Bangkok, nu kommer vi!

Äntligen! VM i thaiboxning står för dörren. Och jag är med.

Mitt mission är att se till att våra 23 fighters är på rätt plats vid rätt tid, något som känns som en utmaning i Thailand på ett evenemang jag aldrig tidigare bevistat.

+ Rapportera hem dagligen via förbundets hemsida.

Det har aldrig varit min dröm att ta mig så långt som ett VM, eller ens ett SM, så därför är jag väldigt nöjd med uppdraget som fixarslav/team manager/landslagskapten/Bangkokkorrespondent.
Styra upp samt skriva är ju min påse.

Chok dee till alla inklusive mig själv, nu jävlar ska vi roffa åt oss medaljer! 

(sorry för dubbelpost, men något verkar ha gått snett...)

Bangkok, nu kommer vi!

Äntligen! VM i thaiboxning står för dörren. Och jag är med.

Mitt mission är att se till att våra 23 fighters är på rätt plats vid rätt tid, något som känns som en utmaning i Thailand på ett evenemang jag aldrig tidigare bevistat.

+ Rapportera hem dagligen via förbundets hemsida.

Det har aldrig varit min dröm att ta mig så långt som ett VM, eller ens ett SM, så därför är jag väldigt nöjd med uppdraget som fixarslav/team manager/landslagskapten/Bangkokkorrespondent.
Styra upp samt skriva är ju min påse.

Chok dee till alla inklusive mig själv, nu jävlar ska vi roffa åt oss medaljer! 

En ny tid, en ny strid

Rutiner är inte alltid av godo. Speciellt inte när de inte synkar med det ens liv utvecklats till. Som i mitt fall: Matchandet bakom mig och fokus på att träna mest för min egen utveckling, ett roligt och utmanande jobb, en massa driv och ambitioner i SMTF:s styrelse, och sist men inte minst en glädjerusig jycke på 50 kilo.

Bland annat.

Att köra fyra mil för att hålla pass alternativt i bästa fall träna med en grupp där jag platsar (halvtränad tant rimmar lite illa med periodiserad tävlingsgrupp), när tiden är knapp för att hinna ens jobba och glädja jycken gav till slut inte så mycket, hur bra jag än trivts på Realfighter.

Lång historia kort - jag har tvingats inse att det är hög tid att vandra vidare. Så nu gör jag det. Tack alla härliga snälla fina på Realfighter (och ni andra) för en grym tid! 

Nu lockar sporadisk träning på klubbarna i Malmö (MMT är siktet) och landslagsläger på Bosön och VM i Bangkok med förbundet! Att sitta i styrelsen är verkligen skitkul, och det råder (tydligen) en ny stämning med den nya styrelsen. Dessutom så handlar titlarna mest om arbetsfördelning - i övrigt är alla lika engagerade och delaktiga och inflytelserika. Jag är alltså inte "bara kassör" annat än till titeln. Sånt gillar vi.

ps Just ja, en sak till. Den planerade comebacken får utebli. Men det känns ok.

Jag är så full att jag dör!!

Mina turer till min gamla hemstad blir allt färre. Men när jag väl är där är det två ställen jag alltid besöker. 1. Mammas kylskåp 2. Slagskeppet. Gärna i kombination. 

I mammas kylskåp finns alltid goda rester från någon läcker middag jag aldrig skulle få för mig att orka öra, plus Tropicana apelsinjuice, lyxiga pålägg, avocado och en massa annat gott. Ofta även en äppelpaj i svalen också.

På Slagskeppet finns, som alltid, en massa sköna människor, sammanhållning och ett gäng goa säckar som inte går av för hackor. Den här gången hann jag inte slåss med någon eftersom jag skulle infinna mig på Bosön kl 12, men jag hann träna lite under Sofias och Mias ledning vilket var trevligt.

Bosön, ja. Jag missade rätt buss från Ropsten och fick släpa tunga väskan från Rudboda torg. OCh jag gick och gick och gick – SEN  – när svetten rann och jag började undra, tornade sig de första husen som utgör detta idrottsmecka upp sig. Tata!

Anledningen till min visit stavades elitsatsningsträff, och var initierad av RF och uppstyrd av duktiga SB&K:s kansli. Eftersom thaiboxningen genom SB&K kommit med i RF finns massor med nya förmåner och planer och förväntningar och bidrag och kompetens och tjolapptjolahej som bara väntar på att sjösättas och utnyttjas. Det var vi (SMTF:s utsända - jag, Varbergs-Pelle och VBC-Peter) och en väldans massa snubbar som sportade konstiga saker som slutade på o, (Taido, Iaido, Jodo och lite annat smått och gott). De som var mest som oss var kickboxargänget med Hayes i täten, som hade massor med matnyttigt att lära oss noviser. Damn, vad vissa är uppstyrda! Men det ska vi också blit.

Jag kan inte läcka så mycket om vad som ligger framför oss än, men jag kan avslöja att Bosön är en sjuuuukt bra resurs för t ex landslagsläger (vi ska ha ett där i slutet av månaden) och att de sitter på en massa skojig kompetens som fyslabbet, idrottsskadekliniken, idrottspsykologer osv. För oss, att utnyttja. Tjoho. Vi fick i alla fall lära oss massor om hur vi kan jobba för att utveckla landslag och talanger och vilka medel som finns att få, men även att det satsas en hel del på bredden, alltså för att utveckla sporten gentemot de utövare som inte tävlar.

Jag blev så superpeppad och full av idéer att det höll på att bubbla över totalt. Att sen befinna sig i en miljö där allt man ser är en massa folk som är där för att sporta loss i respektive gren var också kul - en massa judomänniskor var på läger, ett av taekwondoförbunden var där, en massa unga ishockeytjejer om jag fattade det rätt, och så vidare. Vilket sportfåneheaven!

