Det är nästan roligare att träna andra än att träna sig själv

Jag ser konsten att lära ut kickboxning som ett hantverk.
Och ett hantverk skall alltid vara gott.

Som tränare får man aldrig stanna. Man måste hela tiden framåt.
Ny inlärningsmetodik - Testa olika varianter och se vilket som passar dig bäst som instruktö
Analyser av sig själv - Når jag fram? Når jag inte fram? Varför? Hur uppfattas jag? Är jag tydlig? Är jag för loj? Är jag för sträng?
Kan jag backa upp det jag säger med kunskap jag kan bekräfta eller är det något som matats mig under åren?

Allt sånt funderar jag på. Hela tiden. Jagar hela tiden ny förståelse för kroppen, sporten, biomekanik, inlärningsmetoder, träningsprinciper, kostprinciper.

Och det funkar.
För jag utvecklas hela tiden.
Men mest tack vare elever och kunder. Inte tack vare mig själv.

Vissa dagar är inte som andra dagar

Två privatträningskunder idag. Så jävla gott. Dom börjar bli bra. Riktigt bra för att vara i början av deras karriärer. Sjukt kul att se. Dom är lite som torra tvättsvampar som får vatten på sig. Suger åt sig liksom.
Sen gick det utför.
Det var för lite mat, för mycket byta däck på skrotbilen, för lite sömn och allmänt bara bajs.
Kom in som en punkterad ballong till sjukgymnasten. Jag hade tänkt göra kaoz med benen men det gick rätt så mycket åt helvete faktiskt.

Ingen gnista alls. Köttade så gott det gick. 95% av kroppen säger: Sluta nu, gå hem, lägg dig i soffan, kolla en film, ät nått gott, somna en stund" medans de 5% reptilhjärnan säger: "Du slutar aldrig. A L D R I G. Vaffan är det med dig din late gris? Vadå? Skall du träna MINDRE än andra? Varför då? För att du är trött? Äh lägg ner bara säger jag till dig. "
Så trots ett av de sämre passen på de senaste tre åren var jag ändå hyggligt slut i benen.

Hem, fylla på lite energi och mycket kaffe. Chilla med flickorna, spela och sjunga lite och sen iväg igen på tävlingsträningen. Lowkicksvariationer för tävlingsgruppen, boxning för mig. Precis som vanligt. Inte mycket mer än så.

SKIT I DET!
Nya tag imorgon.

Knä och framsteg

Nu är jag tillbaks igen. För tredje gången. Denna gången är det varaktigt. Har fimpat en annan blogg, så denna kommer vara prioriterad. Nånstans måste man ju skriva av sig liksom. Varför inte här. Kanske är det nån som tycker det är intressant.

Så. En vecka innan min microfrakturering på vänster knä, sabbar jag även höger knä.
Hade diagnosen hyfsat på känn.
Magnetkamera. Ortoped. Bekräftar att främre korsband är av.
Såja.
Har tid hos en korsbandsspecialist den 27e mars och skall fullständigt DUNDRA fram i benträningen fram tills dess. Finns massor av folk som klarar elitidrott utan korsband. Jag ger det ett försök.

I samband med allt dett har jag bytt fightingstance och går nu southpaw.
Vilket i och för sig har gett mig en nytändning.
Det grymt utmanade att träna i southpaw. Visar sig dessutom häpnandsväckande nog att jag hanterar den nästan lika bra i boxningen nu efter ungefärliga 1½ månad som gör med ordinarie fightingstance. Smådetaljer som inte fungerar ännu och då 9 fall av 10 någon form av roterande rörelse som kroppen inte fattar. Men oavsett. Grymt häftig känsla av att "börja om" i samma sport som man sysslat med sedan 1998. Och få ut så mycket av det.

Har fått driva upp trycket i träningen och vikten på övningarna i gymmet. Får springa 10 minuter på bande och det gör mig lycklig.

