Long time no see

… kan man säga när det var fem år sen senast. Men O så trevligt! :D

För länge länge sen, närmare bestämt februari 2007, <- länk! (ungefär samtidigt som jag började den här bloggen) landade jag i Kata, Phuket för första gången.

Och blev en av alla dumma turister som fick äran att träna för tvillingarna F och O: Petch-Oh och Petch-Eak Sidjaopho. 

 

Herregud som de snälla bröderna slet för att få den dumma bruden att fatta. På den tiden var jag så upp över öronen i thaiboxning och ville så mycket att jag liksom inte såg skogen för alla träden.

Timme efter timme, på begränsad engelska, förklarade de tålmodigt för den morgonpigga knäppgöken som duktigt sprang morgonjoggen på stranden när månen fortfarande var uppe, men som inte lärde sig så himla mycket.

Så känns det i alla fall när jag tänker tillbaka.

 

Visserligen fattade jag deras storhet, något jag skrev en krönika om i Fightermag också.

(Vilket gjorde Peter, till höger på bilden så upprörd att han inte visste var han skulle ta vägen, eftersom jag berättade hemligheten om var världens bästa gym ligger för hela Sveriges krönikeläsande kampsportare. Någon flodvåg av träningsturister blev det dock inte och jag och Peter är fortfarande kompisar, trots lite svallande känslor där och då.) Men jag fattade bara hälften, tror jag. Eller kanske en fjärdedel. 

Mitt största problem på den tiden var nog att jag inte fattat konceptet med avspändhet, utan som så många andra spände mina muskler för kung och fosterland samtidigt som jag höll andan när jag ville ta i – något som sitter i människans ryggmärg att man gör vid fara, för då hörs man inte och märks inte av rovdjur.

Men att fysiskt frysa till is när man vill generera rörelse och kraft på en millisekund är ju hyfsat kontraproduktivt, för att inte tala om hur svårt det är att göra alla tekniker med en spänd kropp och fortfarande bibehålla balans... Hehe, ibland gör man det svårt för sig.

Nog om dåtiden.

 

I fredags kväll hade jag en helt tom helg framför mig (annars tränar jag hundar, och lär människor att få pli på sina hundar på helgerna) och undrade vad fan jag skulle hitta på. Så plötsligt ser jag detta i min newsfeed:

 

Petch-eak Sidjaopho

‎" Going to Seminar at Varberg Sweden " See You Tomorrow Krab "

 

Ett par sms senare var saken biff. Varberg tomollo!

Det var jätteroligt att träffa O igen.

Sist vi sågs var som sagt på J Prapa i Phuket i maj 2007, precis efter att han gett Anuwat Kaewsamrit tjusig fetpisk med fem ronder skolboksperfekt supersnygg thaiboxning på Om Noi Stadium och prydde omslaget på Muay Siam Today.

Anuwat som bara vinner på knock brände sitt krut i jakten på en, och var högröd i ansiktet i tredje ronden, och därefter var han slut. Och O bara fortsatte plocka poäng på sina långa fina distansknän, bra boxning, hårda sparkar och snygga armbågar.

Jag såg matchen på tv - hade redan åkt med upp till bangkok en gång för att se O vinna Isuzu tournament någon månad tidigare och det fick bli tv den här gången). Jag minns att jag berättade för taxichaffisen i Bangkok som körde mig till flygplatsen och hade tidningen i bilen att jag kände honom. Snubben måste trott att jag var knäpp, men jävlar vad stolt jag var.

 

O var lika rar nu som då (gotta love that about nak muays - de kan vara hur RARA som helst och ändå världens grymmaste fighters - vi svennar har en hel del att lära av österländsk kultur) och frågade om jag fortfarande skrev, och om min hund som han sett bilder av på Facebook.

Träningen var sjukt givande.

Ändå sa O bara exakt samma saker som jag hört honom säga tusen gånger förut. Men nu hade jag hunnit lära in resten av pusselbitarna för att verkligen förstå vad han sa

(ja jag vet att jag framstår som riktigt dum, men jag har väldigt svårt att lära mig saker om jag inte greppar dem. ni vet kunskap vs kompetens - det är en sak att veta, en annan att kunna göra. Nåja, jag erkänner det i alla fall.)

 

Jag passade på att norpa mig en sparringrond med honom, och som alltid var det roligt, lekfullt och på en nivå där man litar på sin sparringpartner och samtidigt har förbannat kul. Det är ju när man kan släppa guarden och leka lite som man kan testa nya grejer och utvecklas. Inte när man spöar skiten ur varandra..

Sen fick jag dessutom lite privatskuggning med honom, panga tekniker i händerna, mycket uppskattat, och det värmde gott när jag fick gasa hemåt när klinchen precis börjat, för att hunden inte skulle dö av kissnödighet där hemma.

Det kändes himla bra att det fått gå fem år och att O kunde se att jag i alla fall utvecklas något sen vi tränade ihop senast...

 

Så här: Jag älskar thaiboxning, men jag brinner inte för det som jag gjort.

Jag är lite farsan Baloo numera, är nöjd med allt som livet ger, men har dragit mitt strå till stacken och engagerar mig mest när jag försöker lära en viss smålat juggebrud lite vett...

Men nu vaknade jag igen. Nog för att jag värmt upp lite de senaste månaderna och efter totalt vinteride börjat köra thai igen ett par gånger i veckan, men nu kom den blodade tanden.

Nästa år blir det Thailand. igen. Sitjaopho Muay Thai. For sure! 

 

PS Ett bautastort tack till Pelle och Varbergs thaiboxningsklubb för att jag fick vara med!