Jag vann!!

… över min hund i att ta mig först över mållinjen. Här är bildbeviset från Malmömilens målgång.

Det är ju galet proffsigt att man får både snygga bilder och en film av målgången mailad till sig efter utfört lopp. Och kul!

 

På midsommardagen ska jag springa milen på tid igen. Varför fattar ni om ni läser förra inlägget.

Här går jag i mål före min upploppskompanjon velvet, som är alldeles för upptagen med att spana in hur många som hurrar och hejar på henne. Dumfånestirrande Velvet i ett nötskal. "Åh, en fiskmås/ett grässtrå/ett moln"

 

 

Här är länk till filmen!

 

Här är Velvet när hon spanar fiskmås.

Bästa jävla skitloppet

I onsdags bestämde jag mig för att springa Malmömilen.
I torsdags kom träningsvärken från onsdagens pass.
Tjena.

(onsdagspasset, se Pisk av en newbie).

 

Egentligen skulle jag springa intervaller i torsdags. Istället tog jag Velvet med mig för att jogga ner till crossfitgänget på Ribban för att förklara att jag inte kunde vara med på grund av den galna träningsvärken (i klass med Lilla sjöjungfrun a la originalsagans straff för att hon gav sin röst för att få ben och kunna leva på land: varje steg skulle skära som tusen knivar).

Men på nåt jävla vänster sprang jag de där intervallerna ändå, med jycken.

Jävligt begåvat.

 

Och det såg nog rätt roligt ut: Vi sprang 300 meter på ett håll, vände, sprang tillbaka. Fem gånger. Och sen 200 meter samma sak.

Varje gång vi sprang bortåt var det motvind vilket innebar att min härliga grand danois Velvet (ja, hon har en egen Facebook...) med vinden fladdrande i öronen glad i hågen låg steget före med huvudet högt, inandandes alla härliga dofter som hälsade hennes nos välkommen.

Varje gång vi vände och sprang tillbaka tappade hon allt intresse och jag fick bogsera 55 kilo hund i spänt koppel och såg nog ut som världens mesta djurplågare.

Sista sträckan fintade jag henne att dra upp tempot och speja efter bästisen Chantelle... 

 

Som du säkert räknat ut gjorde dessa tjugo intervaller inte mina hårda ömma muskler särskilt mycket mjukare. Är huvet dumt får kroppen lida som det så fint heter.

Jag och Velvet stapplade hemåt och i fredags var vi båda lika stela båda två.

 

Fredag eftermiddag tog jag ett varmt bad som mjukade upp musklerna något och öppnade porerna ordentligt, för att sedan kleta in mig med massor av counterpain red.

Aj. Aj. AJ.

Brände nästan fram tårar i ögonen. Dansade joddlande runt i haremsbrallor (kategorin manrepellant som fan) en stund tills det lagt sig någorlunda. Sov sen med ännu mer counterpain på benen så att hela sängen stank liniment.

 

Lördag morgon – lite bättre. Men det där med pigga fräscha ben var fortfarande en sisådär tre dagar bort, kändes det som. 

Till saken hör att jag inte sprungit milen på minst ett år. Och att jag aldrig springer på asfalt. Och att jag numera aldrig springer snabbt, utan bar mysjoggar, mellan upphopp och sånt. Och att jag börjat köra med barfotaskor, som jag aldrig sprungit längre än 5 km i.

För två år sen sprang jag milen på strax under 45, vilket också var mitt mål den här gången. Fast på något bänster hade jag fått för mig att jag då, för två år sen, sprang på 43...

Lördag morgon: Fortfarande öm och stel. Dessutom med begynnande rossel i rören. Bara att bita ihop och preppa sig enligt konstens alla regler.

390 spänn i anmälningsavgift + tröja inhandlad enkom för loppet – att backa ur fanns inte på världskartan. Och jag lyckades faktiskt mota bort den begynnande hostan! Masserad låren så mycket jag orkade och la sen en väldans massa tid på att med slö sax karva ner min Gripen Crossfit-tischa till ett vettigt linne.

Det gick sådär.

 

Efter att ha mött upp resten av crossfit-gänget vid boxen (crossfitspråk för klubblokalen) och lämnat över min crossfit-pimpade jycke till snäll kompis, ställde jag mig längst fram i 45-55 minuters-fållan och tänkte att "det blir ju bra, då springer jag ifrån alla och får bra självförtroende eftersom alla här är långsammare än jag". 

Tjena.

