa morgon.

Fan är det för fel på mig? Tips mottages tacksamt. Det enda som har gjort någon som helst förbättring, är regelbunda löprundor. Misstänker att det är den välgörande effekten av motion i kombination med minimal belastning som gör det. Men effekten är liten. Axlarna är fortfarande körda.

Antagligen är cuffen inte helt fräsch och bröstryggen kunde varit starkare och fan och hans moster. Men eftersom all styrketräning tycks förvärra läget har den typen av råd inte direkt hjälpt.

Andra förslag? Anyone?

Mega Meguuuuu

Saker man borde känna till. Megumi "Mega Megu" Fuji, världens minst kända superstjärna i MMA.

Jag upptäckte Fuji 2004 när hon matchades på amerikansk mark för första gången. Hon gick in mot Erica Montoya, ett amerikanskt lilabälte som jag pratade en del med. Montoya hade en hype kring sig och spåddes bli något stort, men hon la ner karriären efter den matchen. Det var Fujis andra fight och andra seger som proffs. Igår kväll växte hennes record till 21-0-0.

Fuji började med brottning men är även en meriterad samboutövare och grappler. Tror hon har brunt i BJJ för närvarande. Hon har två tredjeplatser i ADCC, där Kyra Gracie är en av de få som kunnat besegra henne. Hon coachas personligen av Josh Barnett.

Tjejen som mötte Fuji på Bellator igår ansågs vara ett stort test. Carla Esparza var den första amerikanskan som följde killarnas tradition och gick från All American brottning till MMA. Något av en milstolpe att de amerikanska tjejerna nu börjar exportera elitidrottare via brottningen till MMA. För första gången var Fuji övermatchad i brottningen, men försprånget i grappling säkrade en armbar i rond två. Sevärd fight för övrigt, bra tempo, snygga scrambles, vacker chu chutsu.

Sådär som bara funkar i den uppåtgående solens land, kombinerar Fuji sin idrottskarriär med att se feminint japansk ut. Hon fightas gärna i rosa och ser rätt harmlös ut i sina 161 cm och 50 kg. I intervjuer med amerikanska kommentatorer jonglerar hon de 10 ord hon kan, med att fnissa blygt på japanskt vis. Bedårande. Hon har även avslutat 18 av 21 motståndare och har killer instinct som få. Det är ovanligt att se den kombon funka.

Märkligast av allt är nog ändå att snubbar som Josh Barnett, Bas Rutten, Marco Ruas, hela Chute Boxe, Extreme Couture och Gracieklanen kan värdera sina kvinnliga fighters, samtidigt som  Berra 22 år inte kan skilja på en fighter och en glamourbrud i Slitz.

Det är en trevlig nyhet att Fuji äntligen kommit till en vettig arena. Håll utkik efter henne när hon fightas nästa gång. För att vara kulturellt korrekt, förläng U:et i Mega Megu och ropa "Yatta!" när hon vinner.


Om Mega Megu faller i smaken, se även Fujis främsta elev Satoko Shinashi, en skogstokig judomaskin på 46 pannor: http://www.youtube.com/watch?v=xf9W9luyxHw

Inga cash

Detta inlägg är en enda lång rationalisering. Bara så att alla är med på banan.

Tipsen för UFC 117 gick väl sådär. Detta berodde inte på bristande insikt från min sida. Det föll ut på ödets ironi och dumdristiga fighters som inte lyssnar när jag skriker åt skärmen. Skuggan faller således inte ens åt mitt håll.

Högoddsare: Charlie Brenneman (runt +400). Han är den sämre brottaren än Hendricks, och har inte bevisat sig med samma svit av UFC-segrar, men Hendricks stora svaghet är att han inte kan avsluta matcher. När två decisionbrottare möts, finns alltid chans till oväntade vändningar.

