Bosatt i Malmö
Registrerad
2005-11-22 (00:00)
Senast online
Förrgår (17:18)
Denna blogg innehåller
76 inlägg och
226 kommentar(er)!
Åsa L´s BLOGG (66868 klick)
My crew, my dawgs! 2009-06-29
Jag hann knappt skriva klart förra bloggen förrän ett bekant ansikte uppenbarade sig, helt oväntat - Gustaf från Golden leaf! Vi hade ju pratat om att vi kanske skulle hamna på samma gym eftersom vi skulle hit samtidigt, men han mindes inte namnet på gymmet han skulle till, och så glömde vi bort det. Men häromdagen när jag stod och skuggade så stannade en taxi här utanför och Gurra kliver alltså ur.
Vi har tränat en hel del ihop, han är en grymt duktig fighter, trots få matcher bakom sig, med enormt mycket ödmjukhet och imponerande teknik och fokus i ringen. Jag menar, hur många prickar in flera klockrena armbågar i sin typ fjärde/femte fight? (Fördelen med att bo i Malmö är att man en timme bort har möjligheten att slåss med armbågar, khun thai).
Thailändarna gillar Gurra, och efter att ha studerat hans stil i ringen fick han flera glada tummar upp. Han har ju smyget som thailändarna gillar, superkontrollen. Ägaren Jakae gillade vad han såg så mycket att han till och med föreslog att han kunde fixa fight på Lumpini eller Raadamnern. Vi håller tummarna! :D
Ja, förutom Malmö-Gurra, aka Gus eftersom thailändarna ser ut som levande frågetecken när man säger Gustaf eller Gurra (konsonanter i rad fixar de inte, och r blir ju l...) har jag ju redan Prudencio här (även han har ett för komplicerat namn, men eftersom han är riktigt mörk i hyn så får han heta Dam = svart, eller Dam-Dam = jätttejättesvart). Själv heter jag Muay ying (kvinnlig thaiboxare).
Och i går morse ramlade Mo (Mohammed) från Realfighter in tillsammans med min tränare Toni och hans donna. På onsdag blir gänget komplett med vår egen thailändare Tung, som varit i sin hemby i Isaan och hälsat på. Han ska få vässa sin klinch här, hemma på klubben är motståndet inte riktigt på hans nivå, och eftersom ingen vågar fightas mot honom med thairegler så får han inte ens klincha i sina fighter...
Men, det kommer mera! Min kompis Teresa, världens envisaste, tuffaste tjej om du frågar mig, som nu har en 17 fighter bakom sig varav 16 i Thailand, kommer hit en sväng! Då får jag någon att klincha med förutom barnen... Förhoppningsvis kommer Melissa Ray hit och kör med oss också, hon är en rätt erfaren fighter från England som jag tränade med på Chay-Yai. Minns att hon var så hård i klinchen att jag bara sa tack och hej den gången, haha..Men det var ju över två år sen, vill tro att jag blivit lite starkare/bättre sen dess.
Ni hajar, det är som att jag har ett eget litet posse som bara växer för varje sekund här! Visserligen är det ju kul om inte alla är svenskar eller folk man redan känner, men vafan. Det är ju kul att ha sin homies här :)
Nu har det regnat här i Bangkok i tre dagar, och att springa i morse var HELT underbart - luften var sval, frisk, skön att andas in och man fick värsta frihetskicken och kunde pinna på i högt tempo utan att det alls var jobbigt. Hehe.
Är helnöjd med morgonens träning. Jag har visserligen gjort en fuling och mutat min mitshållare Mam med en liten slant, för att försäkra mig om att verkligen få så bra träning jag kan nu innan jag drar. Känns som att träningen blir viktigare ju kortare tid man har kvar, och nu har ju över två av mina fyra veckor redan gått :o! Dessutom är han värd en belöning för att han är så grym.
(Jag vet att det inte är politiskt korrekt att hålla på så, och att det finns gym där man måste dricksa för att få bra träning, men Mam är verkligen inte sån, så jag tycker gott han kan få det lilla extra. Dessutom tenderar jag ibland att bli lite utanför i träningen när alla klinchar i stora ringen, för jag är tjej och får inte vara i den. Då kan det här vara skillnaden som gör att jag blir ihågkommen vid såna tillfällen).
Vi kör fyra ronder mits och därpå en rond boxning/armbågar och knän, varje pass. Armbågarna sitter riktigt bra, och jag har lyckats förklara för honom att han får slå mig hårt med mitsarna, och han har nu fattat att ju mer mitsstryk jag får desto bättre svarar jag med knän osv.
