Den tiden på månaden

Normalt sett är det där uttrycket endast för kvinnor att uttala. Men att jobba med en månadstidning ger undantagstilstånd. Orsaken heter deadline, eller pressläggning.

Om några dagar ska det vara klart. 28 foton, fem-sex sidor text, ett femtiotal bildredigeringar, 20.000 korrade ord och slutligen 92 sidor att layouta. Med vetskapen att det är mitt arsle som ryker om inte allt är klart på måndag.

Det är dags att gå in i autistiskt tillstånd och balla ur. Inget annat biter under deadlineveckan. En lallande idiot på ett kontor i Göteborg, neddragna persienner, koffeinmissbruk och tunnelseende. Optimal timing skulle vara om någon som skriver tre blogginlägg i veckan bestört frågar hur man kan ta betalt för att jobba med något så härligt som kampsport. Ja du, säg det.

Metoden att se sitt liv som en actionfilm (eller i mitt fall, Rainman) är ovärderlig. Man kan ta sig igenom allt bara motgångarna översätts till drama. Glorifiera eländet, romantisera uppförsbacken, pusha en helnatt framför dumburken med känslan av att man egentligen sitter och avslöjar en Watergate. Om hjälten inte blir stekt på vägen kan han inte vinna. och så vidare i samma stil.

Inte för att det ligger någon självömkan eller rop på hjälp i detta. Mitt jobb äger. Det månatliga psykbrytet är en behövlig slutstrid. Showdown i gryningen och endorfinrus. Hatkärlek. Rycket över mållinjen. Fina grejer. Tänk om jag hade haft det drivet när jag tränade istället. Fan, det kunde blivit en riktig träningsnarkoman av mig. En sån däringa fighter, som alla andra som bloggar här. Min blogg kunde bli allmänt förstådd och uppskattad. Halleluja.

Nåja, kan inte få allt. Tillbaka till jobbet. Tre dagar kvar och klockan tickar. Yeeeeha.

Dagdrömmeri

Häromdagen var det stjärnspäckat sparringcamp i Göteborg. Kikade förbi och plåtade profiler, och fick bland annat se Alistair Overeem stå och diskutera konsten att knocka folk tillsammans med Alexander Gustafsson. Ett av livets små glädjeämnen, en syn man inte ser varje dag. En syn som definitivt gör den dagen lite roligare.

Den store holländaren är trots allt samma kille som man ser på TV. Han som knockade Badr Hari och satte hela K-1 i gungning. Lika stor i verkliga livet, men lite mer mänsklig. Han satt och hängde vid sidan av träningen, sjuk eller skadad. Inpackad i en stor täckjacka och uppenbart inte särskilt förtjust i svensk vinter. Men att prata knytnävskamp med Alex den store gav en tillfällig energikick. De har ju en exceptionell talang för det där, de två, och konsten att golva motståndare är inget samtalsämne som behöver motiveras.

En schyst knock i UFC kan generera nästan en halv miljon kronor till upphovsmannen. Det snabbaste avslutet som existerar i fighting. En bråkdels sekund räcker, jämfört med två år för att dra ihop sådana pengar på en vanlig lön. Alex var en hårsmån från att plocka hem den bonusen efter debutmatchen på UFC 105. Overeems sparkonto lär ha åkt på ett flertal glädjeskutt av samma kaliber genom åren.

Men de flesta kommer förstås aldrig dit. Sparringcampet var ett urval av talang och potential, alla i lokalen höll hög klass. Ändå kommer de flesta aldrig att nå fram. Majoriteten kommer alltid att hamna på det där kneget där det tar två år att tjäna ihop vad en lyckad smäll genererar på en tiondels sekund i UFC. Jag har alltid undrat hur många hårt kämpande löften som förskjuter den tanken, hur många som accepterar den och hur många som bara kör på utan att fundera på saken. Som min kollega Eriksson uttryckte det i förra numret, bara om du glömmer målen kan du nå dem.

Som när Alex gick sin första match. Jag var där för att coacha det nya löftet, och såg klentroget på när Alex snabbt gick i golvet och fick ta en räkning. Om han i det ögonblicket, när dimman skingrades och domaren räknade, hade börjat fundera i banor som ”Oj helvete, hur ska jag kunna bli UFC-proffs om jag inte vänder detta? Jag kommer få jobba på lager resten av mitt liv.” Det hade kanske varit tillräckligt för att sumpa den matchen och rubba framgångssagan innan den ens började. Men något säger mig att han inte tänkte så. Jag fick en blick genom ringrepen som meddelade att nu blir det åka av, varefter han bankade till sig den första seger som allt började med.

