Ett inlägg i bögdebatten

HBT-revolutionen har kommit till kampsport och det var väl bara en tidsfråga. Men jag undrar om inte diskussionerna kring homosexuella inom kampsport gick lite väl snabbt in i domedagsstämning.

Kampsportsjargong och intolerans mot homosexuella borde inte blandas ihop för snabbt. Som många kan vittna om, har fightingkulturen ofta en rå och oförsiktig jargong kring precis allt man kan driva med.  Snacket brukar endast ha syftet att pika någon annan, med hjälp av alla medel. Har han ett par fula shorts, hånskrattar man åt hans klädval. Gnäller han över trötthet dissar man hans kondis. Det går även ut över utseende, storlek och alla former av beteende.

Hamid Corassani, Sirwan Kakai och deras engelske träningspartner Brad Picket har ett stående skämt om att bli jämförda med hobbitar, på grund av att alla tre är relativt småväxta. Många minoriteter driver på olika sätt med stereotyper och fördomar gällande sitt ursprung.

Den rådande inställningen till den här jargongen brukar outtalat vara att det är sånt man får tåla. En fighter förväntas inte bara hantera stryk och utmattning utan gnäll, utan även ta en diss utan att lipa om saken. Kan man inte ta ett skämt har man kanske hamnat fel. Lite så.

När samma jargong tillämpas på homosexuella blir det genast mycket mer känsligt, trots att jag är helt övertygad om att bögarna inte blir mer allvarligt attackerade än araber, rödhåriga, bantamviktare eller skåningar. Jargongen bottnar som sagt inte i hat, elitism eller diskriminering, utan i en allmänt omogen och lätt hänsynslös exponering av allt som kan anses pinsamt eller värt att göra narr av.

Jag kan inte försvara bruket av den här jargongen, då den egentligen inte är det minsta konstruktiv. Det är okänsligt och vårdslöst, eftersom man aldrig vet hur kränkt personen man driver med blir. Men det är en ofrånkomlig del av alla grabbiga kulturer, och jag har definitivt bidragit till den själv.

Det oroväckande problemet uppstår först när fördomar tar sig uttryck som diskriminering eller förtryck. Jag känner till en boxningstränare som inte kan sluta kalla svarta boxare för varenda politiskt inkorrekt öknamn som finns. Men han ger dem exakt samma träning, coachning och uppmärksamhet som helsvenskarna får. Hans ordval må vara rasistiska, men hans handlingar är det inte. I den bästa av alla tänkbara världar borde snacket försvinna från klubbarna, men i ett mer kortsiktigt och rimligt perspektiv, borde man lägga energin på handlingar.

Samtidigt som fightingkulturen är okänslig och rå, är den nämligen också väldigt öppensinnad i sina faktiska handlingar. Man sållar inte människor baserat på var de kommer ifrån, vad de gjort tidigare i livet, vad de tjänar eller hur de ser ut. En ful, fet person med invandrarbakgrund som går på socialbidrag och har suttit på kåken har betydligt bättre chanser att bli välkommen och uppskattad på en kampsportsklubb än han skulle bli på en normal gymnasieskola, anställningsintervju eller  stureplanskrog. Varför skulle homosexualitet vara en större grej att tolerera?

Det är alltid pionjärerna som får ta smällen. Sedan lugnar det sig. Efter Hyséns avslöjande kommer det aldrig kunna skapa samma dramatik att vara fotbollsspelande bög. Den förste MMA-killen som går ut med att vara gay kommer antagligen också bli känd som "bögen" och generera enorm kontrovers. Men det kommer lugna ner sig. Några kommer alltid rynka på näsan, det kan uppstå en del relevanta dilemman kring rutiner i duschrummet. Någon vägrar ha kroppskontakt och rulla med fikusen. Men nej, jag vägrar tro att det blir mer komplicerat än så. I en inte alltför avlägsen framtid kommer den där boxningstränaren jag pratade om innan, stå och vråla på "bögjäveln" att sluta slarva med garden. Han kommer även ge bögjäveln en kram när han vinner matcherna, och i stort behandla honom precis som han behandlar negrerna, de heterosexuella helsvenskarna och alla andra.