Med tomtemössan vackert i hand

Hej allihop, Nu är jag på välbehövd semester. Sitter as we speak i solskenet på balkongen och ska strax ut och springa. Min fight som var planerad till den 22  maj har blivit inställd, vilket är tråkigare för min motståndare än för mig eftersom hennes knä är trasigt och jag avundas henne inte. Hoppas verkligen att det repar sig, Jill, om du läser detta!

 

Senaste tiden har jag gått runt och varit en riktig surtant, precis som vibbarna i mitt förra inlägg avslöjar. Jag har haft mycket på mitt nya jobb, på ett sätt som jag haft svårt att hantera. det jag är van vid i min yrkesroll är att bara ha Åsa-hatten på mig, dvs, jag går efter eget huvud i det jag gör och då gör jag det oftast kalasbra. Men min nya arbetsplats kräver att jag ibland drar på mig redaktörshatten och agera och resonera utifrån den, nästa sekund ringer telefonen och jag måste ta på mig en helt annan hatt och bete mig rekorderligt för den hatten, som kan vara en kund från något företag som det kanske inte alls funkar med Åsahatten. (Min chef refererar till rollbytesfenomenet precis som ja gör, med hattar, därav den något löjliga symboliken.) Så jag har haft svårt att hålla hatten.

 

När jag var på Muay thai arena, som, bortsett från att jag har svårt för ringtjejer - antagligen därför att jag är tjej själv (wild guess...) var en välarrangerad tillställning på många sätt (vilket jag också skriver i min förra blogg) reagerad jag starkt över att det inte var någon thaimusik alls någonstans. Det kändes som en direkt avthaifierad gala, med ringa respekt för sportens ursprung. Och, precis som jag skrev tidigare i min blogg, tycker jag att det är dåligt från arrangörens sida att inte ha musik eller tradition med någonstans.

 

Nu har arrangören -som inte är någon tomte utan en person som gjort väldigt mycket för svensk kampsport - utlovat lite mindre avkall på tradition men fortsatt bra och publikvänliga galor i framtiden. August, du gör ett bra jobb (även om du besitter en verbal uthållighet som knäcker vilken surtantsbloggare som helst) och jag ser fram emot fler Muay thai arena-arrangemang.

 

Eftersom jag inte riktigt var med på den tiden när thaiboxning var på källarnivå så har jag lätt att glömma just klivet från underground till galor som sporten gjort, och som gör andra stående kampsportare gröna av avund (men också inspirerar  - vad jag förstått kommer kickboxnings-SM bjuda på äkta kvällsgala och k1-fighter till exempel, kul!). Sånt får man inte glömma. Att ge publiken vad den vill ha är inte fel om sporten ska växa. Även om jag tycker att det är skitviktigt att inte glömma sitt ursprung.

 

Vidare, med tomtemössan på, eller rättare sagt vackert i hand (eftersom jag numera har ett generande vagt minne av att vi på senaste styrelsemötet diskuterade just musik och en specifik gala och borde kommit ihåg detta och inte ylat på om exakt vad som står i SMTF:s regler i just detta fall - i fortsättningen måste vi ha regler avsedda att användas. eller formulera om dem så att de stämmer med verkligheten) vill jag stärkt av solskenet på Rivieran och den välbehövda semestern och distansen från jobbet (fatta, första natten drömde jag t om att min chef ringde och sa att jag var tvungen att jobba, och att alla mina kollegor plötsligt flyttat in här i lägenheten i Menton utan att fråga om lov och puttrade på med produktion för fulla muggar här utan att jag kunde göra något...) också erkänna att jag skrev en väl negativ blogg, även om den står för mina åsikter. (Phew, lång mening, solly!)

 

Så, jag vill passa på att kredda Linn och Fatima för att ni krigade så jämnt, det var verkligen en grymt spännande fight, och det var kul att se den. Och Linnea, du ägde verkligen din motståndare från början till slut, jag tyckte synd om henne. Dessutom verkar det som - inget bekräftat än - att om jag vill gå någon fight snart framöver så kan det vara så att det är det hon som erbjuds som motstånd. Hon med sina fyra matcher mot mina nio. Beggars can't be choosers....