Men som utomstående betraktare blir tanken ofrånkomlig när man står där och bevittnar ett tjugotal killar som maler sönder sig själva på mattan, på jakt efter det som två, kanske tre personer i lokalen har uppnått. Jag planerar ju inte att bli proffsfighter själv och kan unna mig att stå vid sidlinjen och filosofera sådär. Blir inget UFC för mig, aldrig varit aktuellt. Däremot ligger det något hundratal sidor text på hårddisken som en vacker dag, om det vill sig väl, med högre makters bifall och en smula flyt, kommer att generera den författarkarriär som gör mig rik och berömd. Den dagen den sorgen. Till dess borde det vara mer produktivt att bara fortsätta skriva, sena nätter ensam vid tangentbordet, och inte fundera på saken.

Det tycks vara det enda sättet som fungerar.




PS: Jag tror mitt enda bidrag till den där första segern var att reparera ringen.

By submission (snö)

Egentligen är jag inte här. Inte nu. Jag är i Skene och pekar med hela handen och dömer på Alive. Men, ibland går saker inte som det var tänkt.

Först fick kollega Julle inte ut sin bil på morgonen, efter en timmes kamp gav han upp. Därefter ställde backupen in sin resa också, följt av att backup 2 sov och inte behagade svara i telefon. Sista åtgärden bestod i lokaltrafiken, vilket förstås stöp på indragna vagnar, sladdande bussar och förseningar.

Orsaken till allt detta är något som eskimåerna antas ha 20 ord för eller vad det är. Snö. Det antas även att eskimåerna är sjukt kreativa som har kommit på så många ord. Den som blev så imponerad av detta, har uppenbarligen aldrig besökt Göteborg. Vi, har uttryck för snö,

Norr om Göteborg är man bekant med vit nederbörd. Söder om dyker den inte upp. Men på just den här breddgraden är kung Bore en kraft att räkna med. Det yttrar sig först med de menlösa flingorna som dyker upp någon gång i december. Dessa heter "Aaaawwww!" på lokalt språk, uttalat med en helt bisarr hänförelse och mycket sentimentalitet. Därefter förändras namnet beroende på tjocklek. 1 cm: "Guuuud så fint", 2 cm: "Men, mina skor...", 3 cm: "Jävla skitsnö, vadihelvete". När den smälter bort och blir en trögflytande, grågul kräm som fäster bra i byxben, går den igenom en ny serie av lokala svordommar och förbannelser.

Lägg till lokalpressens bidrag i form av uttryck som snöchock, snökaos, snövarning och snölarm, och vi börjar komma någonvart. Mest kreativa är dock Västtrafik, företaget som gjort det till sin business att inte leverera människor från en plats till en annan. Hos Västtrafik heter snö kort och gott katastrof, force majeure, SOS Mayday eller bara "hjälp". Slutligen bidrar den stora inflyttade gruppen av norrlänningar med sitt eget uttryck, vilket är en stum blick av förvåning åt göteborgarna dramatiserade version på belägringen av Stalingrad så fort en vit flinga landar i vägen för något.

Cudos till Marko Gyllenland som trots allt detta och trots sjukdom, och trots att hans domare inte ens kunde ta sig dit, ändå orubbligt höll tävlingen. Men så har han rätt mycket Finland i sig också. Finnar, som norrlänningar och eskimåer för den delen, kommer aldrig fatta. Vi behöver nämligen detta, vi sillstrypare. Det är ju inte direkt så att det någonsin händer något annat att prata om i den här stan.

Just ja, bilden. Istapparna hänger ovanför min grannes fönster. Samma granne som i somras, mitt under pressläggningen för Fighter 07/2010, bestämde sig för att ha studentfest med öppna fönster och Bäst of E-type på 20000 decibel. Jag fick ingen sömn den natten, och har väntat på ett läge att ge igen. Go isttapp. Go.

The neverwas

Häromdagen gjorde jag ett jobb för FMT och plåtade fighters och instruktörer. En av de som fastnade på bild var en gammal bekant som jag har en del historia med. En kille som representerar en särskild nisch av talang som alltid har fascinerat mig.

Han är nämligen, och har alltid varit, sinnesbilden av ordet talang. Tekniskt vass boxare, bra sparkar, utmärkt grappler. Instruerar i minst tre fullkontaktsporter och har hållit proffsklass i samtliga. Förutsättningarna för en riktig karriär har funnits där under femton år av träning. Som om det inte räckte har han ett record i MMA dessutom. 8-1 som amatör och 2-0 som proffs. Fan, han har till och med världens bästa ursäkt för den där förlusten.

Normalt sett brukar historien vändas i tragedi när den har kommit så här långt. En oreparabel knäskada, en personlighetsförändring som ledde till förfall, någon som blev på smällen och det inrutade livet som därmed följde. Men inte i det här fallet. Han gick inte åt helvete i något avseende och är fortfarande lika oskadd och talangfull. Han vill bara inte. Punkt.

Sånt kan få människor att skrika rakt ut i vår lilla värld. Kampsporten är drömmarnas rike, där vägen till målet är utmaningen. Slitet, lidandet, den orättvisa branschen som inte ger chanser. Men viljan finns där alltid. Jump on the scene with a lean and a pocket full of green. Ingen frågar sig varför man ska bli en stjärna idag. Alla vill nå toppen. Vill man det inte var det för att förutsättningarna saknades. Kapitulation innan misslyckande. Vad finns det för andra ursäkter?