Lördagen avrundades med trevlig middag i Mästarvillan, och i morse pallrade jag glatt mig upp redan tjugo över sju för att göra sjukilometern i skogarna kring Bosön. Det var skitnice - kuperat, skönt höstväder, utsikt ut över vattnet - tills jag villade bort mig från rätt markeringar och sprang vilse. När det kändes som en sju kilometer redan gått tog jag fram telefonen och insåg att det var fem km tillbaka. Kom fram jävligt hungrig efter en timme och tjugo minuter totalt...

Nu sitter jag på tåget ner mot Malmö och min älskade Velvet som jag inte sett på hela helgen och smider planer för framtiden. Fan vad kul det är att vara med och förändra och styra upp.
Kära thaiboxningSverige, nu jävlar ska vi bli ännu bättre :D

(bilden har jag snott från fejan, kära gamla Slagskeppet, med ett antal myskomponenter som jag itne såg denna gång  - Peter, Sanny, mfl.

Comeback på betryggande avstånd

Sen vovven Velvet äntrat mitt liv har jag inte hunnit träna lika mycket som förr. Men jag får en hel del naturlig träning med henne, och, hinner då och då slänga in ett pass thai. Just nu är det onsdag- och torsdagkvällar, inget mer. Plus boot camp med kettlebells och Tabataintervaller på söndagar, och lite löpning. Fast senaste veckorna har inte ens det uppfyllts helt.

Men, min låga träningsdos resulterar i att jag är stark, avspänd, skadefri, lugn i skallen och jävligt positiv när jag tränar. Och när jag sparrar. Igår körde jag med vår tävlingsgrupp, och det var roliga övningar som byggde på bra fotarbete och blick. Sen körde vi sparring, främst med och för de som matchar för första gången på galan i Halmstad den 10e. Kul att kunna hjälpa varann och samtidigt få glänsa lite (ego ego, hehe).

Fick mig flera extasroliga ronder där jag insåg att jag hade en hel del att komma med - och att jag är bättre nu än förr. För förut var jag rädd om min knastriga nacke, rädd att få en sån där hård krok från någon vass lite dunderexplosiv färsking som inte riktigt fattar hur hårt han slår. Nu är jag inte lika rädd om mig - och därför fick jag inte heller särskilt många läskiga träffar i pallet. Bara några få vill jag minnas. Men satte ett bra gäng ;) Ögat funkar fortfarande som det ska. Även om jag flåsade lite mer än vanligt mellan ronderna. Vafan, jag höll ju tempot i dem, så det var ju lugnt.

Sjukt kul att åka på sån träningspepp!

Dessutom - vilket också ger mig ro i själen, har Velvet fått en lillesyrra – Chantelle. Även det en grandis-tik som blivit brtskänkt på grund av den tidigare ägaren inte kunde ha kvar henne (vi är alltså två hundägare med fina hundar döpta till namn vi aldrig i vår vildaste fantasi skulle döpt dem till - mycket gemensamt alltså, haha.... Och förutom att hon är fyra månader yngre och mindre än Velvet, är de galet lika - svarta, smala och  med vitt på bringan och bakpå tassarna.När Chantelle och Velvet får leka en ihop är det liksom 200 procent glädje och energi - utan stopp. De kan leka en timme utan att tröttna De bara fortsätter. Rör sig synkat och har jättekul!

Och, det fina här är att när jag bara har kort tid efter jobbet och ska träna, och måste ut med hunden först, är att jag bestämmer träff med Chantelle och hennes husse så får de leka sig trötta lite kort, och sen är resten av kvällen lugn och skön och Velvet är glad och lugn i bilen (hon trivs bättre där än när hon kan noja över mig inom synhåll). Perfekt!

Tillbaka till träningen. Så här: Det är ju kul att slåss. Och jag har ju ett par fighter kvar i mig. Kanske inte exakt nu, men lite längre fram kan det vara läge. Så jag, som prestigelös, obrydd, harmonisk tant, tycker helt plötsligt att Natascha Hovi från Frontline som mötte Elna från Realfighter i helgen (se bilden) vore en helt perfekt motståndare. Natascha, som i och med att hon bor i Norge inte hunnit med så många fighter, har utvecklats bra sedan förra fighten, mot Linnea Skåpdal, och eftesom jag inte gått några fler fighter sen Linnea så tror jag att vi möts på en jämn nivå på nästa Battle of Lund. Visserligen ett bra tag tills dess, men detr är lagom. Jag har ändå inte bråttom.

För att jävlas med Elna sa ringhörnan åt henne att inte slå Natascha i ansiktet. (Hon är supersnygg och har rådjursögon och de ville väl att hon skulle vara lika söt på efterfesten...). Det funkade nog snarare som bränsle på Elna, haha...

Foto: André Ung

Fler av ahns bilder från galan hittar du här

Battle of Lund.

Att se en bra fight är riktigt roligt. Att se sexton är ren extas. Publiken definitivt fick valuta för pengarna när Battle of Lund fyllde Eoshallen igår, med vad som hittills är årets bästa thaiboxningsgala om man ska tro konferencier Andreas Bruzze Bruzelius. (Bra fightingkonferencierer växer inte på träd, men eftersom endast det bästa duger för Battle of Lund så kallade man givetvis in Sveriges bästa i kategorin).

Det hela började med fyra förmatcher. Att kalla dem förmatcher, då två av dem var landskamper mellan nationella och nordiska mästarinnor, kan ju kännas aningen missvisande, men att börja med bra underhållning och dessutom ge sken av att fightcardet var kortare än det var funkade ;)

Här kommer i alla fall referat från alla matcher. Alla gick utan skydd.

Match 1.