 

Klart slut från Åsa som blivit svettig av att skriva i solskenet. Bilden är jag och vapendragaren Jenny på balkongen. Vi är mycket brunare nu! :D

Muay thai arena

I utbyte för min nästa krönika i Fighter som jag i skrivande stund just lämnat dealade jag till mig två biljetter till ovan nämnda evenmang, som gjorde att jag och min vapendragare Tess igår satte oss i min lilla Skoda och körde sisådär 28 mil för att flukta fight.

Jag och Therese brukar se galor ihop. Vi är två i thaiboxningssammanhang överåriga damer med höga röster som kaxigt raljerar över det som pågår framför oss i ringen, och kommenterar utan att vara blyga fightstilar, domarbeslut och så vidare. Det är skitkul. Lite Patsy & Edina goes fight. Jag gillar att att kunna ropa och tjoa ur ett partiskt perspektiv (som jag inte kan de galor jag sitter som poängdomare), och Therese gillar att kunna uttrycka sina åsikter högt rent allmänt - gärna med ett könsord här och var. Så rumsrena är vi.

Dessutom hejar vi oftast på underdogen i respektive match, om det inte är någon från våra egna klubbar som går (ibland samanfaller dessa dock, men att vara underdog är som sagt tuffare än att vara topdog). Vi vrålar oss alltså gärna hesa för att peppa fightern som tagit sig an publikens älskling.

Givetvis händer det att någon på raden bakom oss inte riktigt gillar vad de hör, men allt som oftast överröstas ju sånt av den obligatoriska thaimusiken.

Så ni kan ju haja att vi antagligen gjorde oss ordentligt impopulära på den här galan..

Någon tomte verkade nämligen ha misstolkat det där med musiken och vad som gäller när man arrangerar tävling sanktionerad av thaiboxningsförbundet. För när första fighten började blev det knäpptyst. Som på en k-1-match. Ingen thaimusik. Jaja, sånt händer nästan alltid och jag brukar vara först med att vråla MUSIK!! så att den tankspridda dj:n ska fatta galoppen. Som tur var lät jag bli den här gången, för efter en hel rond insåg jag att det verkade vara meningen att thaiboxarna skulle slåss utan musik.

Jag gick fram till en funktionärtjej vars uppgifter verkade vara att dels torka ringhörnorna efter varje rondpaus (grymt bra!) och dels räcka rondtjejerna sina rondnummerplakat (hur många tjejer ska egentligen behövas för att hålla reda på ronderna?). Hon sa att man "valt bort" thaimusiken. 

 

Håhå. I SMTFs regleverk står det i uppräkningen över ringtillbehör att det måste finnas högtalare eller musikanordning som hörs tydligt, och ram muay-musik. Tydligen är formuleringen inte tillräckligt tydlig för att alla ska förstå - utrustning och musik ska inte bara finnas, den måste användas/spelas också. Sen råkar ju wai kru vara obligatorisk i A- och B-fighter. Men de fighters som visste det och gjorde minimuminsatsen att gå ett varv i ringen, en tillämpning som är förståelig när det är många matcher, fick göra det till i bästa fall sin egen ingångslåt, i sämsta fall till sin motståndares. Ingen thailändsk touch här inte.

 

Jag kan förstå att man vill göra en bra och publikfriande gala, men det finns saker som inte är okej att rucka på i min bok. Som thaimusiken. Och att hävda säkerhet köper jag inte. För att jag ska tro ett eventuellt sånt argument måste man kontra med att låta fighters göra sin wai kru. Lite respekt för sportens ursprung, tack!

 

Anyway, Vi var vrålpeppade på denna gala, även om en av de roligaste matcherna uteblev: Madde Vall mot en bältesprydd italienska. Märkligt dock att italienarna stannade hemma - flygplatserna i Europa är väl öppna nu vad jag förstått?

