Riktig kampsport

Blåst igen.

Som alla andra sökte jag mig till kampsport på grund av de gamla vanliga orsakerna. Jag ville lära mig att döda. Kanske även hävda att mitt eget liv sattes på spel i mystiska träningshallar i underjorden. En sund, hälsosam önskan om våld och avtrubbad hänsyn för mänsklig överlevnad.

Men ingen dör i kampsport. Det är en myt, skapad av sossepolitiker som spelar bandy och oroliga föräldrar med pigg fantasi. Totalt bedrägeri. På tjugo år har jag knäckt lite revben, sparkat av några tår, en axel hit en armbåge dit. Kanske två besök på sjukhus, inte mer. Inget livshotande. Inga blåljus, få läkare, inga besök från mordroteln, ingenting. Det var en bluff.

Men kampsport har svaret. Sök på dödsfall inom idrott och Google skickar en tillbaka till kampsportssidor, där kampsportare ger på råd om vad som verkligen är farligt. Ridsport baby. Där händer det grejer.

Bilden ovan är en staredown från min match mot Dijon i lördags. Han tävlar i klassen +500 kg deffad muskelmassa, är ett huvud längre än mig, beväpnad med en bakåtspark du inte vaknar upp från.

So long suckers. Dags för Bruzze att lägga ner det här kampsportstramset och börja med lite riktig idrott.