 

När startskottet gick fick jag i vanlig regel sån jävla hybris att jag lubbade på som en blådåre och redan innan 1 km-skylten kände jag att det här var ju jävligt tungt. 

Gah. Drog ner tempot en aning och blev genast omsprungen av sjutusen folk, inklusive två banankastande gorillor. Ökade tempot och sprang om hälften av dem igen. 

Loppet började inne vid Triangeln/Malmö IP och gick sen ner genom kanten av Kungsparken/Slottsparken ut på hundfältet vid Ribban och sen över till Västra Hamnen längs vattnet.

När man passerat Bo01 kunde man göra en sprint på 100 meter (tävling förstås) och ptja, vem bangar en utmaning? Hehe. Så jag ruschade järnet.

Vann ingenting förutom lite extra trötthet.

 

Så jag gnetade och gnetade och gjorde mellantiden (5 km) 23.29. Imponerades av en kille som sprang barfota "Det gör rätt ont" och insåg att varje gång jag hörde musik så fick jag ett smajl från öra till öra och pinnade på snabbare. VARFÖR hade jag ingen musik med mig?!

 

Vid åtta kilometer tänkte jag att nu jävlar är det bara två km kvar, och jag vill inte ha kraft kvar när jag går i mål. Så jag lubbade järnet till km 9 där de började bränna ordentligt i rumpmusklerna så jag höll på att gå åt. Dem hade jag ju glömt att massera – eller låtit bli. Lite svårt att göra på sig själv.

Var på vippen att skrika MIN RÖV!!! rätt ut, men lyckades hålla mig från detta Tourettska infall genom att tänka "Snart får jag min hund". 

Velvet väntade strategiskt parkerad ca 500 meter från mål, och att se henne fick ju älgkliven att göra sitt återtåg. Hon blev helglad över att matte kom rusande och tjoande, och hoppade och studsade så att svansen höll på att vifta bort, ivrigt påhejad av publiken "HEJA HUNDEN" (vafan, det var ju jag som sprungit hela loppet - inte hon!!).

Velvets sällskap fick mig att pressa ytterligare och när jag snubblade i mål var det verkligen ingen hemma i låren.

Helt stumma.

Stapplade runt och såg helt bajsnödig ut samtidigt som jag roffade åt mig en hel bunt gainomax i målområdet. 

 

Det härliga passet i onsdags (se Pisk av en newbie) gav mig ansträngningshosta och dagar av träningsvärk, allt på bara 24 minuter träning.

47 minuter på asfalt med stumma ben gjorde det inte.

Jävla skittid.

 

I morse, dagen efter Malmömil med efterföljande trevlig grillfest med crossfitgänget, en bisarr blandning av öl, mousserande, paleomat och smågodis, vaknade jag festklädd hemma på soffan kl 05.30.

Det första jag tänkte var: Gud så skönt, jag har mindre träningsvärk idag.

 

Sensmoral: Jag gjorde nog riktigt bra ifrån mig som kom på 69:e plats med den träningsvärken. Men att varafyra minuter långsammare än sist var svårt att jubla över (att det bara var två minuters diff hade jag inte fattat som sagt).

 

Oavsett vilket – gissa vem som längar efter att klocka sig på milen med fräscha ben.

 

Bilden: Mina coacher Daniel & Dennis med traktordäcket som de rullade med sig i en mil, på 1.10 (RESPEKT), hela gänget utanför boxen (kisar ni ser mig och Velvet längst fram, sittande) och en stor fin bild på min bästa kompis i hela världen som duktigt reppade gripen och peppade mig över mållinjen.

 

Edit: Jag kom på 22:a plats på sprinten, och 70 i loppet. Totalt namnet i Sydsvenskan två gånger alltså! :)

Pisk av en newbie

Om hur man ser ljuset, kommer i form i ett nafs och briljerar i crossfit. Detaljerat.

Vårens insikt (jag vet, visst är det härligt – här är man gammal som gatan och lär sig ändå nya saker hela tiden!) stavas skynda långsamt.

Sen min motiga höst med lunginflammation och skit, följd av en vinter med för lite energi för allt jag ville började jag så sakteliga träna igång för cirka två månader sedan. Min vana trogen är att vilja för mycket för snabbt och raskt komma upp i ett fantasifullt ambitiöst schema med en 7-10 pass med löpning, boxning och thai på en vecka (tjena vintermörker, liksom) som gör en förkyld av blotta åsynen Något som har att göra med att jag litegranna tänkt – vaddå, jag körde ju 10-12 pass i veckan förr, då kan jag väl nu också, trots att jag har en hund att lägga flera timmar om dagen på numera innan jag kan ta itu med mig själv.