Ptja, det var vl dagens rapport. Tack för att du läser :)
Vardagslunk på Keatkhamtorn
Formen har infunnit sig, det är inte längre så värst jobbigt att springa 6-7 km i sol och sen göra 300 knän på säcken (plus resten av träningen, men just knäna brukar vara jobbiga..)!
Det har nog till viss del att göra med att omega3 som tilllskott funkade som raketbränsle för mig. Sen jag börjat ta tre före och tre efter morgonträningen (ja, det är mycket, men det funkar!) och dessutom bytt mina sockerproppade Msport och Sponsor mot sockerfria Oreda-påsar (vätskeersättning) så får jag inte längre de där sjuka energidipparna efter träningen som gör att man domnar i huvud och käke och knappt kan förmå sig att rulla ur sängen.
Överlag försöker jag som sagt att inte träna som jag brukat - förut har jag hela tiden försökt pressa mig, vilket visserligen gjort mig galet rippad och gett en kondis utan like, men nu är jag faktiskt här för att lära mig hitta lugnet och tekniken. Ta det piano, jogga istället för att springa snabbt, sätta teknikerna explosivt och genomtänkt, utan slarv och stress. Jag ser också till att låta kroppen pausa lite mer mellan ronderna för att låta den hinna hämta ny kraft, sätter ner foten när det blir för långa intervaller. Och det märks på kroppen att jag är snällare mot mig själv... Ser jag bortom det direkta faktum att jag är nit noi mer pompoi än tidigare så funkar det här mycket bättre ju. Jag slipper få förkylningsvibb så fort jag hamnar i en taxi med ac, klarar mig en stund utan mat utan att bli svimfärdig om det skulle behövas. Jag är helt enkelt lite starkare och bättre rustad när jag inte nöter ut mig.
Som sagt, nöta ut mig vet jag ju att jag kan, men nu är jag här för att lära mig något nytt...
Jag har tagit beslut på att inte köra mits med någon annan mitshållare än Mam eftersom jag har så kort tid här (totalt en månad) så att jag ska få ut så mycket som möjligt av träningen. Mam jobbar stenfokuserat på att tekniken ska vara helt rätt och dessutom synkad med explosivitet. Och han lyckas verkligen vara både feelgoodpiller och teknisk perfektionist på en gång. Dessutom så håller han verkligen mitsarna med perfekt motmöt. Ska filma honom och lägga upp på klubbens hemsida i utbildanade syfte!
Nyckeln är som sagt avslappningen, och jag kämpar verkligen med det. Och att kämpa med att vara avslappnad är svårt. Att kämpa för att ta i är inte svårt, ta i så man grimaserar kan vem som helst göra. Att bara svischa förbi motarbetande spänning i musklerna och vara snabbast, mjukast, hårdast och explosivast i samma sekund, DET är däremot en konst. Assvårt. Men skam den som ger sig.
Jag nöter på med frontkicks on demand (så mycket svårare än på reaktion!) och försöker hitta vänstersparken som bara vill sig ibland.
Efter fyra ronder med Mam brukar det bli "teck-niik", dvs sparring, fast thai style, dvs lätt lätt. Här får jag verkligen lära mig att hålla lugnet. Jag är ju van vid att bara pressa på lite med hästkondisen och dränka motståndet i en aldrig sinande ström av sparkar och slag som kan vara rätt uttröttande för den man går mot. Men inte nu. Nu kör vi äkta thai style och smyger runt avvaktande och försöker pricka in träffar från scratch. Jag lyckades faktiskt impa med min specialarfint så att en av thaikillarna började köra den igår, fast han gjorde det faktiskt inte så bra som jag måste jag säga, haha... Lite kul :)
Ikväll blir det fight, på Pathung stadium, nära gamla flygplatsen, Matthias från FMT i Göteborg ska gå match. Jag är ganska nöjd med att inte sikta på fight den här gången, det går så mycket tid till vila före och efter fighten, och just nu känns det som att vi ändå har händerna fulla med att nöta teknik så det får vara.
Just ja, nästa fredag, då blir det Lumpini - en historisk fight! Senchai, som är omöjlig att slå just nu, ska därför fightas mot två killar i samma fight. Två ronder mot en kille, sen tre ronder mot en till, direkt. Knockar han den första av dem måste matchen ändå fortsätta mot den andre. Det är fler bra fighter den kvällen,så då känns det verkligen värt att pröjsa in sig dyrt.