Mitt upp i all terminsstart (där West Coast nu mäter 102 medlemmar efter 1 års verksamhet) och jobb och grejer har även verksamheten i bolaget börjat röra på sig ORDENTLIGT.
Privatträningar, företagsevent och massor av nya grejer i pipelinen. Jag blir helt generad när jag tänker på hur bra allting är.
Jag försöker att leva efter mottot som min fru gav mig. Eller ja. Det var ju inte hon som kom på det så, men jag fick det ingraverat på ett visitkortsetui;
Stark i motgång - Ödmjuk i medgång.

Hörs snart igen.
Vi säger så!

Min svåraste elev är jag själv.

Hallå igen!

 Nu är jag en bit på vägen fast ändå inte.

Nu är jag kryckfri och har fått ändrat rehabprogram som tillåter mer lårmuskulträning. Så långt är allt gott.
Men veckan innan operationen var vi nere på Kungsbacka Kampsportcenter och sparrades och där översträckte jag en lowkick varpå det brände till i knäväcket och när jag sätter ner benet igen ser jag hur knät viker sig utåt. Det mest obehagliga med det var att jag inte kände nånting. Det var bara sladdrig.
Detta var veckan innan jag skulle göra operationen på andra benet.

Och igår var jag och röntgade båda knäna för att avgöra om operationen hade gått bra, vilket den hade, men jag kommer få artros i det knäet och skall inte spela handboll, fotboll eller innebandy tre gånger i veckan.

Sen kände ortopeden på det andra knäet och kan i princip omgående konstatera att ett främre korsband i höger knä alltså är AV. Detta föranleder först och främst intensiv träning, vilket då tyvärr är tvunget att anpassat med tanke på mitt ANDRA knä.
Så nu är jag alltså nyborrad i det ena knäet och saknar ett fungerande korsband i det andra knäet.

SÅ! Hur gör djur? För det finns ingen chans på denna vår guds gröna jord att jag slutar träna.
Jag kan alltså inte längre på ett säkert sätt gå med höger ben bak och vänster fot fram och jag skall vara försiktig med benarbetet och hoppande rörelser med det andra benet.
Hur gör man?

JO! Det skall jag tala om! Man BYTER sin sk. fightingställning. Man tränar upp förmågan att gå åt andra hållet så att säga - South Paw.
Nu menar jag inte bara för några tekniker utan jag menar rörelsemönster, förflyttningstekniker, slagtekniker - allting. Sparka är inte aktuellt och kommer inte vara på rätt så lång tid. Men skit i det!

Som tränare och erfaren utövare behöver man utvecklas. Man behöver hitta nya egna utmaningar och nya sätt att inspirera sina elever.
Jag känner själv att jag lyckats göra detta genom att träna tung anpassad fys och lyckas instruera på klubben trots kryckor. Det har varit en stor personlig seger för mig målbildsmässigt sett.
Och nu. Nu kan jag inte sparka och jag kan inte gå med höger fot bak (minsta tryck framifrån som inte är kontrollerat av mig själv så smäller det i knäet så man tror att det skall gå av). Vad gör jag nu?
Jag ändrar om HELA mitt sätt att fightas.
Jag byter fightingställning.

Min svåraste elev är jag själv.

Gällande att träna andra kommer jag under en period att nörda ner mig i boxningen och utveckla mina instruktioner i detta och anpassa det till våra andra idrotter.
Det skall bli SJUKT kul.

Det finns dom personerna som lägger sig ner och dör när dom blir skadade. Det finns dom personerna som gör sin rehab och börjar träna SEN. Det finns dom personerna som kör hård träning på det dom kan och sen rehabar det dom skall.

Sen finns det den sista gruppen.

Som säger Hurt Tomorrow och K Ö R.

Men vem ÄR han då?