 

Eftersom jag aldrig lyckades komma i form trots flera försök under våren insåg jag att det inte funkade. Och att det som kändes viktigast att fokusera på var thai. Så jag satte ribban lågt: Tisdagar och torsdagar thai med avanceratgruppen på Malmö muay thai.

Och sparade crossfitambitionen till semestern i juli.

 

Plötsligt blev det mycket roligare. Och enklare. Och så dök det ändå upp några fina joggingtillfällen att strössla in. Sen tog det liksom två veckor och sa bara POFF så var vinterkilona borta och formen på plats.

 

En fin kväll på Ribban grillade jag med bland andra fru Ahktar, och invigde henne i mina crossfitplaner. Och här vill jag utbringa ett stort tack till -> länk Lina för att hon därefter drog tummen ur röven på mig och tvingade mig att börja med crossfiten direkt istället.

(Lite taskigt att jag och min giganthund lämnade sällskapet i förtid, vilket jag är övertygad om bidrog till rånförsöket senare på kvällen. Återkommer med lite mer tankar kring det en annan gång dock.)

 

Så nu har jag tränat crossfit med Gripen crossfit (checka länken!) fyra gånger på två eller tre veckor. Fyra gånger. Inte så jävla mycket allts.

Men plötsligt säger det POW POW POW SCHMACK på mitsar och i sparring. Jag är stabil, balanserad, snabb och har tryck i mucklerna.

Sjuuuukt skönt.

 

Och sist men inte minst – de gamla takterna med hästkondis och vinnarskalle sitter i. Igår var jag med på något som kallas teamwod nere på Ribban.

Vi var tre lag med fem personer i varje lag, och jag hamnade med killarna som såg ut att ha tränat längst och hårdast.

 

Upplägg som följande

AMRAP = As many rounds as possible på utsatt tid

8 minuter på tre stationer (2 minuters vila mellan)

Station 1: 5 snatch med kettlebell per arm, sen ca 40 meter sprint med vikten.

Station 2: 5 Power clean (öh, typ frivändning) med medicinboll, cirka 10 meter burpees fram till en kon där man gör 15 situps, burpees tillbaka.

Station 3: 5 Burpees, 10 axelpress med hantlar, 15 djupa knäböj.

 

Måste med stolthet slå mig för bröstet och säga att jag låg tvåa inom laget på de två första stationerna. I den tredje bromsades jag av kass teknik i axelpressen (hantlarna vägde 7,5 styck och jag har knappt kört axelpress förut, så det var utan rutin i ryggraden) vilket jag nästan hämtade med snabba knäböj och burpees, men här blev jag långsammare och fick kämpa mer, eftersom jag brände energi på dåligt flow.

Men mina snatches var grymma och jävlar vilket tempo jag öste på med. Alltså, jag har ju inte pressat kondisen på evigheter enligt min åsikt, så jag blev rätt förvånad över att min gamla hästkondis satt.

 

Kort sagt – så galet kul träning!! Ska bli intressant att se hur min form utvecklas nu, med en sommar med crossfit.

 

Bilden: Hemkommen, genomsvettig, med segersmak i munnen och jord på toppen.

Long time no see

… kan man säga när det var fem år sen senast. Men O så trevligt! :D

För länge länge sen, närmare bestämt februari 2007, <- länk! (ungefär samtidigt som jag började den här bloggen) landade jag i Kata, Phuket för första gången.

Och blev en av alla dumma turister som fick äran att träna för tvillingarna F och O: Petch-Oh och Petch-Eak Sidjaopho. 

 

Herregud som de snälla bröderna slet för att få den dumma bruden att fatta. På den tiden var jag så upp över öronen i thaiboxning och ville så mycket att jag liksom inte såg skogen för alla träden.

Timme efter timme, på begränsad engelska, förklarade de tålmodigt för den morgonpigga knäppgöken som duktigt sprang morgonjoggen på stranden när månen fortfarande var uppe, men som inte lärde sig så himla mycket.

Så känns det i alla fall när jag tänker tillbaka.

 

Visserligen fattade jag deras storhet, något jag skrev en krönika om i Fightermag också.