65 kg, 3x2 minuter. René Warnecki, Golden Leaf mot Robin Lindgren, Drakstadens muay thai

René gick ut tufft mot Robin, med framförallt boxning och lowkicks, men efter att ha fångat en spark – en teknik som kräver direkt uppföljning eftersom man ger bort en poäng – som satt stenhårt i revbenen vände allt. René fick bittert erfara att en mer traditionell thailändsk stil kan vinna i längden, åkta på två räkningar, och Robin, som såg lite mer erfaren ut och hade ett tekniskt game, vann med 3-0.

Match 2.

57 kilo, 3x2 minuter. Svenska mästarinnan i -54, Linn Wennergren, mot danska mästarinnan i -57. Fatima elKhatotti. En dag på jobbet för Linn, som med tydligare muay thai-stil rutinerat kämpade hem en klar poängseger. Fatima som utvecklats en del under senaste året, fick än en gång se sig besegrad av en svenska.

Match 3.

51 kilo, 5x2 minuter. Undertecknats stora favorit Fatima Pinto gav kickboxarskolade Therese Gunnarsson sin tuffaste fight hittills. Ett skolexempel på vad som skiljer thai från kick. Det ettriga biet Gunnarsson ska ha kredd för att kämpa utan sviktande glöd trots att hon fick äta matta, näve, knän och sparkar i fem ronder från en starkare motståndare med mer teknisk stil och tyngre tekniker. Här spelade superkondis ingen roll. Fatima glänste mer än någonsin och lekte med lätthet hem poängvinsten.

Match 4.

60 kilo, 3x2 minuter. Realfighters egen Karam Salman i sin första match utan skydd, mot Alexander Norberg från Örebro MMA. På distans var de jämna – Karam dominerade något till och med, men eftersom Alexander, som såg mer rutinerad ut, tog kommandot helt varje gång de hamnade i klinch fick Karam inget uträttat där. Poängseger till Alexander.

Main card.

Match 1.

77 kilo, 5x2. Realfighters Alexander Nelson mot rutinerade Johan Herö från Halmstad.Alex drev duktigt och möttes av den välslipade traditionella thaistil som kännetecknar HMT, men hade ändå ett övertag som jag uppfattade det. Dessväre fick Johan ett cut i tredje ronden och matchen fick brytas. Då Alex vunnit fram tills matchen bröts, korades han som vinnare. Tråkigt slut dock.

Match 2.

64,5 kilo, 5x2, Jonas Berglund Drakstaden mot Kardo Karman, Örebro MMA. Även denna match fick brytas tidigt – killarna krigade jämnt och med bra ös, men i andra ronden, om jag inte minns fel, hände något med Karmans käke som gjorde att han inte kunde fortsätta.

Match 3.

65 kilo, 5 x 2. Mario Cartagena, Fightcamp Warberg, mot norske Daniel Lopez. Lopez hade ett mer sammansatt game, och i första ronden styrde han helt över Mario. Dock hämtade det sig, och framförallt i klinchen gav Mario ordentligt med motstånd. Slutade med 2-1 till Lopez, där jag hade den avvikande rösten – ansåg att Mario knäade så mycket mer i klinchen att det gav honom vinsten, även om jag tyckte att Lopez var den bättre fightern av dem. Ibland blir det så.

Match 4.

57,5kilo, 5x2. Realfighters Elna Nilsson mot norska Natascha Hovi. Elna jobbade lugnt och medotiskt i sitt eget tempo och gjorde allt hon skulle med boxning, förflyttningar och bra fokus. Natascha, som är den färskare av dem, krigade utan att en enda sekund släppa vinnarviljan, även om Elna vann tydligt på poäng. Natascha kan nog bli riktigt bra lite fler fighter bakom sig.

Match 5.

67 kilo, 5x2, Genc Uka, C4, mot Adel Ekvall, HMT. Annars så kylige Adel med sin rena thaistil hade inte mycket att hämta mot Genc, även om han krigade tappert. Genc såg helt komplett ut med fantastisk blick, timing och hårda tekniker i både händer och ben. Han jobbade avspänt och såg ut att aldrig bli trött just därför att ingen energi gick i onödan. En av kvällens mest underhållande fighter. Klar poängvinst till Genc.

Match 6.

57 kilo, 5x2, SM-vinnaren Johan Franzén, nykomlingen, mot rutinerade Ahmed Khalil Benaiche från Karlstad. Ahmed bjöd på en teatralisk och roande första rond där han låtsades borsta smutsen från benet där Johans lowkicks just landat, men fick i restan av fighten kämpa hårt för att sabba Johans game. Johan var ytterligare en fighter som känn sriktigt komplett i sin stil, och allting han gör är i princip flawless. Ahmed grötade upp honom mot ringrepen med en ganska ickekonstruktiv klinchstil, men Johan fann sig oavsett situation (nästan lite för bra, man hade nästan önskat lite mer aktiv vilja att ta sig bort från hörn och rep) och visade riktigt bra thaiboxning. 3-0 till Johan, vilket var ett korrekt domslut.

Match 7.

75 kilo, 5 x 2. Realfighters Mohammed Younis mot norske Joachim Siljuberg. En händelserik och rätt svårdömd fight med två jämna fighters. Mohammeds game pusslades ihop allt eftersom, efter att ha varit aningen spretigare än han brukar, och i mitt tycke var femte ronden den absolut bästa. Jämn fight där Mo fick kämpa sig till poängvinsten.

Match 8.

72 kilo, 5x3.

Polske Piotr Woznicki mot Tobias Alexandersson från Karlstad muay thai. Piotr är känd för tunga tekniker och bra boxning, men hade inte mycket att hämta mot Tobias. I sista ronden glänste han till och satte en hög spark i huvudet på Alexandersson som blev märkbart groggy, men då det inte avslutade på någotvis var det bara lite för lite, lite för sent, och Tobias kunde tack vare sina skoningslösa knän och sparkar som aldrig verkade sina eller mattas trots 15 minuter total matchtid, segra duktigt på poäng.

