Knä och framsteg

Allt går framåt, mycket fortare än förväntat.
Och korsbandet är av i andra knäet.

Nu är jag tillbaks igen. För tredje gången. Denna gången är det varaktigt. Har fimpat en annan blogg, så denna kommer vara prioriterad. Nånstans måste man ju skriva av sig liksom. Varför inte här. Kanske är det nån som tycker det är intressant.

 

Så. En vecka innan min microfrakturering på vänster knä, sabbar jag även höger knä.
Hade diagnosen hyfsat på känn.
Magnetkamera. Ortoped. Bekräftar att främre korsband är av.
Såja.
Har tid hos en korsbandsspecialist den 27e mars och skall fullständigt DUNDRA fram i benträningen fram tills dess. Finns massor av folk som klarar elitidrott utan korsband. Jag ger det ett försök.

I samband med allt dett har jag bytt fightingstance och går nu southpaw.
Vilket i och för sig har gett mig en nytändning.
Det grymt utmanade att träna i southpaw. Visar sig dessutom häpnandsväckande nog att jag hanterar den nästan lika bra i boxningen nu efter ungefärliga 1½ månad som gör med ordinarie fightingstance. Smådetaljer som inte fungerar ännu och då 9 fall av 10 någon form av roterande rörelse som kroppen inte fattar. Men oavsett. Grymt häftig känsla av att "börja om" i samma sport som man sysslat med sedan 1998. Och få ut så mycket av det.

Har fått driva upp trycket i träningen och vikten på övningarna i gymmet. Får springa 10 minuter på bande och det gör mig lycklig.

Mitt upp i all terminsstart (där West Coast nu mäter 102 medlemmar efter 1 års verksamhet) och jobb och grejer har även verksamheten i bolaget börjat röra på sig ORDENTLIGT.
Privatträningar, företagsevent och massor av nya grejer i pipelinen. Jag blir helt generad när jag tänker på hur bra allting är.
Jag försöker att leva efter mottot som min fru gav mig. Eller ja. Det var ju inte hon som kom på det så, men jag fick det ingraverat på ett visitkortsetui;
Stark i motgång - Ödmjuk i medgång.

 

Hörs snart igen.
Vi säger så!