Första ronden, helt enligt plan. Brenneman jobbar smart, tar ner Hendricks och kontrollerar. 10-9 by the book. Rond två. Brenneman bestämmer sig för att han är Rocky och blir tokknockad. Detta förklarar jag med att Hendricks förlämpat Brennemans mamma mellan ronder, då han insett att en fair fight skulle leda till hans snara undergång. Martyrer förlorar inte. Inte egentligen.

Lömsk: Chael Sonnen (runt +300). Precis som Evans vs. Jackson, bottnar inte förväntningarna i en objektiv analys av stil, styrka och form. Sonnen går 60% decisions och har aldrig avslutat en topp-10-fighter. Han är värdig matchen. Det betyder inte att hans chanser att vinna har ökat.

Sonnen behöver 25 minuter medflyt för att vinna. Silva behöver några sekunder. Då går det som det gick. Faktumet att det tog sån tid är irrelevant. Örnblicken sviker ej, denna match alena gjorde mig teoretiskt sätt svinrik.

Pålitlig: Dustin Hazelett (jämna odds, runt nollan). Rick Story skrämmer med sin vilda stil och tjurnacke, men han är inte vass. Hazeletts fight-IQ är allt som behövs.

Stavfel där. Borde varit opålitlig. När folk börjar hoppa guard mot en brottare avlad av ett granitblock korsad med belgian blue är självbevareledriften satt ur spel. Hazeletts backande, passiva stil vittnar troligtvis om latent sinnessjukdom. Matchen ogiltigförklaras.

Stabil: Christian Morecraft (runt +200). Vilda sluggers brukar falla platt när de får sin UFC-chans, eftersom deras kraft som bully inte biter på rutinerade män med stabil defensiv. Struve, har inte den defensiven. Holländaren är sårbar för en dåre som Morecraft.

Klar tabbe av domaren här. Struves blåslagna lekamen lämnade en djup krater i canvasen av Morecrafts bombardemang i första ronden. Precis enligt min knivskarpa predicition. Av humanitära skäl borde matchen ha brutits, och min humanitära sida borde därmed ha fått rätt. Av moraliska skäl. Men domaren ville annat och Morecrafts frustration över denna omänskliga orättvisa fick honom att gå Wanderlei och bli knockad i rond två. Uppenbarligen sökte han bara en väg ut.

Nej, bara nej: Rodney Wallace må vara fem-sex gånger pengarna och allt kan hända, men mannen hade haft trevligare utsikter om han stått i första raden inför slaget vid Somme. Brutal matchning.

Min humanitära sida led med Wallace, före, under och efter. Gustafsson må ha blivit avslutad av Davis, men han blev inte utklassad på den här nivån. Jag hade med andra ord megarätt.


...och därför är det roligare att titta på UFC utan att satsa sina surt förvärvade slantar på att klåparna ska agera enligt den plan de alltid ignorerar.

Snabba cash

You wish. Enkla pengar är en urban legend. Arbeta tills du drunkar i din egen svett som oss andra.

Och med den protestantiska inledningen, dags att snacka betting. Jag spelar inte själv på sport eftersom spel och dobbel är en synd. Jag dricker heller inte alkohol och bevarar min sköra oskuld tills någon naiv kvinna råkar säga ja till giftemål.

Eller så spelar jag inte på sport eftersom jag tycker det stör min upplevelse av matchen.

Men om jag hade varit en gambler, hade jag resonerat såhär kring lördagens gala:

Högoddsare: Charlie Brenneman (runt +400). Han är den sämre brottaren än Hendricks, och har inte bevisat sig med samma svit av UFC-segrar, men Hendricks stora svaghet är att han inte kan avsluta matcher. När två decisionbrottare möts, finns alltid chans till oväntade vändningar.

Lömsk: Chael Sonnen (runt +300). Precis som Evans vs. Jackson, bottnar inte förväntningarna i en objektiv analys av stil, styrka och form. Sonnen går 60% decisions och har aldrig avslutat en topp-10-fighter. Han är värdig matchen. Det betyder inte att hans chanser att vinna har ökat.