Match 9.

65 kilo. 5X2 Kittisak Noiwibon ”Tung”, Realfighter mot Sollentunas Michel Väisänen. Tung började matchen lojt mot vad vi är vana vid, och men fick sig ett redigt wakeup call när han nästan nattades med ett slag som gav räkning. Oväntat! Det räckte för att han skulle skärpa sitt game, och därefter bjöds galans mest underhållande fight! Spännande, varierat och så upphetsande att man nästan gled av stolen, så bra var det! Michel, som tagit sig an en tung motståndare, visade att han har både skill och hjärta, även om Tung solklart dominerade. Bland annat fick Väisänen en frontpark på hakan/halsen som fick honom att gå ner på knä, och gav en räkning. Fler frontkickar utdelades, och med Tungs mastodontstockar till ben bakom skickade de Michel från ena änden av ringen till andra. Hade inte ringrepen funnits där hade han suttit på sista stolsraden helt plötsligt. Nu var dessa bara en liten del av fighten, som ska ses med egna ögon, så håll utkik på tuben! 3-0 till Tung.

Match 10.

3x3, K1-regler.

Thaiboxaren Lina Länsberg mot kickboxaren Caroline Ek. Ek har vunnit ungefär allt som går att vinna och har en proffsvärldsmästartitel och fyra amatördito. Lina å sin sida har också kammat världsmästartitel och är en rutinerad thaiboxare. Nu mättes de alltså under K1-regler, alltså med restriktioner i klinch – man får bara hålla fast för ett knä – sen ska man släppa. Caroline var den starkare av de två, och hade händer som lika gärna kunde gjort sig i en ren boxningsfight. Dessutom hade hon räckvidden på Lina. Därför kändes följande lite onödigt: att hon satte knä, sög tag i Linas nacke – Lina svarar givetvis, thaiskolad som hon är med tillbakakaka både på nackgrepp och knä, och säkert en 20 gånger genom fighten hann Carro sätta ett knä till innan domaren han bryta. Frågar du mig är det att utnyttja systemet för att bryta ner sitt motstånd, och var onödigt eftersom Carro vann på sina verktyg ändå. Lina kämpade duktigt, men jag hade hellre sett dem under thairegler – då Carro får klincha hur mycket hon vill ;) 3-0 till Ek.

Match 11. 61 kilo.

5x2, SM-vinnaren Prudencio Ayite mot thailändaren Phenpet Sor Kittishai. Gammal är äldst och den huvudet längre Prudencio kämpade ursinnigt mot den rutinerade thailändaren som utan ansträngning välte hans game. Det blev en grötig historia med klinch, kast, svep och böghög med fulknep, och det var lite trist att inte få se Prudencio blomma ut i sin snygga thaistil, men sånt är livet.Poängseger för Phenpet.

Match 12.

5x3 Driton Rama C4 mot FMT:s fysfenomen, stridsmaskinen Alex Harris Tobiasson. Räckvidd och avig stil i kombo med malande hårda tekniker pulvriserade Dritons motståndkraft, och i tredje ronden fick han bryta på grund av onda revben. Med tanke på de vassa knän Alex landat upprepade gånger på exakt samma ställe var det inte särskilt konstigt.

Det är sällan man sitter en gala igenom utan att bli uttråkad, men Battle of Lund lyckades verkligen från början till slut. Underhållande matcher, välorganiserat och mycket smidigt. Nästa gång hoppas jag på större lokal – Eoshallen var fullsatt och med detta som facit blir intresset antagligen ännu större till nästa gång. Tack för en grym kväll!

Tonight, tonight, SuperREALFIGHT!

Ska du dit?

Om inte så borde du. (det finns 150 biljetter att köpa i dörren kl 17.)

Förmatcherna börjar redan 17.15 (många bra däribland) och maincard kl 18.

Vi ska dit och reppa såklart.

Mer info på www.realfighter.se.

Battle of Lund – gala-pepp deluxe!

You lucky bastard. Alltså, du som inte köpt biljett än men vill – det finns biljetter kvar, men de säljs i dörren. För vem vill inte se Driton Rama utmana Alex Harris Tobiasson? Och thai-världsmästarinnan Lina Länsberg mot kickboxarditodrottningen Carro Ek?

Lördagen i Eoshallen i Lund bjuder på fler härliga matcher: Therese Gunnarsson, det imponerande lilla biet som vann SM efter bara två månader i sin nya kampsport, i sin hittills tuffaste fight, antagligen – mot den sjukt duktiga nordiska mästarinnan Fatima Pinto. Och så våra egna fighters Tung (Kittisak Noibiwon) mot Sollentunas Michel Väisänen, och spexige Prudencio Ayite mot Clara Leivas thailändske fästman Ben (längdskillnad, men full on muay thai style vs detsamma).

Förra gången var det med gråten i halsen jag satt förkyld på läktaren med avbokad fight. Den här gången är det med sprall, pepp och sann piska skiten ur varandra-go i mig jag spanar in (och även dömer vissa matcher på) galan. Den enda gråt jag har i halsen nu är över att Elna som idogt tränat för sin fight mot min gamla nemesis Linnea hela sommaren, blev stood up med ett par veckor kvar till galan. Ny motståndare finns, men Linnea mot Elna hade jag verkligen velat se.

Förra gången gav jag bort två biljetter som mina släktingar skulle fått, till två killar från Malmö muay thai. De visste knappt var Lund låg, men lyckades till slut hitta dit. Efteråt lyste ögonen på dem och fradgan rann, efter att ha sett Tung natta en kille med slarvig guard, med hjälp av en vänsterkrok, 12 sekunder in på första ronden. Har en stark känsla av att de ser till att fixa sina biljetter själva den här gången. 

