När hatet kom till byn

Krönika som aldrig publicerades.


----------------------------------------------

Snacket på stan gäller Randy Couture vs James Toney. En erkänd och rutinerad boxare är på väg till MMA, i vad som dubbas historiskt och unikt. Det kunde ha varit en hand som sträcktes ut, en inbjudan och en önskan om försoning. Men så är inte fallet. Toney har hånat allt han kommer åt. Den sport han planerar att tävla i, sin motståndare och organisationen som givit honom möjligheten. Alla har fått sin beskärda del av den gamle boxarens förakt och smutskastning. Dana White, sin karaktär trogen, har svarat med samma mynt. Dinosaurien ska få spö inför giriga tv-kameror med nationens intresse. Äntligen ska maktskiftet ske och en före detta sport ska få på nöten av en annan.

Det är säljande, attraktivt och en bra affär för samtliga inblandade. I ett strikt ekonomiskt perspektiv vill säga. De två ledande supermakterna inom proffsfighting gör upp en gång för alla och endast en av dem kan stå som segrare i slutet. Bob Arum och hans likar, de trångsinta boxningsföreträdarna, ber sina böner om seger. Dana White och alla som har väntat på nådastöten mot boxningsvärlden, sätter sitt hopp till den 47-årige Couture. Garden uppe och en nedtagning. Bara en enda jäkla nedtagning och det forna imperiet faller. Med världen som vittne.

Det sorgliga är att det inte finns något att lära sig av den stundande fighten. Det finns ingen historiskt, unikt eller engagerande. Det finns bara alla de där känslorna som vi normalt sett hävdar inte finns i kampsport.
Toney är inte en ung idrottsman med nyfikenhet i hjärtat och siktet inställt på äventyr. Han är en gammal slugger som desperat söker uppmärksamhet och relevans. En förbrukad före detta utmanare. Hans dagar i boxningens toppskikt är sedan länge förbi. Kvar finns en man med ett hyggligt stort ego och en plånbok som skriker. En titt på världskartan visade var krukan med guld låg. UFC är platsen för en snabb lönecheck. Han behöver inte ens träna. Ingen skriver på några feta kontrakt för Toneys eventuella sportsliga kvaliteter. Ett hyggligt namn för affischerna och rejält med verbal marknadsföring är vad han får betalt för.

Om experimentet fortfarande verkar spännande, betänk att det redan har gjorts. När Art Jimmerson ställde upp i första UFC-galan, lärde man sig allt som finns att lära av en boxares chanser i buren. Jimmerson åkte i backen och klappade omedelbart, innan han blev skadad. En förnuftig reaktion eftersom boxning inte har några marktekniker. Detta var alltså 1993. Boxning idag, sjutton år senare, har fortfarande inga marktekniker. Toney kommer att vara precis lika hjälplös om han läggs på rygg, och antagligen klappa lika fort.

Om vi vänder på det och ser till den andre fighters chanser, har inget förändrats heller. Royce Gracie, som mötte Jimmerson den gången, höll avstånd och dök sedan på en nedtagning. Slagväxling och halvdistans är en dålig idé mot boxare. Ingen betvivlar att boxare slår hårdast och mest träffsäkert. Det var sant då och det är sant nu. Randy Couture kommer i stort bara upprepa vad Royce gjorde, fast sjutton år senare. Faktum är att han har ännu större skäl att undvika risker, med tanke på sin ålder och allt svagare tolerans för hårda träffar. Vi kommer med andra ord att få se en repris på en sjutton år gammal match, som till och med på den tiden föreföll rätt menlös.

Inget i den här sportsliga analysen är någon hemlighet. De två som ska slåss vet det, Dana White vet det. Åtminstone de mer insatta fansen vet det. Kvar finns den stora, oengagerade massan som betalar när de får enkelhet serverat. Två storväxta, uppretade män, hat i luften och en utmaning. Precis som på lördag kväll när det börjar hetta till utanför O'Learys.

UFC säljer ett slagsmål med samma mentalitet som får det att smälla i krogkön, men i professionell inramning. Snacket som haglat mellan Toney och Dana White har samma tonfall och ordval som folk brukar ha efter för många starköl. En snubbe har kaxat lite för mycket och behöver sättas på plats. Dags att göra upp bakom husknuten och täppa till storkäften. Efteråt kommer många att vilja peka finger och skratta, sparka på den som redan ligger och yla om att de alltid vetat att han skulle få spö.

Jag är en trogen supporter av utmanarmatcher (inom lagens råmärken), stil mot stil och storstädning av legender och myter. Kamp är renande och upplysande, det dödar skitsnack, botar konflikträdsla och begraver stridsyxor. Couture, Toney och White söker inte något av detta. Tre gubbar har enats om en date i sandlådan för pengarnas skull. Det är allt.


Pass.