Och som grädde på moset ska en av gymmets fighters, Rongniran, som tidigare slagit min tidigare tränare Pett-Eak Sidjaupor (O), en av tvillingarna från Hua Hin, två gånger, nu fightas mot hans bror Pett-Oh (F) dagen efter. Spännande!
Min klubbkompis Prudencio har förresten kommit ner nu, och verkar trivs som fisken i vattnet. Snart kommer två killar till, Mo och Tung, plus min tränare Toni och hans tjej, ska bli kul att träffa alla. Det är alltid lite roligare när man inte är på hemmaplan :)
Ny favorit i ringen
Igår var det väl framemotsedd vilodag, med allt från shopping i shoppingcentret Fashion island (tyngdlyftarhandskar av märket FBT för att slippa blåsorna från den rostiga skivstången, samt på Pi Moos inrådan inköp av typ cykelbyxor att ha under shortsen så att pojkarna inte blir generade när jag sparkar högt) till gryym thaimassage på ett SPA en bit härifrån. Den senare var helt outstanding, jag har aldrig varit med om så hög kvalitet på något annat ställe tidigare. Strandtanterna i Phuket kan ju slänga sig i väggen i jämförelse..
I morse var det lite svalare än tidigare, och jag missade när de andra drog iväg så jag fick springa på egen hand. Inte mig emot, med musik i öronen är det nästan vad jag föredrar, jag blir lite seg av att inte bestämma tempot själv. Efter några ronder skuggboxning och säck ropade Mam in mig i den lilla ringen.
Eftersom jag är tjej är jag hänvisad till den - kvinnliga fighters är en rätt ny företeelse i Thailand och många av killarna här har hyfsat konservativa föräldrar som inte gillar tanken på tjejbaciller i ringen. Den lilla ringen är lite mer förlåtande och välkomnar alla oavsett kön.
Men, inte mig emot. I den lilla ringen huserar Mam, en 25-årig fd fighter med över 320 fighter bakom sig. Han är en riktigt vass mitshållare som med ett stort leende och fast hand ger dig exakt det där sköna motmötet, oavsett om du sparkar, slår, knäar eller armbågar. Och på kort tid har han lockat fram mina hårdaste, snabbaste och mest avslappnade sparkar, armbågar och knän.
Det enda som inte riktigt funkar i vårt samspel är teep, frontkicksen, som jag bara sätter på reaktion. Jag sätter dem hårt och rent om du tar ett kliv mot mig, det sitter i ryggraden. Men säger du teep och står still så kommer en långsam och stel spark som inte skulle rubba ens ett asplöv... Jaja, det är ju en spark som ska tajmas in, så det är ju inte hela världen. Vi körde i alla fall fyra finfina ronder som jag förutom teepsen då är väldigt nöjd med. Jag har fått upp snabbhet och styrka i min vänsterspark, som inte fanns där förut – jag har gjort den på fel sätt rätt länge, det där knaset som jammat min höft, men nu har jag hittat flytet i den riktiga vänstersparken och slarvsparken* är förhoppningsvis ett minne blott. (*Slarvsparken är snabb, hög och utan att vrida in höften, istället har jag utnyttjat höftens överrörlighet så att den fått spel.)
Mam ser alltid till att varenda teknik är 100 procent snabb och explosiv, ett tänk jag tagit till mig med öppna armar. Han verkar nöjd med min prestation och förklarade på sin väldigt begränsade engelska med thai style teckenspråk att jag blivit bättre och bättre. Yey! :)
Sen blev det lite mer komplicerat. Jag gillar egentligen inte klinch på grund av min lite ömtåliga nacke, men nu har jag alla chanser att slippa musklande idioter och lära mig lite användbara moves! Jag har vid flera tillfällen förvarnat Jakae, ägaren, att jag vill klincha från och med idag då jag börjar träna 100 procent.
I den lilla ringen sparrade en farrang och en thailändare och i den stora klinchade thailändarna. Efter en stunds skuggande i närheten av den lilla ringen insåg jag att ingen skulle bjuda upp mig, så jag bad Mam. Han skruvade lite generat på sig, och sen frågades det runt bland de närmaste killarna, men alla skakade sina huvuden – jag är ju tjej, det går ju inte. Suck, jag VET. Det är inte personligt, men det bara är så, thailändare klinchar inte med tjejer, det bara är så, en självklarhet som inte kräver någon förklaring liksom.