Läs mer om galan på http://www.realfighter.se/arkiverat/304-battle-of-lund-2.html

OBS! För matcherna – däribland den med Linn mot min gamla motståndare danska Fatima – börjar före utsatt matchstart, dvs redan kl 17.15. Maincardet börjar 18. 

Om någon undrar - ja, jag har lagt matchhandskarna på hyllan. Jag är numera med i SMTF:s styrelse och vi har under året bland annat lyckats införa diplommatcher i muay thai, armbågar i a-klass-fighter, avskaffa skallröntgen för fullkontaktsfighter (eftersom den ändå inte riktigt visade det den skulle och mest belastade sjukvården). Vi arrangerar landslagsläger inför det stundande VM:et i Bangkok, och vi raggar elitsatsningspengar till höger och vänster. Jag filar på en ny tjusig webb för SMTF som kommer bli klar nu under hösten, jag tycker plötsligt att mitt uppdrag som tränare är ännu roligare än tidigare, och min träning är rolig – när jag väl hinner med den. Jag har ju 50 kilo doggy att rasta och träna och leka med numera, vilket gjort att resten av livet rullar på snabbt men med mindre prestige och mer glädje.

Så kanske t o m att jag börjar skriva krönikor i Fightermag igen om jag får. För nu känns det som att jag har något att säga igen ;)

Tillbakakakan!

Fyra ben rikare som i en elvamånader gammal Grand danois-tik vid namn Velvet. (inklusive en väldans massa hundsaliv – fluffiga kinder har sitt pris..). Hundskrället har totalt vänt upp och ner på mitt liv och mitt hem och min ekonomi och jag är seriöst lyckligare än någonsin för att låta klichéartat lyrisk.

(Vovven Velvet har till och med en egen sida på facebook som uppdateras dagligen med bilder och dreggelkommentarer - sök på Älskade Velvet om du vill bli ett fan).

Och, häromdagen, nu när ankeln läkt, lät jag mig övertalas att springa milen, i Iformloppet i Malmö. Utan att ha tränat specifikt för det. Och - tata - jag lubbade in på 15:e plats med tiden 44.49, och bättrade därmed mitt gamla tjejmilenresultat sen 2007!!

Velvet gjorde en grym insats hon också - eftersom hon skurit upp sin bringa på en elak sten och fick sövas och sys i helgen går hon runt med en sjal eller tröja på sig för att inte komma åt stygnen. Nu fick hon ha på sig Iformtröjan man fick att tävla i – och eftersom spexiga upptåg belönades med pris charmade hon hem en påse dyra ansiktsprodukter värd en sisådär 3000 pix åt matte. Helt okej, speciell med tanke på att den första veckan med henne varit lite slitsam och tärt på matte som rasat i vikt och sett lite hålögd och trött ut. 

Sist men inte minst – thaiboxnignsförbundet. Jag har inte glömt SMTF, även om Velvet är nr 1 i min tillvaro. Den nya hemsidan är under uppbyggnad, och under tiden är det nyhetsbrev på rätt basic nivå vi ägnar oss åt. Eftersom jag inte längre behöver skicka ut matchböcker och föra bokföring så kan jag koncentrera mig på informationen – så snart sidan är uppe. Och i slutet av november hänger jag med till Bangkok som en av landslagstruppens Team managers under VM!

En annan härlig grej är att Madde, som totade ihop mig med Velvet, har jag lyckats bussa på min mentala tränare Igor. Igor med hjärtat av guld, visheten som får Obi Wan att blekna och en aldrig sinande tro på mänskligheten (klyscheliklysch!). Det är iallafall skitgött att han tar sig an Madde, för han om någon kan utveckla e som redan verkar fulländade.

Och, än en gång - kolla in hans hemsida www.sjalforsvar.se - där kan man registrera sig och gratis ladda hem de ljudfiler som rätt använda är nycken till en fighters fokus och lugn när det gäller!

Nu blev det en väldans massa emotional mushimushi stuff här,men sånt e livet.

Idag ska jag gå på reklambyråfest efter jobbet. Bjudmat och gratisdricka - just because I can. För nu blir det inga fler fighter.

Throwing in the towel...

Ja, alltså, jag lägger inte ner-ner, men jag trappar ner. 

Jag har nyss sagt upp mig som krönikör i Fighter magazine, mest därför att det känns som att jag inte har jättemycket att skriva om thaiboxning för stunden förutom att jag är en gnällig tant med havererad fys som plötsligt har skitsvårt att träna hårt och jobba duktigt samtidigt, och att thaiboxningen känns rätt avlägsen när man inte varit i Thailand på längre, inte tränar för fight, och bara klappar ihop fysiskt hela tiden.

Och bloggen här - ja, om du mot förmodan läste mitt förra inlägg om att springa milen i lopp så kan jag ju avslöja att jag sabbade duktigt med att stuka foten kort därefter... Gah. Nu kommer jag inte skriva något igen förrän jag har något roligt att berätta. Har du inget trevligt att säga - säg det inte, som pappa brukar säga.

Att Madde med sina raka, ärliga och underhållande bloggar precis gett mig pisk i antal läsare här på bloggen talar sitt tydliga språk ; ) Hennes inlägg kommer jag nyfiket fortsätta läsa! Go, Madde!

Men jo, lite roliga saker framöver finns ju. Som i helgen, då thaiboxningsförbundets nya styrelse har ett möte för att snacka ordentligt med framtid och styra upp därefter. Det är lite svårt att synka folk från fyra olika håll i samma stad, men på lördag lyckas vi, i metropolen Jönköping. Ska det bli riktigt bra så måste man både planera och lägga manken till, och nu är vi på g  ;)

Tant tönt sadlar om

Få se, 6 december gick jag min senaste fight. Lite länge sen kan man säga. Och ärligt talat känns det inte riktigt som att jag fightas aktivt längre.