Vissa saker kan man dock inte råda över och arrangörerna gjorde en bra rockad när de riktade spjutspetsarna Elias Daniel och Alex Harris mot varandra när deras motståndare utevblev. Nu har jag inte helt koll på viktklasser, men med facit i hand börjar jag undra om inte Marcus Öberg borde fiska efter Alex som sin nästa motståndare. Alex är en tuff nöt med sin ursinniga klinch och uthållighet.

 

En fight som vi sett fram emot var den mellan Fatima Pinto och den större Linn Wennergren. Fatima är en av de bästa tjejerna jag sett fightas, och även om hon inte slutade som segrare i den här fighten (som slutade med 2-0 till Linn) tycker jag fortfarande det. Fatima regerar i sin egen viktklass -51 och är ofantligt cool som inte backar en utmaning. Jag var nog inte ensam om att höja ett ögonbryn eller två över hur många gånger hon lyckades greppa Linns huvud under armen, och att hon satte ett knä i Linns ansikte (som inte skulle suttit där eftersom det var b-klass). Att det sedan var en kombination av teknik och uppdukade möjligheter må vara hänt, men det var ingen lätt och solklar seger för Linn.

 

En fight som jag däremot inte sett fram emot var min tidigare motståndare Linneas fight. Linnea är en  duktig fighter och jag vill se henne gå mot någon på hennes egen nivå. Kredd till norskan som bara gått tre matcher, mot Linneas tredubbla record på nio fighter. Matchen blev precis som jag väntat, slakt på oerfaren norska.

Det här var inte den enda sneda matchningen av en hemmafighter, och just det här med att matcha hemmafighters för säkrad vinst var efteråt dagens snackis bland de som inte tillhörde hemmaklubben. Oftast finns andra anledningar till att man matchar som man gör, men när det ser ut att vara en lätt fight, så snackas det, det är så världen funkar. Don't kill the messenger....

 

Galan var bra arrangerad på många områden - framförallt var det en vettig konferencier som kunde fighting, vilket ju sällan är en självklarhet i såna här sammanhang. Han hade till exempel sinnesnärvaro att förklara vad som hände när Lenny Näslund fick sin axel ur led, och får så när på som sin vana att kalla ringen för bur med beröm godkänt för insatsen. (Dessvärre hade ingen sinnesnärvaro att hindra kamerakillarna från att pumpa ut närbilder av Lennys av smärta förvridna ansikte på storbilden vilket kändes lite småtaskigt).

 

Men att kalla en gala för Muay thai arena, och sen så slarvigt förvalta thaibiten i thaiboxning är nonchalant, tycker jag. Och med facit i hand blev det också rätt tyst och avslaget utan musiken.

 

Så, lite halvnöjda men med en hel del att prata om - ganska mycket om hur sugigt det måste vara att vara Madde just nu, med andra fighten på rad avbokad - gasade jag och Therese hem till Malmö igen. Med en flugviktare och en fjäderviktare och en lätt liten Skoda gick det snabbt, och vi var hemma på strax över två timmar. Galans bästa var för mig Realfighters Alex som tog sig an en meriterad motståndare i Ludvig Breideborn och gjorde en grym fight när han väl blev varm i kläderna.

Klart slut! Nu fortsätter jag leka Patsy & Edina, fast goes Rivieran. Med kompisen Jenny. Hittar jag ett thaigym kommer rapport!

Morgonstund har guld i mund

Finally igång med träningen igen. Och match är preliminärt bokad!

 

 

 

Att kravla sig upp vid 05.30 med stela muskler ur en varm go säng när det är beckmörkt ute och isande kall vinter är ingen hit. Och det var det när jag la ner min SM-träning.

Nu är det en helt annan grej. Vackert väder med sol, nyfödd peppig anda och ett riktigt jävla sug efter att fightas.

Morgonträningarna tar inte emot (förrän man vaknar dagen efter och inte kan gå eftersom man var handsk-lös och gjorde knäböj och upphopp istället för burpees. (Vi körde 5 ronder med spurt 100 meter, 25 burpees, jogg tillbaka). Att skippa burpees för knäböj innebär ingen vila för rumpa/lår utan bara ös, 25 djupa igenom. Och då hinner man ett varv mer varje rond än de som gör 25 burpees.