Jag har slutat bitcha på min gamle vän om att han borde göra det ena och andra. Rampljus är väl helt enkelt inte för alla, och det här inlägget blir med all säkerhet den enda gången jag ger honom lite publicitet.

Känner jag honom rätt, ville han inte ens ha det. Sorry kompis.

Lånad nationell stolthet

Adopterad patriotism och kampsport har något hemligt handslag mellan sig som jag aldrig har kunnat ta del av. Budon var i och för sig enkel, eftersom det japanska arvet var så närvarande och viktigt att man inte hade ett val. Buga, droppa terminologi på japanska, odla bonzai, bära kimono som morgonrock, dricka te, citrera sun tzu, köpa skräpkopior av sai och katana från postorder som väggprydnad. Det fanns ingen hejd. Vi hade en adopterad kille från Korea på skolan som antogs vara en jävel på att slåss, endast tack vare sitt genetiska arv.

Det där köper man ju inte idag. Men den nationella glorifieringen har inte försvunnit, endast spridits ut. Bortsett från gänget som fortfarande sitter kvar i fjärran Asien (wing tsun, still alive and kicking), så finns det nya pigga varianter. Thailändsk hänförelse går starkt nu, på alla fronter. Därtill har vi gänget som gör shakas åt varandra och säger "tchau" när de ses och grattar tränaren till hans faixa preta. Man kan till och med ana en släng av hebreiska i vissa krav maga-kretsar.

Samt, aldrig att förglömma, alla persiska krigarprinsar som kan skjuta double legs innan de lär sig gå.

Jag har inte det där. Inget av det. Tvärsvenne med avlägsen fransk bakgrund. Inte direkt någon etnicitet som flyter likt glödande lava i ådrorna. Inte direkt frälst av någon specifik kampstil. Gillar inte ens att resa.

Förutom till ett ställe. Där jag faktiskt känner mig hemma, och där jag flyter in i språket och kulturen friktionsfritt. Enda baksidan skulle vara den något tvivelaktiga lokala fightingkulturen. Men den är i alla fall geniun och äkta som fan. Skulle det vara helt otänkbart att öppna en klubb för göteborgska chavs?




Wanna make sommin of it? Come at me.

Dagens inlägg - 2010-02-15

Blog. Verktyget för personer som har något att berätta men inte nödvändigtvis är så bra på att skriva. En genial uppfinning som möjliggör att vem som helst kan bli läst och exponerad, utan det vanliga kravet på utbildning, rättstavning och annat tjafs som kan vara en oöverkomlig tröskel i andra kanaler.

Priset är förstås att en ilitterat blond tonåring kan få mer inflytande över vardagliga tankegångar än nobelpristagare. En skoningslös påminnelse om att uppmärksamhet kräver underhållningsvärde, något som alla vemodiga, högutbildade stofiler gärna förnekar.

Kort sagt framstår en cynisk akademiker med måttligt intressant vardag men en dokumenterad färdighet i att skriva, som den sämst lämpade personen att blogga. Om man är på det humöret. Vilket i samma veva besvarar frågan om varför jag inte har skrivit någon tidigare.

Det plus alla associationer till ”My personal homepage” som dominerade nätet runt 1995. Grafiska naturkatastrofer med blinkande javaskript, bilder på familjen och ett totalt antal hittar som sällan översteg 100, där skaparen stod för minst hälften själv. Komplett med den där goa illusionen av att någon läste eländet. Inget gör en blog mer typisk än flitigt användande av inledningen ”Ni som följer den här bloggen vet ju att…”. Ja, de vet redan. Eftersom läsarna på en bra dag består av sambon, bästa kompisen och mamma. Som alla redan har blivit informerade.

Men att vara blasé och cynisk kring formatet är i sig passé. Efterfrågan på ännu en sågning av interwebbens alla fel och brister är väl sådär. Hellre optimism och ett varmt leende. Som på Marcus Kowal här på bilden ovanför. Där har vi en glad och positiv kille. En sån där som gör allt jag aldrig hade vågat göra själv, samtidigt som han pratar hälften så mycket om det.  Ganska okänd här i Sverige, trots sin svenska bakgrund. Marcus gick vägen från kickboxare och boxare i England och Mexiko, till krav maga i Los Angeles och vidare till en MMA-karriär som börjat riktigt lovande med en rad av segrar. En klassisk saga om kampsport, exotiska platser och jagade drömmar. Alltid inspirerande och aldrig omodernt. Full story om herr Kowal i nästa nummer.

Betydligt tidigare kommer det att dyka upp fler inlägg i den här bloggen där jag, trots ambitionen om att lägga cynismen åt sidan, kommer att utnyttja rättigheterna till fullo. Obegripliga och högst interna resonemang, opassande personligt och egocentriskt bortom alla tecken på självdistans. Det är väl så det går till?

In i dimman och ned för forsen.