Pålitlig: Dustin Hazelett (jämna odds, runt nollan). Rick Story skrämmer med sin vilda stil och tjurnacke, men han är inte vass. Hazeletts fight-IQ är allt som behövs.

Stabil: Christian Morecraft (runt +200). Vilda sluggers brukar falla platt när de får sin UFC-chans, eftersom deras kraft som bully inte biter på rutinerade män med stabil defensiv. Struve, har inte den defensiven. Holländaren är sårbar för en dåre som Morecraft.

Nej, bara nej: Rodney Wallace må vara fem-sex gånger pengarna och allt kan hända, men mannen hade haft trevligare utsikter om han stått i första raden inför slaget vid Somme. Brutal matchning.




PS: Spela på egen risk, och kom inte hit och klaga när ni torskar hyrespengarna.

Coolt

Av den här sitens stammisar borde det åtminstone finnas en läsare som fattar precis hur coolt det här var. Mowgli, nåde dig om du inte kopplar.

För ett år sedan ungefär, höll jag ett föredrag på en av stans största nattklubbar, angående fighting. Det låter långsökt, vilket det också var. På Park Lane, den gudsförgätna strandade Danmarksfärjan av göteborgsk dekadens, visade jag bilder på spräckta ögonbryn och blåtiror, och försökte övertyga några hundra kulturkoftor av det finare slaget, om det enkla i att uppskatta fightingsporter.

Det gick väl sådär men publiken var artig. Arrangören gav en liten viewer discretion-varning innan mitt framträdande. Mycket spännande.

Anyways, efteråt var det några modiga få som ville uttrycka sin förståelse, ställa formella frågor eller bara studera på närmare håll vad jag var för en jävla dåre.

En av dessa, var en amerikansk kvinna. Hon förklarade att hon förstod men ändå inte, och att hon kunde relatera på sätt och vis. Hennes farfars far hade nämligen varit en fighter, vilket ingen i hennes släkt ville kännas vid. Lite svarta fåret sådär. Jag lyssnade på storyn, och när hon kom till det gamla vanliga "du kanske har hört talas om honom", reagerade jag som vanligt. Folk tror ju gärna att man känner varenda själ som tagit ett gult bälte i judo, lite sådär som folk utomlands tar för givet att man har en djup personlig koppling till deras polare Sven, eftersom han kommer från samma land.

Jag upplyste kvinnan om att jag antagligen inte skulle ha en aning om vem hennes farfarsfar var för en snubbe, men bad om namnet.

"James Corbett, they used to call him a gentleman."

Ibland blir man mållös på ett bra sätt.

När hatet kom till byn

Krönika som aldrig publicerades.


----------------------------------------------

Snacket på stan gäller Randy Couture vs James Toney. En erkänd och rutinerad boxare är på väg till MMA, i vad som dubbas historiskt och unikt. Det kunde ha varit en hand som sträcktes ut, en inbjudan och en önskan om försoning. Men så är inte fallet. Toney har hånat allt han kommer åt. Den sport han planerar att tävla i, sin motståndare och organisationen som givit honom möjligheten. Alla har fått sin beskärda del av den gamle boxarens förakt och smutskastning. Dana White, sin karaktär trogen, har svarat med samma mynt. Dinosaurien ska få spö inför giriga tv-kameror med nationens intresse. Äntligen ska maktskiftet ske och en före detta sport ska få på nöten av en annan.

Det är säljande, attraktivt och en bra affär för samtliga inblandade. I ett strikt ekonomiskt perspektiv vill säga. De två ledande supermakterna inom proffsfighting gör upp en gång för alla och endast en av dem kan stå som segrare i slutet. Bob Arum och hans likar, de trångsinta boxningsföreträdarna, ber sina böner om seger. Dana White och alla som har väntat på nådastöten mot boxningsvärlden, sätter sitt hopp till den 47-årige Couture. Garden uppe och en nedtagning. Bara en enda jäkla nedtagning och det forna imperiet faller. Med världen som vittne.

