Doh!

Oh vilka träningsambitioner jag ha hade när jag kom hit. Skulle vara så smart, så duktig, premiera kvalitet framför kvantitet, inte träna sönder mig, inte...
Doh. Som att en träningsjunkie som jag skulle fixa något sånt. Så nu sitter jag här med mitt återuppväckta höftproblem, lång näsa och lätt frustration.
Min tränare Chan som är en bisarr kulturkrock i en och samma person - å ena sidan är han superthai och förstår inte att vila kan läka och att för mycket träning trasar sönder, å andra sidan är han en sjukt duktig akupressör som trollar bort ovan nämnda problem och med full klarhet kan konstatera vad de kommer sig av - trots att han själv beordrat just det som pajat den. Men eftersom han försöker förstå oss farranger så gott han kan ska jag förklara att frontkicks och knän på sandsäckar när jag är trött inte är en hit förrän jag verkligen lärt mig vrida in hälen på stödfoten när jag gör högertekniker (mitt nya mission, och anledningen till alla tidigare höftproblem typ).

Igår var jag på Patong Stadium och blev fotad för fight. I sann superärlig thaistyle skrev Chan ner min fiktiva vikt 56 kilo (jag har visserligen rasat till 58) och jag undrar lite hur han resonerar. Ok, jag vet att de alltid ljuger om vikt, och att man aldrig behöver väga in, men ändå. Kanske vill han lägga mig mittemellan de små thailändskorna på 54-55 och Namfon (63 kilo cirka, men normal längd för thailändskor) som de namedroppar titt som tätt när fight för mig kommer på tal. Det lustiga här är att de liksom inte riktigt reflekterar över viktskillnader... De kan tycka att giganter (som en tysk fet tjej som är här och säkert väger 80-85 kilo) är very good boxer with very strong kick, bara för att hon skulle knocka den mest tekniska och erfarna av alla 55-kilos thailändskor med lår som är tre gånger thailändskans...

Patong betyder 5 ronder a 3 minuter, och en och en halv minuts rondpauser. Finns risk att jag kör slut på mig själv om jag går in med samma tempo som när det är tre tvåminutersronder, men den som lever får se.

Ptja, all for now. Håller tummarna för att höften fixar sig.

Return of the Yom-Sa*

* Yom-Sa : Yom for Yomhod, Sa for sprite. Like the bubbles, inte the gym, always active!

Äntligen! Sen jag bokade resan i oktober har det här varit ljuset i horisonten. Och nu är jag tillbaka på kära gamla J. Prapa. Visserligen utan F & O, super-twinsen från Hua-Hin (hör man till toppskiktet av fighters i Thailand så har man bättre saker för sig än att träna dumma walk in-farranger), men Yomhod och Chan är här och tar hand om alla turister och några få fokuserade fighters.
J. Prapa är ett slött gym. Och dyrt. Det är bara träning en gång om dagen, på eftermiddagen, och då kan du ge dig fan på att tre feta tyskar och en krallig ryss toppat med några semester-svennar som kör två gånger i veckan är på plats och tröttar ut din tränare.

Så, varför J.Prapa? Jag är bekväm, och på semester. Och guldkornen finns där, om man bara gör på rätt sätt.
Jag bor på gymmet i ett bra rum, och har 250 meter till stranden.
Vid sjusnåret på morgonen, då det fortfarande är vettig temperatur och skugga, springer jag. Antingen till view point (cirka 4 km på ena hållet, varav cirka 2,5 är uppför, och tillbaka) eller på stranden, där min plan är att köra 4x2-intervaller). Någon gång ska jag plåga mig i en brant backe här i krokarna också.
Dessutom kan man be om privatlektioner på morgnarna. Det kostar en liten slant, men med de ekonomiska förmåner man får som old student är det inget som svider. Tar man Chan så får man uttröttning deluxe, mitsronder där du matar tekniker utan uppehåll i de intervaller han känner för. Tar man Yomhod får man teknikslipning deluxe av en av de bästa någonsin. Han har ett antal världsmästarbälten bakom sig som bekant, och är kung av armbågar och kast, vilket passar perfekt när det är klinch och armbågar jag vill pipma min fightingstil med!