Jag skulle gått en K1-regel-match på kick-SM, men det blir inte av. Sen dök det upp en en vag chans om att jag skulle jag få gå mot norskan som FMT-Linnea totalmosade i Göteborg nyligen.

(Henne verkar det dock som att jag kan få gå mot i september, och för att jag inte ska gnälla över motstånd - hon har bara fyra matcher bakom sig - tror jag att min skojfriska överstführer tillämpar omvänd psykologi för att få mig att vilja slåss mot henne genom att konstant påpeka hur snygg alla killarna som var på galan i Göteborg tycker att hon är. Vilket funkar så där. Jag känner mig lika taggad som tjuren Ferdinand...)

Det här med att tävla har i alla fall gett mersmak för mig, och plötsligt blir livet skitjobbigt när det inte finns ett mål att kämpa för. Så, för att ta mig an en pålitlig motståndare som inte kan boka av har jag nu tagit mig an en utmaning jag inte gjort sen 2007 - springa milen i lopp! Då sprang jag Tjejmilen på 45 minuter (något min kompis Anna skickligt övertalade mig till utan att yppa att det faktiskt var Tjejmilen eftersom hon vet att jag kan tycka att tjejstämplade företeelser är hyfsat lama. Det är förresten hon på bilden som står bakom mig med ett nummer som slutar på 77 på linnet. Vi står till vänster, andra raden).

Kort sagt, blodomloppet den 25 maj! Anmäld och klar. Intressant blir det att se vilken tid jag fixar att göra detta på så här tre år efter 45-minutersprestationen. På den tiden hade jag för vana att springa milen i gaselltempo en 3-4 gånger i veckan då eftersom jag trodde att det skulle göra mig till en bra thaiboxare... Det gör jag i n t e längre, haha...

Med tomtemössan vackert i hand

Hej allihop, Nu är jag på välbehövd semester. Sitter as we speak i solskenet på balkongen och ska strax ut och springa. Min fight som var planerad till den 22  maj har blivit inställd, vilket är tråkigare för min motståndare än för mig eftersom hennes knä är trasigt och jag avundas henne inte. Hoppas verkligen att det repar sig, Jill, om du läser detta!

Senaste tiden har jag gått runt och varit en riktig surtant, precis som vibbarna i mitt förra inlägg avslöjar. Jag har haft mycket på mitt nya jobb, på ett sätt som jag haft svårt att hantera. det jag är van vid i min yrkesroll är att bara ha Åsa-hatten på mig, dvs, jag går efter eget huvud i det jag gör och då gör jag det oftast kalasbra. Men min nya arbetsplats kräver att jag ibland drar på mig redaktörshatten och agera och resonera utifrån den, nästa sekund ringer telefonen och jag måste ta på mig en helt annan hatt och bete mig rekorderligt för den hatten, som kan vara en kund från något företag som det kanske inte alls funkar med Åsahatten. (Min chef refererar till rollbytesfenomenet precis som ja gör, med hattar, därav den något löjliga symboliken.) Så jag har haft svårt att hålla hatten.

När jag var på Muay thai arena, som, bortsett från att jag har svårt för ringtjejer - antagligen därför att jag är tjej själv (wild guess...) var en välarrangerad tillställning på många sätt (vilket jag också skriver i min förra blogg) reagerad jag starkt över att det inte var någon thaimusik alls någonstans. Det kändes som en direkt avthaifierad gala, med ringa respekt för sportens ursprung. Och, precis som jag skrev tidigare i min blogg, tycker jag att det är dåligt från arrangörens sida att inte ha musik eller tradition med någonstans.

Nu har arrangören -som inte är någon tomte utan en person som gjort väldigt mycket för svensk kampsport - utlovat lite mindre avkall på tradition men fortsatt bra och publikvänliga galor i framtiden. August, du gör ett bra jobb (även om du besitter en verbal uthållighet som knäcker vilken surtantsbloggare som helst) och jag ser fram emot fler Muay thai arena-arrangemang.

Eftersom jag inte riktigt var med på den tiden när thaiboxning var på källarnivå så har jag lätt att glömma just klivet från underground till galor som sporten gjort, och som gör andra stående kampsportare gröna av avund (men också inspirerar  - vad jag förstått kommer kickboxnings-SM bjuda på äkta kvällsgala och k1-fighter till exempel, kul!). Sånt får man inte glömma. Att ge publiken vad den vill ha är inte fel om sporten ska växa. Även om jag tycker att det är skitviktigt att inte glömma sitt ursprung.

Vidare, med tomtemössan på, eller rättare sagt vackert i hand (eftersom jag numera har ett generande vagt minne av att vi på senaste styrelsemötet diskuterade just musik och en specifik gala och borde kommit ihåg detta och inte ylat på om exakt vad som står i SMTF:s regler i just detta fall - i fortsättningen måste vi ha regler avsedda att användas. eller formulera om dem så att de stämmer med verkligheten) vill jag stärkt av solskenet på Rivieran och den välbehövda semestern och distansen från jobbet (fatta, första natten drömde jag t om att min chef ringde och sa att jag var tvungen att jobba, och att alla mina kollegor plötsligt flyttat in här i lägenheten i Menton utan att fråga om lov och puttrade på med produktion för fulla muggar här utan att jag kunde göra något...) också erkänna att jag skrev en väl negativ blogg, även om den står för mina åsikter. (Phew, lång mening, solly!)