Tränaren Rak lade sig i och föreslog att jag skulle klincha med Matthias, som är rejält ledbruten efter flera dagars matchsparring toppat med gårdagens massage som gjort att killen var lite slut som artist i morse, så att han inte var upplagd är mer än förståeligt.
Det slutade med att Mam återigen tog sig an uppdraget Åsa, lite tveksamt. Vid det laget var jag ju lite lätt sugen på att visa mig på styva linan och hade inte den minsta lust att inte dra på när vi körde vad som faktiskt inte alls bidde klinch utan distansknän, så till slut greppade han än en gång mitsarna och lät mig köra en längre rond med bara distansknän och armbågar. Och oh vilka armbågar! Det pangade skönt i mitsarna och allt bara satt, så jäkla nice!
Till nästa pass ska jag luska lite vilka som faktiskt har klinchat med tjejer tidigare, så att jag kan hooka med dem. I lillringen.
Bilden: Moi: Lite svettig, antagligen ett par liter lättare än två timmar tidigare.
Jakten på den rätta knycken
Jag har mer och mer kommit in i träningen här på Keatkhamtorn, men tar det lugnt utan att min vana trogen frustreras över att inte träna 100 procent fullt ännu. Istället fokuserar jag på mina knän. Jag har nämligen tappat den rätta knycken i dem, nådastöten. Detta i mina försök att vrida till hälen inåt just i ”knyck”-ögonblicket, vilket bara lett till att jag plötsligt har stela knycklösa knän utan rätt känsla, vilket jag nog tränade mig till senaste gången i Thailand när jag insåg att ickevridet i sparkar och knän bidrog till att mina höfter blev mae dee. Och nu när jag försöker knycka till så blir det bara stelt och obalanserat. Helt plötsligt hajar jag att jag inte bara kunde skylla den uteblivna känslan vid knäträffarna på västen i min senaste fight... Och drar jag mig till minnes så kändes knäna inte särskilt bra i matchen innan det, trots att det var TKO på knän.
Anyway, problemet är identifierat vilket innebär ett steg närmare en lösning. Knycken må vara väck men inte länge till.
Och tack vare min bedårande lill-coach Kong Pan Lek är jag på god väg nu! Han påminner mig varje gång jag glömmer knycka till, vilket fått mig fokad på mitt mission, men även när jag typ fixar det så har inte rätt känsla infunnit sig.
Det är så typiskt, för har man väl glömt den där förklaringen som gör att man kommer ihåg känslan i kroppen när man gör tekniken, nyckeln till känslan, så går man bet. Gång på gång.
Och där har vi ju tyvärr problemet med thailändska tränare – de kan inte riktigt sätta ord på vad som saknas, utan bara visa och hoppas att man hajar. Och visst, det ser ju så sjukt lätt ut när han gör det...
Diskuterade knäknycks-problemet igår med Mattias, en kille från FMT som är här och tränar för match. Han påminde mig om att det är därför de där hundra knäna direkt efter löpturen är så bra, för man kan inte ta i på hundra knän efter 6 kilometer på asfalt. (Inte i thailändskt klimat i alla fall) Istället tvingas man slappna av och liksom trycker till med magen, sa han väl ungefär. Hm, tänkte jag och gick hem och började skugga knän framför tvn. Hamnade väl lite närmare den rätta känslan, men inte helt.
Så idag på eftermiddagen så testade jag på riktigt, igen. Hitta känslan, knycken, avslappningen. Bara skuggknän. Och med Kong Pan Leks, mina egna och ännu en fighter som hoppar in som tränares hjälp, hittade jag plötsligt KÄNSLAN. Och, nästan ännu viktigare – jag kom plötsligt ihåg hur jag själv definierar den: Som när man fiskar med kastspö, början av knät är liksom kastet, och känslan när man knycker till framåt är just den där fiskelinan som liksom bara rusar iväg. (Jag fiskar aldrig. Visserligen är jag en fena just på kastspö, vilket jag märkt typ de tre fyra gånger i mitt liv som jag alls fiskat. Men, där har vi metaforen som funkar just för mig. Man får ju ha sina egna knep.För hur töntiga de än ter sig, så är det inget töntigt att sätta ett stenhårt knä med hjälp av dem.)
Jubel! Ivrigt påhejad av min lilla fanclub knäade jag mig överlycklig fram och tillbaka över de slitna heltäckningsmattorna, och Kong Pan Lek, eller Niyu som han kallas, lät mig till och med avancera med oberäkneliga klinchryck följt av knä, även dessa utförda med bravur och jubel.
