Sveriges Cholitas är bäst i världen!

”I år har Sverige det absolut främsta damlandslaget och bör tjäna som ett föredöme för andra nationer när det gäller damidrott på världsnivå”.
Orden kommer från Stephan Fox, IFMA:s ordförande.

 

 

Mitt senaste inlägg gjorde jag i samband med VM 2010. (Damn, var det så länge sen?)

Nu är det i alla fall dags att damma av min gamla blogg till förmån för allt från fightande bolivianskor i kjol till vårt egna landslag. Du som inte läst förut: Jag är en jobbig besserwisser som retar gallfeber på några få, men roar desto fler. Hata eller älska, jag är alltid helt ärlig, och du kan inte tysta mig. :)

 

Årets VM i muaythai (eller thaiboxning som man måste säga för att folk ska haja) i Uzbekistan gav 14 medaljer av 21 möjliga – 11 av dem i dam- och a-klass. Fedegrymt, kan man lätt säga.

Två glimrande guld, framförallt, bärgade av Elina Nilsson och Sanja Trbojevic.

Ni vet, de där tjejerna som är den mest självklara matchningen mot varandra i Sverige just nu, eftesom de gick samma viktklass i SM, en klass som aldrig fick någon vinnare på grund av sjukdom tjafs och annat mög. Elina behöll titeln utan att ens startat, men Sanja slog flerfaldiga kickboxarvärldsmästarinnan Caroline Ek i semin. Storskräll utan like, och en del besvikna miner när match på match avbokades och ingen final blev av.

Nu vill vi i alla fall att samtliga inblandade får tummarna ur röven och styr upp den där fighten så att vi får se vem som är bäst i -67. Det är det minsta man kan bjuda på i gengäld för en snäll viktklassrockad för att fixa invägningen under VM:et ;)

 

Förlåt, nu kom jag från ämnet. Och nu kanske någon undrar varför jag inte hyllar Rikard Petterssons guld lika mycket. Vilket också var fetgrymt – han tog sig igenom hela turneringen som rookie och vann. I B-klassen.

Någonstans måste man börja, och det är tanken med B-klassen. Men, skillnaden mellan B och dam/A är att de senare blir världsmästare när de vinner – i B-blir man "bara" guldmedaljör. (Vilket inte alls är så bara.) (Källa på ovanstående är IFMA:s ordförande Stephan Fox, som var väldigt tydlig i ämnet när jag var med som team manager i Bangkok under VM förra året.)

Och samme Stephan Fox har nu hyllat våra svenska tjejer som de främsta i årets VM (ja, de andra tjejerna fixade ju fyra silver och tre brons tillsammans.)

Damidrott på världsnivå.

 

Det är med stort nöje jag ser hur framgången ekat i medierna. Även i det oförtjänt bespottade lindningsreportaget i SVT, som tvärtemot kritikernas påstående om att strunta i resultatet, faktiskt påades med infon om att åtta gått till final.

Och det här var det bästa sättet att väcka intresset för VM:et och få göra ytterligare ett reportage sen när finalerna gått. Hade Anne Lichtenstein inte tagit sin nyfikna frilansnäsa och åkt dit så hade vi inte fått se ett skit i tv. Då hade ni gnällt mer, tro mig.

Dessutom ÄR dr Pontus beryktade lindning, den som är värre att genomlida än fighterna i sig, en viktig del i vägen till framgång. Han hindrar blodet från att explodera i lårkakor och bulor och skit som skulle hindrat många att ta sig upp i ringen igen utan kryckor. Våra svenska fighters stapplar runt med stödstrumpor och lindor mellan fighterna, men har fräscha ben i fighterna. Till skillnad om man kört khun thai och lagt en ispåse på. Jag såg fighters bryta ihop i skrik och tårar efter sina fighter, tack vare Pontus (som är en väldigt snäll kille, och gör allt detta utav omtanke).

Den enda som ska bespottas här är tomten på Aftonbladet som missade den lilla detaljen i påan om att åtta fighters var klara för final, och inte skrev något enda om resultat, när de rippade Annes nyhet rakt av utan att kredda henne.

 

Från damidrott på världsnivå, till damidrott på annan nivå någon annastans i världen. Bilden, tagen av Daniele Tamagni. är ett av de vinnande bidragen i World Press Photo 2011, och kan beskådas i Gallerian i stockholm fram till och med den 12 oktober.

 

Mer om Cholitas kan du läsa här. http://www.photodantam.com/documentary/documentary.html