Men, de tar inte emot. Det är kul att gå upp, köra till Lund, träna, och himla skönt att götta sig åt att ha kommit igång för dagen när man sitter i bilen med lite kaxig ansträngningshosta på väg tillbaka mot Malmö.

Vi kör tre morgonträningar i veckan på vardagarna, 06.30, i Lund. Jag gjorde två den här veckan, var lite för ledbruten igår morse för att utmana ödet med en tredje.

Så, nu är första veckan comeback-träning nästan avbockad i alla fall. Och jag väger fyra kilo mindre än i måndags som sagt, haha (se förra bloggen). Som alla tjejer med lite självrespekt ljög jag även för bloggläsarna och skarvade lite (eller rättare sagt, gick på vikten som min blommiga glädjevåg som alltid visar ett kilo för lite visade). Så egentligen vägde jag 61. Men nu väger jag 60, på riktigt. Eh. Hehe.

Och för att pina mig ytterligare dokumenterar jag kroppsformen i en skamlös brassebikini som antagligen bara passar sekunderna för invägning...

 

Fick en fet jävla insikt på träningen igår, men den ska jag inte spoila här och nu eftersom det får vara stoff till nästa krönika i Fighter. Lite jobbigt det där, jag vill skriva bra saker här, som tidigare, men nu har jag sjukt mycket att göra (skicka matchböcker, skicka matchböcker - SNÄLLA, beställ dem buntvis till klubben, mindre meck då! plus jobba) att det mest bara blir... Trist "hej kära blogg, idag gjorde jag tre situps och åt ett salladsblad"-bloggar. Sorry. Fan igen, man ska ju inte be om ursäkt hela tiden.

 

Jaja. Någonstans är jag lite sugen på en Thailandsresa igen, kanske till hösten. Då blir det bättre läsning ;)

3 kilo upp och ner

Folk kanske tycker att jag obsessar, men det är ju sjukt när man tappar 3 kilo från en dag till en annan.

...Fast det värsta är ju när det är tvärtom och man lägger på sig lika många över en natt.

Jag låg på 60 kilo först, i lördags. Och sen på något märkligt vis bidrog en stillasittande dag utan (kollade fighter i Varberg och åkte bil 40 mil) till att vågen nästa dag stod på 63.

Jag vågar knappt säga det högt. Sextio fucking tre! Det är ju två viktklasser över min matchvikt! Jag som vanligtvis ligger på 58,5-59 när jag tränar normalhårt, och nu efter påsksvullet på 60.

Så, 63 kilo. Skamfyllt som fan för en 57-kilosfighter.
Som grädde på moset gör ju såna härliga viktsvängningar att kläderna dessutom stramar, som extra straff. Gah. Det vägde jag alltså i går morse, efter en lat söndag.

Igår började jag dock dagen med första passet morgonintervaller sen februari. Åt duktigt - kyckling, spenat, morötter, valnötter, fleromättat fett, många mål, med 2,5 timmes mellanrum resten av dagen, och kände att förbränningen svarade direkt. Avslutade med ett hyfsat lugnt 1,5 timmespass thaiboxning på kvällen. (Mitt mission nu är ju att lära mig leverera rätt rätt rätt teknik oavsett press, så hellre färre rätt utförda hårda tekniker än flera snabba småslarviga (jag vet, det är ju så uppenbart, men det är ju inte alltid kroppen lyder det man vet, så nu nöter jag). Vilket innebär att jag tar det lugnare hellre än speedar på och pressar tempo = inte lika jobbigt rent fysiskt).)

Så, i morse. 60 kilo. Jojobantad och fin, haha.

 

Tro fan att många obsessar över sin vikt när det är så lätt att pendla upp och ner.

 

En sockerberoendes bekännelser - 2010-04-10

Efter att ha drunknat i smågodis i över en månad kravlar jag mig nu upp ur eländet. Och jag är på väg tillbaka, jag lovar!