Det sorgliga är att det inte finns något att lära sig av den stundande fighten. Det finns ingen historiskt, unikt eller engagerande. Det finns bara alla de där känslorna som vi normalt sett hävdar inte finns i kampsport.
Toney är inte en ung idrottsman med nyfikenhet i hjärtat och siktet inställt på äventyr. Han är en gammal slugger som desperat söker uppmärksamhet och relevans. En förbrukad före detta utmanare. Hans dagar i boxningens toppskikt är sedan länge förbi. Kvar finns en man med ett hyggligt stort ego och en plånbok som skriker. En titt på världskartan visade var krukan med guld låg. UFC är platsen för en snabb lönecheck. Han behöver inte ens träna. Ingen skriver på några feta kontrakt för Toneys eventuella sportsliga kvaliteter. Ett hyggligt namn för affischerna och rejält med verbal marknadsföring är vad han får betalt för.

Om experimentet fortfarande verkar spännande, betänk att det redan har gjorts. När Art Jimmerson ställde upp i första UFC-galan, lärde man sig allt som finns att lära av en boxares chanser i buren. Jimmerson åkte i backen och klappade omedelbart, innan han blev skadad. En förnuftig reaktion eftersom boxning inte har några marktekniker. Detta var alltså 1993. Boxning idag, sjutton år senare, har fortfarande inga marktekniker. Toney kommer att vara precis lika hjälplös om han läggs på rygg, och antagligen klappa lika fort.

Om vi vänder på det och ser till den andre fighters chanser, har inget förändrats heller. Royce Gracie, som mötte Jimmerson den gången, höll avstånd och dök sedan på en nedtagning. Slagväxling och halvdistans är en dålig idé mot boxare. Ingen betvivlar att boxare slår hårdast och mest träffsäkert. Det var sant då och det är sant nu. Randy Couture kommer i stort bara upprepa vad Royce gjorde, fast sjutton år senare. Faktum är att han har ännu större skäl att undvika risker, med tanke på sin ålder och allt svagare tolerans för hårda träffar. Vi kommer med andra ord att få se en repris på en sjutton år gammal match, som till och med på den tiden föreföll rätt menlös.

Inget i den här sportsliga analysen är någon hemlighet. De två som ska slåss vet det, Dana White vet det. Åtminstone de mer insatta fansen vet det. Kvar finns den stora, oengagerade massan som betalar när de får enkelhet serverat. Två storväxta, uppretade män, hat i luften och en utmaning. Precis som på lördag kväll när det börjar hetta till utanför O'Learys.

UFC säljer ett slagsmål med samma mentalitet som får det att smälla i krogkön, men i professionell inramning. Snacket som haglat mellan Toney och Dana White har samma tonfall och ordval som folk brukar ha efter för många starköl. En snubbe har kaxat lite för mycket och behöver sättas på plats. Dags att göra upp bakom husknuten och täppa till storkäften. Efteråt kommer många att vilja peka finger och skratta, sparka på den som redan ligger och yla om att de alltid vetat att han skulle få spö.

Jag är en trogen supporter av utmanarmatcher (inom lagens råmärken), stil mot stil och storstädning av legender och myter. Kamp är renande och upplysande, det dödar skitsnack, botar konflikträdsla och begraver stridsyxor. Couture, Toney och White söker inte något av detta. Tre gubbar har enats om en date i sandlådan för pengarnas skull. Det är allt.


Pass.

Du vet att...

...du har ägnat för mycket tid åt kampsport när du hugger dig själv i skalpen med trimmern, orsakar ett fett cut och blir så till dig över resultatet att du plåtar blodsutgjutelsen, lyrisk som ett barn på julafton.

Yeah! Just lajk UFC!!!


Det är för övrigt mitt fel att fotbolls-VM går åt helvete. Jag har inte missat ett mästerskap sedan 1984. Inte ett OS heller. På senare år har detta medfört en del logistiska problem eftersom jag hatar TV-mediet och slängde min egen dumburk åt helvete för åtta år sedan.