Björn Rhodin alltså. Det är jag. Fyller 30 om nån vecka. Tränar kickboxning och thaiboxning sen 1999 ungefär. Typ. Jobbat som personlig tränare, styrketräningsinstruktör och sedemera verksamhetskoordinator på en större gymkedja i Göteborg. Sen nått år tillbaka är jag it-rådgivare och butiksansvarig och sen i januari driver jag och två kollegor egen klubb i Partille, West Coast Kickboxing.

Gift, bor i Partille, 2 små prinsessor.
Eller ja. Jag är inte gift med två små prinsessor. Hur fan skulle det se ut? Skulle inte se klokt ut.
Jag är gift. Med en fru. Som är helt unik.
Hon står nämligen ut.
Det borde hon inte göra. För så jobbig är jag.
Jag är en sån jobbig jävel som får saker gjort. Och detta har ju jag kommit på. Gjorde jag för ett par år sen. Jag är en sån som kan snacka snacket och sen leverera. På gott och ont.
För parallellt så bor det, som Jonathan Broberg på SB&K utryckte sig idag, en liten jävla gubbe inuti mig som inte slutar producera idéer.
Så jag har 36 eld i järnen hela tiden och får allting att fungera på olika sätt. Och hade det inte varit för min fru så hade ingen av idéerna varit skarpa idag. Ingen av de idéerna som kan komma att byta väldigt mycket för många människor hade fått se dagens ljus. Det är tack vare henne dom gör det.

Som SM i Kickboxning t.ex.
Vi fick det på 2½ månaders varsel och gjorde det bästa mästerskapet som arrangerats i kickboxningens historia.
Om det var mycket att göra? Om jag var hemma nått?
Ni fattar ju själva vart det här är på väg.

Och hon står ut. Med alla träningskläder, med alla träningsresor, med alla aktiviteter med klubben, med alla telefonsamtal, med allt nätverkande, med alla tävlingsresor. Med allt.

Tänk om jag inte hade haft henne.
Nej jag skiter i det förresten. Att tänka på "om inte". För jag kan inte föreställa mig det.

Idag fortsätte hur som helst resan på att bygga bålstabilitet och bålstyrka samt öka styrkan och muskelmassan i överkroppen. På torsdag skall dom borra. Och jag vete fan alltså. Känslorna är kluvna. Mest tror jag för att jag vet för lite om operationen och framförallt rehabtiden och liknande efteråt. Mycket för att läkarna inte kunnat säga nått. Dom vet inte helt 100 hur stor skadan är förrän dom har kollat.

Så vi får se helt enkelt. Jag tränar resten av kroppen lika gristungt som vanligt oavsett hur det går.

Mvh
Björn Rhodin
(Snabb sammanfattning av nuvarande uppdrag)
Ordförande West Coast Kickboxing
Huvudtränare West Coast Kickboxing
Vice Ordförande Svenska Kickboxningsförbundet
Utbildningsansvarig Svenska Kickboxningsförbundet

Skall vi se om vi kan göra det här då?

Jag är lite kall och tar presentationen av mig själv senare. För dom få som undrar menar jag.

På torsdag skall jag operarera en 1½ år gammal skada. Bekräftad broskskada vilket innebär att den aldrig kommer spontanläka utan måste opereras. Och då genom titthålskirurgi.
Dom skall borra små små hål i skadan vilket då skall skapa en blödning och på så sätt även generera en ärrbildning och en återtransport av broskceller som förhoppningsvis skall fylla ut den 5-krone-stora skadan på vänster knä som bråkat med mig varje dag i 1½ år.

Anledningen till att jag kör operationen nu är att det är först nu jag känner att den ger mig såpass mycket styrkedifferenser mellan höger och vänster ben.

Men vaffan.
Man har ju en överkropp och en bål att fokusera på, right?
Och man har ju aldrig tid att jobba upp muskelmassa och styrka när allt är som vanligt? Får ju passa på för fan.

Vi hörs snart igen.