Så, jag vill passa på att kredda Linn och Fatima för att ni krigade så jämnt, det var verkligen en grymt spännande fight, och det var kul att se den. Och Linnea, du ägde verkligen din motståndare från början till slut, jag tyckte synd om henne. Dessutom verkar det som - inget bekräftat än - att om jag vill gå någon fight snart framöver så kan det vara så att det är det hon som erbjuds som motstånd. Hon med sina fyra matcher mot mina nio. Beggars can't be choosers....

Klart slut från Åsa som blivit svettig av att skriva i solskenet. Bilden är jag och vapendragaren Jenny på balkongen. Vi är mycket brunare nu! :D

Muay thai arena

Jag och Therese brukar se galor ihop. Vi är två i thaiboxningssammanhang överåriga damer med höga röster som kaxigt raljerar över det som pågår framför oss i ringen, och kommenterar utan att vara blyga fightstilar, domarbeslut och så vidare. Det är skitkul. Lite Patsy & Edina goes fight. Jag gillar att att kunna ropa och tjoa ur ett partiskt perspektiv (som jag inte kan de galor jag sitter som poängdomare), och Therese gillar att kunna uttrycka sina åsikter högt rent allmänt - gärna med ett könsord här och var. Så rumsrena är vi.

Dessutom hejar vi oftast på underdogen i respektive match, om det inte är någon från våra egna klubbar som går (ibland samanfaller dessa dock, men att vara underdog är som sagt tuffare än att vara topdog). Vi vrålar oss alltså gärna hesa för att peppa fightern som tagit sig an publikens älskling.

Givetvis händer det att någon på raden bakom oss inte riktigt gillar vad de hör, men allt som oftast överröstas ju sånt av den obligatoriska thaimusiken.

Så ni kan ju haja att vi antagligen gjorde oss ordentligt impopulära på den här galan..

Någon tomte verkade nämligen ha misstolkat det där med musiken och vad som gäller när man arrangerar tävling sanktionerad av thaiboxningsförbundet. För när första fighten började blev det knäpptyst. Som på en k-1-match. Ingen thaimusik. Jaja, sånt händer nästan alltid och jag brukar vara först med att vråla MUSIK!! så att den tankspridda dj:n ska fatta galoppen. Som tur var lät jag bli den här gången, för efter en hel rond insåg jag att det verkade vara meningen att thaiboxarna skulle slåss utan musik.

Jag gick fram till en funktionärtjej vars uppgifter verkade vara att dels torka ringhörnorna efter varje rondpaus (grymt bra!) och dels räcka rondtjejerna sina rondnummerplakat (hur många tjejer ska egentligen behövas för att hålla reda på ronderna?). Hon sa att man "valt bort" thaimusiken. 

Håhå. I SMTFs regleverk står det i uppräkningen över ringtillbehör att det måste finnas högtalare eller musikanordning som hörs tydligt, och ram muay-musik. Tydligen är formuleringen inte tillräckligt tydlig för att alla ska förstå - utrustning och musik ska inte bara finnas, den måste användas/spelas också. Sen råkar ju wai kru vara obligatorisk i A- och B-fighter. Men de fighters som visste det och gjorde minimuminsatsen att gå ett varv i ringen, en tillämpning som är förståelig när det är många matcher, fick göra det till i bästa fall sin egen ingångslåt, i sämsta fall till sin motståndares. Ingen thailändsk touch här inte.

Jag kan förstå att man vill göra en bra och publikfriande gala, men det finns saker som inte är okej att rucka på i min bok. Som thaimusiken. Och att hävda säkerhet köper jag inte. För att jag ska tro ett eventuellt sånt argument måste man kontra med att låta fighters göra sin wai kru. Lite respekt för sportens ursprung, tack!

Anyway, Vi var vrålpeppade på denna gala, även om en av de roligaste matcherna uteblev: Madde Vall mot en bältesprydd italienska. Märkligt dock att italienarna stannade hemma - flygplatserna i Europa är väl öppna nu vad jag förstått?

Vissa saker kan man dock inte råda över och arrangörerna gjorde en bra rockad när de riktade spjutspetsarna Elias Daniel och Alex Harris mot varandra när deras motståndare utevblev. Nu har jag inte helt koll på viktklasser, men med facit i hand börjar jag undra om inte Marcus Öberg borde fiska efter Alex som sin nästa motståndare. Alex är en tuff nöt med sin ursinniga klinch och uthållighet.

En fight som vi sett fram emot var den mellan Fatima Pinto och den större Linn Wennergren. Fatima är en av de bästa tjejerna jag sett fightas, och även om hon inte slutade som segrare i den här fighten (som slutade med 2-0 till Linn) tycker jag fortfarande det. Fatima regerar i sin egen viktklass -51 och är ofantligt cool som inte backar en utmaning. Jag var nog inte ensam om att höja ett ögonbryn eller två över hur många gånger hon lyckades greppa Linns huvud under armen, och att hon satte ett knä i Linns ansikte (som inte skulle suttit där eftersom det var b-klass). Att det sedan var en kombination av teknik och uppdukade möjligheter må vara hänt, men det var ingen lätt och solklar seger för Linn.

En fight som jag däremot inte sett fram emot var min tidigare motståndare Linneas fight. Linnea är en  duktig fighter och jag vill se henne gå mot någon på hennes egen nivå. Kredd till norskan som bara gått tre matcher, mot Linneas tredubbla record på nio fighter. Matchen blev precis som jag väntat, slakt på oerfaren norska.

Det här var inte den enda sneda matchningen av en hemmafighter, och just det här med att matcha hemmafighters för säkrad vinst var efteråt dagens snackis bland de som inte tillhörde hemmaklubben. Oftast finns andra anledningar till att man matchar som man gör, men när det ser ut att vara en lätt fight, så snackas det, det är så världen funkar. Don't kill the messenger....