Så, där har ni matematiken. Istället för att varje dag göra två utdragna träningspass med löpning innan, mitsronder i högt tempo i 35 graders värme och de obligatoriska 200 rundsparkarna, knäna och frontkicksen + ett gäng sparringronder, två gånger om dagen, kan du alltså bygga upp ett eget träningsprogram med lite eftertanke och ambition.
Du kan tänka längre än thailändarna gör och på så vis få en vettig chans att toppa formen för fight utan att träna sönder dig totalt.
Så det är min plan. Utmaningen är att göra det på ett ambitiöst och smart sätt – är du ambitiös på gymmet får du bättre träning, tar du det piano tränar du bättre, haha...
En utmaning, som sagt.

Nästa mission är att få en vettig fight. Jag går hellre mot en bra thailändska som piskar mig än vinner på knock i första ronden. Problemet är bara det här med vikten. Jag väger just nu 60. Och thailändskorna ligger oftast på 55-56. Mae penrai, tycker tränarna, som inte riktigt bryr sig. Det gör inte heller promotorn. Big money, farrang fight, heavy no problem! Samtidigt är jag lite frestad att ta en rematch mot Yodnampech, hon som tog mig på poäng för knappt två år sen. Då var hon rätt tung och antagligen samma vikt som jag eller något ynka kilo mindre. Nu har hon tappat de där tunga benmusklerna och ligger på cirka 54-55 enligt min kompis här nere, som precis som jag loosat mot henne när vikten varit jämn. Yodnampech har nämligen hunnit gå en 30 matcher nu och blivit någon form av Bangkok-champion (så långt från en Bangla-champion man kan komma haha – nya champions of southern Thailand koras ju tre gånger i veckan, oftast i orättvist matchade eller på förhand uppgjorda fighter). Med andra ord är hon bra som fan. Och någonstans så är jag ju lite sugen på en rematch, även om jag vet att jag väger orättvist mycket mer. Svårt dilemma. Men ska jag vara ärlig så har jag nog inte mycket alls att säga till om i valet av motståndare. Men då hellre en teknisk och duktig lite lättare tjej än en tung rännstenstjockis som börjar gråta när man slår henne.
Ja ja, den som lever får se. Jag har en m¨nad här, mycket kan hända.

Igår var det fighter på nya Bangla stadium. Sayan, Slagskeppets thailändske representant, och en ung vältrimmad thailändare, var main event. Sayan, som efter alldeles för många år i gamet tycker att träning är överskattat och något han ändå inte hinner med eftersom han jobbar heltid, nöjer sig med löpträning och skuggboxning numera. Han har hunnit bli lite pompoi, tjock, och för det otränade ögat ser den här Slagskeppet-tatuerade 40-någonting-åringen ut som en regular tuktuk driver i tigershorts med slagskeppet-tryck.
Därför är det alltid lika kul att se honom vinna. Tekniken sitter i ryggraden och kondisen har han, trots att han tappat form utåt sett. Sisådär i fjärde ronden börjar man ge upp hoppet omknock, eftersom kriget är så intensivt och man tänker att knock-möjligheten är long gone. Men knockar, det gör han. Givetvis på spinning elbow, hans paradnummer. Motståndaren gick ner en gång på en men kom igen sen, för att därpå plågas med ett gäng välriktade kroppsslag och sen ytterligare en spinning elbow och då var det gonatt.
En vanlig kväll på extrajobbet för Sayan... Det är förresten han på bilden.

Selma...

2010-09-03 (09:41) 

Hejja hejja!

2010-09-02 (11:53) 

Ok..

2010-06-16 (09:22) 

Tråkigt...

2010-06-16 (06:35) 

Åh nej

2010-06-15 (20:34)