(Vilket gjorde Peter, till höger på bilden så upprörd att han inte visste var han skulle ta vägen, eftersom jag berättade hemligheten om var världens bästa gym ligger för hela Sveriges krönikeläsande kampsportare. Någon flodvåg av träningsturister blev det dock inte och jag och Peter är fortfarande kompisar, trots lite svallande känslor där och då.) Men jag fattade bara hälften, tror jag. Eller kanske en fjärdedel. 

Mitt största problem på den tiden var nog att jag inte fattat konceptet med avspändhet, utan som så många andra spände mina muskler för kung och fosterland samtidigt som jag höll andan när jag ville ta i – något som sitter i människans ryggmärg att man gör vid fara, för då hörs man inte och märks inte av rovdjur.

Men att fysiskt frysa till is när man vill generera rörelse och kraft på en millisekund är ju hyfsat kontraproduktivt, för att inte tala om hur svårt det är att göra alla tekniker med en spänd kropp och fortfarande bibehålla balans... Hehe, ibland gör man det svårt för sig.

Nog om dåtiden.

 

I fredags kväll hade jag en helt tom helg framför mig (annars tränar jag hundar, och lär människor att få pli på sina hundar på helgerna) och undrade vad fan jag skulle hitta på. Så plötsligt ser jag detta i min newsfeed:

 

Petch-eak Sidjaopho

‎" Going to Seminar at Varberg Sweden " See You Tomorrow Krab "

 

Ett par sms senare var saken biff. Varberg tomollo!

Det var jätteroligt att träffa O igen.

Sist vi sågs var som sagt på J Prapa i Phuket i maj 2007, precis efter att han gett Anuwat Kaewsamrit tjusig fetpisk med fem ronder skolboksperfekt supersnygg thaiboxning på Om Noi Stadium och prydde omslaget på Muay Siam Today.

Anuwat som bara vinner på knock brände sitt krut i jakten på en, och var högröd i ansiktet i tredje ronden, och därefter var han slut. Och O bara fortsatte plocka poäng på sina långa fina distansknän, bra boxning, hårda sparkar och snygga armbågar.

Jag såg matchen på tv - hade redan åkt med upp till bangkok en gång för att se O vinna Isuzu tournament någon månad tidigare och det fick bli tv den här gången). Jag minns att jag berättade för taxichaffisen i Bangkok som körde mig till flygplatsen och hade tidningen i bilen att jag kände honom. Snubben måste trott att jag var knäpp, men jävlar vad stolt jag var.

 

O var lika rar nu som då (gotta love that about nak muays - de kan vara hur RARA som helst och ändå världens grymmaste fighters - vi svennar har en hel del att lära av österländsk kultur) och frågade om jag fortfarande skrev, och om min hund som han sett bilder av på Facebook.

Träningen var sjukt givande.

Ändå sa O bara exakt samma saker som jag hört honom säga tusen gånger förut. Men nu hade jag hunnit lära in resten av pusselbitarna för att verkligen förstå vad han sa

(ja jag vet att jag framstår som riktigt dum, men jag har väldigt svårt att lära mig saker om jag inte greppar dem. ni vet kunskap vs kompetens - det är en sak att veta, en annan att kunna göra. Nåja, jag erkänner det i alla fall.)

 

Jag passade på att norpa mig en sparringrond med honom, och som alltid var det roligt, lekfullt och på en nivå där man litar på sin sparringpartner och samtidigt har förbannat kul. Det är ju när man kan släppa guarden och leka lite som man kan testa nya grejer och utvecklas. Inte när man spöar skiten ur varandra..

Sen fick jag dessutom lite privatskuggning med honom, panga tekniker i händerna, mycket uppskattat, och det värmde gott när jag fick gasa hemåt när klinchen precis börjat, för att hunden inte skulle dö av kissnödighet där hemma.

Det kändes himla bra att det fått gå fem år och att O kunde se att jag i alla fall utvecklas något sen vi tränade ihop senast...

 

Så här: Jag älskar thaiboxning, men jag brinner inte för det som jag gjort.

Jag är lite farsan Baloo numera, är nöjd med allt som livet ger, men har dragit mitt strå till stacken och engagerar mig mest när jag försöker lära en viss smålat juggebrud lite vett...

Men nu vaknade jag igen. Nog för att jag värmt upp lite de senaste månaderna och efter totalt vinteride börjat köra thai igen ett par gånger i veckan, men nu kom den blodade tanden.

Nästa år blir det Thailand. igen. Sitjaopho Muay Thai. For sure! 

 

PS Ett bautastort tack till Pelle och Varbergs thaiboxningsklubb för att jag fick vara med!