Bloody Sunday

Inte thai-SM alltså. SM ägde och alla mina favoriter vann (vilket underlättas av att jag gillar i stort sett alla som var i final).

Men WEC. Jämmer och ve och elände. Hur mycket ska man behöva utsättas för på en gala?

Torres, alla normalbyggda mäns (under 175/61) förebild och förkroppsligandet av gameness. Tills i söndags, när en osäker tvekande skugga av före detta Bantam Badass velade runt buren tills Benavidez körde över honom. Tunga steg till jobbet på morgonen efter den synen.

Därefter Bowles som för första gången såg långsam ut mot studsande Cruz, en man vars fotarbete kan klassas som epileptiskt. Någonstans vill jag ändå tro att Bowles hade tagit honom till slut, om det inte var för att han omedelbart knäckte handen. Uppgivet efter rond två. Ridå. Goddamnit.

Slutligen Pulver, och det märkliga inträffar. Naturligtvis går även hans åttonde försök till comeback åt helvete. Vazquez buntar ihop honom på marken som om de spelat in en reklamfilm för BJJ. Armbågen sprakar, saker går sönder och smärta målas i ansiktet. Total förnedring och dessutom inför ögonen på 8000 personer i Ohio som alla hejar på farmarstaternas lokala hjälte. Till och med Sofokles hade tyckt att storyn var lite väl tårdrypande om han tvingats se det.

Då händer det. Pulver, vars nya ringnamn borde vara ”Li’l Tragedy”, segar sig upp på fötter och möts av en skanderande arena. 8000 pers ger en varm applåd och ropar hans namn. Kanske för att alla måste ha en öm punkt för en kille som har förlorat sju av åtta, men fortsätter försöka. Kanske för att han lik förbannat med gud som vittne, är och förblir den ende som spöat BJ Penn i -70 kg.

Någonstans målar han upp den story som de flesta ändå bär på. Någonstans i en avlägsen forntid när allting kändes enklare, erövrades något storslaget och upplevelsen cementerades som den höjdpunkt man nådde. Därefter följde slentrian och accepterandet som medelmåtta, transportsträckor med en nyans av saknad. Livet summerat. Pulver gör det bara mer verkligt, mer illustrerat. De flesta har visserligen inte spöat BJ när det begav sig, men alla har något. Ett avgörande mål, en road trip, ett anmärkningsvärt hemsläp från skolbalen. Sedan blev det inte mycket mer att skryta om.

Rynkad panna av skepsis åt Torres och Bowles, men aldrig åt Pulver. Jag tänker heja på honom även nästa gång, och gången efter det.