Hej kära bloggläsare. Det här är ännu ett sånt där blogginlägg som inte är särskilt kul, för jag är inte i Thailand, jag har ingen bekräftad match framför mig och jag har på senaste tiden inte alls slagits. Dessutom är jag kurvig a la pre-thaiboxarlivet, sockerberoende och hyfsat mållös - i dubbel bemärkelse.

Hur kul låter det på en skala? Exakt. Inte.

 

Grejen är att jag förkovrat mig i nytt jobb och nya uppdrag. Sen årsskiftet jobbar jag på en informations/reklambyrå där jag kan titulera mig redaktör, reporter, redigerare, formigvare och en massa annat. Varierande uppgifter, både på den onda sidan och den goda. (Vi kallar reklamarna för den onda sidan och de som jobbar redaktionellt för god. Jag lånas ofta ut till den onda, men anses alltså god.) På den onda sidan måste jag ofta vara kreativ inom stilistiska regler och tekniskt kunnande som jag med min journalistutbildning inte känner till, vilket gör det hela lite knivigt. Emellanåt jävligt knivigt. Alla onda och goda är bra människor, skärpta och med höga ambitioner, och deras mesta modeord är "så.". Man säger det i en egen mening, så punkten efter ingår liksom, för att understyrka det man sagt. Typ: "Läget är att vi harhela sommaren på oss till det här. Så."

 

Och så har jag blivit kassör i thaiboxningsförbundet. Vilket innebär att om jag har tråkigt, eller bara lite ren och skär fritid att fördriva så finns det alltid en matchbok att skicka, ett mail att besvara, eller en massa saker att försöka förändra till nytänkande och smidighet beroende på hur ambitiös jag känner mig för stunden. Jag jobbar på det. För stunden känns det som antagligen fler läser min blogg än på förbundets hemsida, så därför tar jag utrymmet och tillfället i akt till att kommunicera ut följande:

 

• Du som ska träna och eller tävla utomlands, anmäl det till SB&K. Det finns blankett på hemsidan. Varför? Du täcks av deras försäkring då. Så jävla gött. Hur många är vi inte som uppgivet insett att det kostar miljarder att ha en bra försäkring vid träning i Thailand till exempel? Fatta vidden av att vi lyder under RF numera!
• Du som är huvudtränare/överhuvud/kru/matchboksinförskaffare på er klubb: Köp. Böckerna. I. Förväg. Flera åt gången, typ tio i taget. Det sparar min tid, miljö, porto, papper och sist men inte minst så har ni böcker tillgängliga när en ny fighter är redo att gå match och behöver en ny bok. Och kan då bara dra ett mail med fighterns uppgifter till mig, och licensnumret som står i boken. Superenkelt! Supersmidigt! en stor puss till alla som redan gör så.

 

Så. (!) Tillbaka till blogginlägget. Dessa nya åtaganden i mitt liv, i samband med min punkterade SM-ambition (min gamla vadskada gjorde sig alltför påmind en bra bit in på prefightträningen) har gjort mig till förtappad muay ying. Jag har bidragit till svenskarnas höga smågodiskonsumtion i generande omfattning. Jag tränar, men bara på bekvämt och lågintensivt vis (typ springer milen bara för att det är enkelt). Jag känner mig nästan som en främling på klubben och är knappt där förutom när jag håller pass en gång i veckan. Med andra ord - det har barkat käpprätt åt helvete.

 

Så. (igen!) I morse messade jag min makt (Toni) och min tränare (Oskar) och förkunnade att jag måste fightas igen. Typ i mitten av juni räknade jag ut var lagom.

Det var i morse, när jag skrev allt ovanstående.

Nu är det eftermiddag och jag är anmäld till fight den 22 maj! Haha. Plötsligt känns allt så skönt. Jag har aldrig några som helst problem med karaktär vad gäller mat och träning när jag väl har ett mål, då är det bara så självklart. Då vet jag ju vad jag ska göra. Kliva upp 5.30 för tre morgonträningar i veckan, hålla hakan ner och guarden upp, göra som Oskar säger. Häpp!