Sweet! Hellre en teknisk insikt om den rätta känslan än att sparka sig dödenstrött med tusen sparkar. Nu är jag inte bara ett steg närmre bättre knän utan även tillämpningen av min nya sundare träningsinställning... ;)
Och apropå det, förra bloggen hann bara ligga uppe i två minuter innan tränar-Toni lite försynt smsade och påpekade att min styrketräningsambition borde planeras in på träningsdagar så att jag faktiskt får mig en vilodag i veckan... Point taken! I morse körde jag förresten veckans ena styrkepass, som faktiskt funkar riktigt bra trots det begränsade utbudet av fria vikter. Den enda skivstången har skruvarna som håller fast vikterna rostat fast på och är lika fint rostbruna som resten av stången och vikterna. Men den ligger på 21 kilo vilket är rätt lagom för de flesta av mina övningar (förutom mina knäböj med skivstång på raka armar, haha, won't even try it...)
Thaikillarna beter sig som att de aldrig sett en tjej styrketräna förut och tittar storögt. Rätt kul, haha.
Det var dagens dos från Keatkhamtorn. Mer snart!
Ny resa, nytt gym, ny skalle...
Sist jag var i Thailand fick jag ju bittert erfara hur omöjligt det var att förena mina nyvunna lärdomar om träning (boxning, explosivitet, återhämtning et cetera) med en träningsintensitet som imponerar på en thailändsk duracellkanin till tränare. Dessutom var jag ju bortskämd med uppmärksamhet och finslipning på en personlig nivå som är svårslagen (kredd till hemmatränaren Toni alltså). Med andra ord kände jag mig rätt missföstådd eftersom tränarkommunikationen mest höll sig på kick, punch, knee, elbow och faster faster-nivå. Och så rivstartade som sagt semestern med ett varsel.
Anyway, nu har jag lagt det bakom mig. Och precis som med alla mindre lyckade projekt fanns ju två alternativ: att konstatera nederlaget och ge upp tanken på att jag kan få ut något av att träna på bortaplan, eller att ta mig an utmaningen på nytt, med en ny vinkel och åka ner igen. Som bilden skvallrar så valde den rundlagda blekfisen det senare...
Så nu är jag i Thailand igen! I Bangkok, på Keatkhamtorn gym (www.keatkhamtorn.com). Långt från svenneturister, barflickor och sandstränder. Det påminner rätt mycket om kära gamla Chay-Yai i Chiang Mai, men stämningen är oslagbar, gymägaren och hans familj och alla fighters är galet omtänksamma och så långt stormtrivs jag här! Visst, löpturerna är ju inte direkt som att springa till Kata view point (vi snackar platt, asfalt, trafik och lätt brännande känsla i halsen, av avgaserna), men bortsett från det trivs jag skitbra.
För att undvika kulturkrockarna (ähum, Åsa-krockarna) så är min inställning att den här gången så ska jag ge fan i att säga emot så mycket (vilket är väldigt svårt för en uppriktig sate som jag) och istället försöka lära mig det stackaren jag vill säga emot faktiskt har att lära mig... Och, det jag ville sist – teknikslipa – ska bli av. Och, sist men inte minst INTE träna ihjäl mig, min vana trogen. Duktighetshetsen avstängd.
Det enda jag sagt till William (lägligt nog har gymmet en svensk manager, vilket är oerhört smidigt) att jag inte kommer att göra är styrketräna på thailändarnas uppmaning – jag har med mig ett bra genomtänkt styrkeprogram som jag just kommit igång med, som jag ska köra två gånger i veckan. Tänkte att det ena passet får bli på söndagar (vilodag) och det andra typ onsdagar, då jag byter ett vanligt pass mot det.
Och till min stora glädje funkar det so far! Det känns som att de är väldigt måna här om att jag inte ska gå ut för hårt, så jag har fortfarande inte sparkat mits, utan kört lite lätt sparring och teknikronder på säck och slagputor med min egen privata thailändare. Japp, jag har tydligen en sådan! Kong-pan Lek heter han, är hälften så gammal som jag (17) och har över 100 fighter bakom sig och har rankats 6:a och 8:a i sin viktklass (typ 51 eller 53) på Rajadamnern under de senaste tre månaderna. Han styrka som fighter är att han inte bara är stark utan även oerhört teknisk. Han har tagt mig under sina vingar och kör teknisk och kul träning med mig, och ser till att jag gör det jag ska. Dessutom är han språkbegåvad och hälsar mig med ett glatt Hur mår du? Varje träningspass. Helt bedårande.