Galan var bra arrangerad på många områden - framförallt var det en vettig konferencier som kunde fighting, vilket ju sällan är en självklarhet i såna här sammanhang. Han hade till exempel sinnesnärvaro att förklara vad som hände när Lenny Näslund fick sin axel ur led, och får så när på som sin vana att kalla ringen för bur med beröm godkänt för insatsen. (Dessvärre hade ingen sinnesnärvaro att hindra kamerakillarna från att pumpa ut närbilder av Lennys av smärta förvridna ansikte på storbilden vilket kändes lite småtaskigt).

Men att kalla en gala för Muay thai arena, och sen så slarvigt förvalta thaibiten i thaiboxning är nonchalant, tycker jag. Och med facit i hand blev det också rätt tyst och avslaget utan musiken.

Så, lite halvnöjda men med en hel del att prata om - ganska mycket om hur sugigt det måste vara att vara Madde just nu, med andra fighten på rad avbokad - gasade jag och Therese hem till Malmö igen. Med en flugviktare och en fjäderviktare och en lätt liten Skoda gick det snabbt, och vi var hemma på strax över två timmar. Galans bästa var för mig Realfighters Alex som tog sig an en meriterad motståndare i Ludvig Breideborn och gjorde en grym fight när han väl blev varm i kläderna.

Klart slut! Nu fortsätter jag leka Patsy & Edina, fast goes Rivieran. Med kompisen Jenny. Hittar jag ett thaigym kommer rapport!

Morgonstund har guld i mund

Att kravla sig upp vid 05.30 med stela muskler ur en varm go säng när det är beckmörkt ute och isande kall vinter är ingen hit. Och det var det när jag la ner min SM-träning.

Nu är det en helt annan grej. Vackert väder med sol, nyfödd peppig anda och ett riktigt jävla sug efter att fightas.

Morgonträningarna tar inte emot (förrän man vaknar dagen efter och inte kan gå eftersom man var handsk-lös och gjorde knäböj och upphopp istället för burpees. (Vi körde 5 ronder med spurt 100 meter, 25 burpees, jogg tillbaka). Att skippa burpees för knäböj innebär ingen vila för rumpa/lår utan bara ös, 25 djupa igenom. Och då hinner man ett varv mer varje rond än de som gör 25 burpees.

Men, de tar inte emot. Det är kul att gå upp, köra till Lund, träna, och himla skönt att götta sig åt att ha kommit igång för dagen när man sitter i bilen med lite kaxig ansträngningshosta på väg tillbaka mot Malmö.

Vi kör tre morgonträningar i veckan på vardagarna, 06.30, i Lund. Jag gjorde två den här veckan, var lite för ledbruten igår morse för att utmana ödet med en tredje.

Så, nu är första veckan comeback-träning nästan avbockad i alla fall. Och jag väger fyra kilo mindre än i måndags som sagt, haha (se förra bloggen). Som alla tjejer med lite självrespekt ljög jag även för bloggläsarna och skarvade lite (eller rättare sagt, gick på vikten som min blommiga glädjevåg som alltid visar ett kilo för lite visade). Så egentligen vägde jag 61. Men nu väger jag 60, på riktigt. Eh. Hehe.

Och för att pina mig ytterligare dokumenterar jag kroppsformen i en skamlös brassebikini som antagligen bara passar sekunderna för invägning...

Fick en fet jävla insikt på träningen igår, men den ska jag inte spoila här och nu eftersom det får vara stoff till nästa krönika i Fighter. Lite jobbigt det där, jag vill skriva bra saker här, som tidigare, men nu har jag sjukt mycket att göra (skicka matchböcker, skicka matchböcker - SNÄLLA, beställ dem buntvis till klubben, mindre meck då! plus jobba) att det mest bara blir... Trist "hej kära blogg, idag gjorde jag tre situps och åt ett salladsblad"-bloggar. Sorry. Fan igen, man ska ju inte be om ursäkt hela tiden.

Jaja. Någonstans är jag lite sugen på en Thailandsresa igen, kanske till hösten. Då blir det bättre läsning ;)

3 kilo upp och ner

...Fast det värsta är ju när det är tvärtom och man lägger på sig lika många över en natt.

Jag låg på 60 kilo först, i lördags. Och sen på något märkligt vis bidrog en stillasittande dag utan (kollade fighter i Varberg och åkte bil 40 mil) till att vågen nästa dag stod på 63.

Jag vågar knappt säga det högt. Sextio fucking tre! Det är ju två viktklasser över min matchvikt! Jag som vanligtvis ligger på 58,5-59 när jag tränar normalhårt, och nu efter påsksvullet på 60.

Så, 63 kilo. Skamfyllt som fan för en 57-kilosfighter.
Som grädde på moset gör ju såna härliga viktsvängningar att kläderna dessutom stramar, som extra straff. Gah. Det vägde jag alltså i går morse, efter en lat söndag.

Igår började jag dock dagen med första passet morgonintervaller sen februari. Åt duktigt - kyckling, spenat, morötter, valnötter, fleromättat fett, många mål, med 2,5 timmes mellanrum resten av dagen, och kände att förbränningen svarade direkt. Avslutade med ett hyfsat lugnt 1,5 timmespass thaiboxning på kvällen. (Mitt mission nu är ju att lära mig leverera rätt rätt rätt teknik oavsett press, så hellre färre rätt utförda hårda tekniker än flera snabba småslarviga (jag vet, det är ju så uppenbart, men det är ju inte alltid kroppen lyder det man vet, så nu nöter jag). Vilket innebär att jag tar det lugnare hellre än speedar på och pressar tempo = inte lika jobbigt rent fysiskt).)

Så, i morse. 60 kilo. Jojobantad och fin, haha.

Tro fan att många obsessar över sin vikt när det är så lätt att pendla upp och ner.