Sedan dess har trenden varit hundraprocentig. När jag väl löser de tekniska problemen, totalt fiasko. Ignorera, stor succé. Jag valde att se detta VM och säkert som amen i kyrkan. Sorry England, sorry Brasilien, sorry Argentina. Jag borde vetat bättre.

Men sluta nu

Jo för att öööh...

Vad är det med brasiliansk tragedi? Perfekt första halvlek. Inte en målchans för Holland och 1-0 som kunde varit 3-0. Fan gjorde de i pausen? Svor en självmordspakt? Först självmål. Sedan försvarstabbar. Och som grädde på moset, Melo skickar ut sig själv genom att stämpla en liggande, totalt ofarlig Robben.

Blir så trött.

Borde åkt och kollat på wrestling istället. Vad de sysslar med känns logiskt och produktivt i jämförelse.

Misär....

Inför kvarten så

Ansiktsboken visar var man har sina vänner. Känns bra.



Besökte en historisk fäktarklubb igår för ett reportage. Väntade mig ett gäng lajvare med riddarkomplex ledda av en historiker i 50-årsåldern eller så. Fann ett gäng svettiga dårar som försökte hugga ihjäl varandra. Finns inget bättre än kampsport bortom stereotyper. Trevligaste klubben jag har besökt i år. Nästa gång ska lätt sir Bruzelius också leka Ivanhoe. Någon som vill hänga med?

16:00 idag har jag slutat jobbet. Brasilien mot Holland, kontringsboll extravaganza. Hur kommer det sig att inte fler chu chutsu-människor med sin totala förälskelse i Brasilien pratar om denna guds gåva till mänskligheten som är VM i fussball? Mållös första halvlek, brassarna hetsar lite mer i andra, straffar sig och Holland scorar, kvittering strax därpå, Brasilien avgör på frispark i förlängning. Lovar att lägga mig i symbolisk guardposition framför TV:n för att visa min glädje och respekt när detta sker. Sedan planerar jag att dricka massa, massa sportdryck och gå Wanderlei på den svenska sommarnatten. Dock utan att sjunga något som skrivits av den där jävla Ledin.

Nytt nummer till pressarna nästa vecka. Sedan semester. Första ever.

Men, ridå

Först England sedan Fedor.

Varför ha ett spelsystem med den defensiven? Fan Paris Hilton ställer större krav på vad hon släpper in mellan benen. Inga barn läser det här va? Men allvarligt. Om RAF hade hanterat tyska kontringsangrepp sådär runt 1943 hade världskartan haft färre gränser idag. Herregud vad dåligt. Men det räckte tydligen inte. Borde varit 2-2, skulle varit 2-2. Domartabbe fuckade ju hela andra halvlek, för att inte tala om min eftermiddag på Red Lion. Inte ens ölen smakade bra efter det. Gör man så?

På tal om defensiv , Fedor. Känns som att bli dumpad efter tio års lojalitet. Torska, okej. Kämpa tappert och falla hedervärt, inga problem. Dyka ner i en submission. Men. Men. Men nej. Gör man så?

Alltid se det positiv. Fann självömkan i sällskap med en lustig snubbe från Manchester som berättade om svenska brudar, brittisk nationalidentitet och ki-aikido. Det är därför det finns pubar.

Störst och vackrast

Det händer grejer.

Besökte världens största, och antagligen lyxigaste, MMA-gym i helgen. London Shootfighters har gått från Europas mest ökända källarklubb till ett blänkande laboratorium.

Fina grejer. Kanske ett steg i riktningen att sluta anta USA:s och brassarnas förträfflighet über alles. Eurotrash MMA börjar lika något.

Någon som vet vad en saltgrotta är? De hade en sån i vilket fall.

Sörjer lite att Thompson inte var där. Vissa karaktärer måste upplevas.

Jag kunde förstås berättat mer, men det hade tagit udden ur artikeln som kommer inom kort.

James "Sprängd blomkål" Thompson. Fan också, han åkte en timme innan jag kom.