Just nu sitter jag och surfar på gymmets trådlösa bredband efter att ha smörjt kråset efter träningen. Jag bor sju minuters promenix härifrån på ett lägenhetshotell som är helt okej, men eftersom det vankas middag efter träningen så brukar jag duscha på gymmet och nu bidde jag kvar här efter det. Väldigt lyxigt med mat, man får alltid tre olika rätter plus ris, och så fort man tömt en skål vill någon fylla på den. Nice att kunna backa, hehe...
Jag kom hit i lördags, hann med en träning på eftermiddagen, och sen igår så åkte vi och kollade fighter på Channel 7:s arena – helt gratis. Rekommenderas som alternativ till att betala dyrt på Rajadamnern eller Lumpini...
Det var allt för den här gången. Kände lite att jag ville rapportera att jag är här och att jag har det jävligt bra. Mer läsning snart!
Nya insikter
Igor är lika gammal som jag men vad gäller insikt, visdom och stenkoll på läget så ter jag mig som en Luke Skywalker i blöjor intill Obi-Wan Kenobi i sina skarpaste stunder. Ja, ni hajar skillnaden.
Att genomföra intervjun med Igor, och sedan i samråd med honom bearbeta den, tog inte bara sin tid, den gav samtidigt en rejäl massa insikter vad gäller min egen fighting och mitt eget liv. Resultatet blev en text med i princip bara frågor och svar - på 9000 tecken. Läs den. Jag menar, jag kan rejva järnet här över det han säger, men han säger det bäst själv.
Däremot tänker jag tjoa lite över det faktum att vi ska börja träna ihop i augusti. Snacka om att ha något kul att se fram emot efter Thailand!
Bilden föreställer Tung i fighten mot Martin Akthar. Läs intervjun med Igor och fatta varför Tung gjorde en grym fight även om han förlorade efter två räkningar i andra ronden.
Bilden är tagen av Uffe Brännström (www.hotshotphoto.se) som har en väldans massa schysta fightingbilder på sitt samvete.
Intervjun med Igor läser du på http://www.realfighter.se/sv/intervjuer/218-igorny.html
I''ve got a ticket to ride...
Men, den 12 juni drar jag. Drygt två och en halv månad sen senaste resan, och denna gång peppad som få!
Jag (i gott sällskap av 11 andra överst på sist in-listan) har nämligen fått sparken från mitt jobb, vilket innebär att jag får sluta på fredag men plockar lön till slutet av september. (Dessutom börjar jag på ett nytt i mitten av juli, så det känns som att jag kan unna mig en extra resa eftersom det betyder dubbel lön ett tag).
Och, den här sparken, det var ju liksom varslet om den som delvis grusade min förra resa – ni vet, man lämnar jobbet, lyckligt befriad från alla tankar på det, känner sig fri som en fågel – och så får man andra dagen på semestern höra att man kommer bli uppsagd inom en snar men oviss framtid. Snacka om partypooper! Så om någon ansåg att jag var extra gnällbenägen och obalanserad under min senaste resa så vill jag hänvisa till detta faktum..
Anyway, Bangkok nästa, i en månads tid! Den här gången blir det ett gym långt från stränder, partyliv och sviktande träningsmoral, och istället styr jag kosan till Keatkhamtorn gym i distriktet Kannayao (kolla in det på www.keatkhamtorn.com).
Och efter att ha slackat, slarvat och slötränat sen min senaste fight, ser jag verkligen fram emot riktigt hård, intensiv träning och att bara äta, sova och andas thaiboxning 24 timmar om dygnet. (Skulle jag ledsna så sitter min tränare och hans flickvän standby i ett stort hus i Huahin och bara väntar på påhälsningar från Bangkok!) Gymmet i fråga är känt för bra klinch och knän, och för en framåtdrivande stil.
För övrigt vill jag tipsa om en riktigt bra site för att hitta flygbiljetter: www.flygresor.se. Det var smidigt och enkelt att leta där, och de verkar ha tillgång till flera andra sökmotorer, så jag hittade biljetter som inte dök upp i mina sökningar på Ticket. Så, jag betalar 5400 t & r Bangkok, och flyger med en mellanlandning med 2 resp 3 timmars väntetid i Turkiet - inte alls illa.
Och japp, jag kommer blogga från Keatkhamtorn! :)
2
