Muay thai arena

I utbyte för min nästa krönika i Fighter som jag i skrivande stund just lämnat dealade jag till mig två biljetter till ovan nämnda evenmang, som gjorde att jag och min vapendragare Tess igår satte oss i min lilla Skoda och körde sisådär 28 mil för att flukta fight.

Jag och Therese brukar se galor ihop. Vi är två i thaiboxningssammanhang överåriga damer med höga röster som kaxigt raljerar över det som pågår framför oss i ringen, och kommenterar utan att vara blyga fightstilar, domarbeslut och så vidare. Det är skitkul. Lite Patsy & Edina goes fight. Jag gillar att att kunna ropa och tjoa ur ett partiskt perspektiv (som jag inte kan de galor jag sitter som poängdomare), och Therese gillar att kunna uttrycka sina åsikter högt rent allmänt - gärna med ett könsord här och var. Så rumsrena är vi.

Dessutom hejar vi oftast på underdogen i respektive match, om det inte är någon från våra egna klubbar som går (ibland samanfaller dessa dock, men att vara underdog är som sagt tuffare än att vara topdog). Vi vrålar oss alltså gärna hesa för att peppa fightern som tagit sig an publikens älskling.

Givetvis händer det att någon på raden bakom oss inte riktigt gillar vad de hör, men allt som oftast överröstas ju sånt av den obligatoriska thaimusiken.

Så ni kan ju haja att vi antagligen gjorde oss ordentligt impopulära på den här galan..

Någon tomte verkade nämligen ha misstolkat det där med musiken och vad som gäller när man arrangerar tävling sanktionerad av thaiboxningsförbundet. För när första fighten började blev det knäpptyst. Som på en k-1-match. Ingen thaimusik. Jaja, sånt händer nästan alltid och jag brukar vara först med att vråla MUSIK!! så att den tankspridda dj:n ska fatta galoppen. Som tur var lät jag bli den här gången, för efter en hel rond insåg jag att det verkade vara meningen att thaiboxarna skulle slåss utan musik.

Jag gick fram till en funktionärtjej vars uppgifter verkade vara att dels torka ringhörnorna efter varje rondpaus (grymt bra!) och dels räcka rondtjejerna sina rondnummerplakat (hur många tjejer ska egentligen behövas för att hålla reda på ronderna?). Hon sa att man "valt bort" thaimusiken. 

 

Håhå. I SMTFs regleverk står det i uppräkningen över ringtillbehör att det måste finnas högtalare eller musikanordning som hörs tydligt, och ram muay-musik. Tydligen är formuleringen inte tillräckligt tydlig för att alla ska förstå - utrustning och musik ska inte bara finnas, den måste användas/spelas också. Sen råkar ju wai kru vara obligatorisk i A- och B-fighter. Men de fighters som visste det och gjorde minimuminsatsen att gå ett varv i ringen, en tillämpning som är förståelig när det är många matcher, fick göra det till i bästa fall sin egen ingångslåt, i sämsta fall till sin motståndares. Ingen thailändsk touch här inte.

 

Jag kan förstå att man vill göra en bra och publikfriande gala, men det finns saker som inte är okej att rucka på i min bok. Som thaimusiken. Och att hävda säkerhet köper jag inte. För att jag ska tro ett eventuellt sånt argument måste man kontra med att låta fighters göra sin wai kru. Lite respekt för sportens ursprung, tack!

 

Anyway, Vi var vrålpeppade på denna gala, även om en av de roligaste matcherna uteblev: Madde Vall mot en bältesprydd italienska. Märkligt dock att italienarna stannade hemma - flygplatserna i Europa är väl öppna nu vad jag förstått?

Vissa saker kan man dock inte råda över och arrangörerna gjorde en bra rockad när de riktade spjutspetsarna Elias Daniel och Alex Harris mot varandra när deras motståndare utevblev. Nu har jag inte helt koll på viktklasser, men med facit i hand börjar jag undra om inte Marcus Öberg borde fiska efter Alex som sin nästa motståndare. Alex är en tuff nöt med sin ursinniga klinch och uthållighet.

 

En fight som vi sett fram emot var den mellan Fatima Pinto och den större Linn Wennergren. Fatima är en av de bästa tjejerna jag sett fightas, och även om hon inte slutade som segrare i den här fighten (som slutade med 2-0 till Linn) tycker jag fortfarande det. Fatima regerar i sin egen viktklass -51 och är ofantligt cool som inte backar en utmaning. Jag var nog inte ensam om att höja ett ögonbryn eller två över hur många gånger hon lyckades greppa Linns huvud under armen, och att hon satte ett knä i Linns ansikte (som inte skulle suttit där eftersom det var b-klass). Att det sedan var en kombination av teknik och uppdukade möjligheter må vara hänt, men det var ingen lätt och solklar seger för Linn.

 

En fight som jag däremot inte sett fram emot var min tidigare motståndare Linneas fight. Linnea är en  duktig fighter och jag vill se henne gå mot någon på hennes egen nivå. Kredd till norskan som bara gått tre matcher, mot Linneas tredubbla record på nio fighter. Matchen blev precis som jag väntat, slakt på oerfaren norska.

Det här var inte den enda sneda matchningen av en hemmafighter, och just det här med att matcha hemmafighters för säkrad vinst var efteråt dagens snackis bland de som inte tillhörde hemmaklubben. Oftast finns andra anledningar till att man matchar som man gör, men när det ser ut att vara en lätt fight, så snackas det, det är så världen funkar. Don't kill the messenger....

 

Galan var bra arrangerad på många områden - framförallt var det en vettig konferencier som kunde fighting, vilket ju sällan är en självklarhet i såna här sammanhang. Han hade till exempel sinnesnärvaro att förklara vad som hände när Lenny Näslund fick sin axel ur led, och får så när på som sin vana att kalla ringen för bur med beröm godkänt för insatsen. (Dessvärre hade ingen sinnesnärvaro att hindra kamerakillarna från att pumpa ut närbilder av Lennys av smärta förvridna ansikte på storbilden vilket kändes lite småtaskigt).

 

Men att kalla en gala för Muay thai arena, och sen så slarvigt förvalta thaibiten i thaiboxning är nonchalant, tycker jag. Och med facit i hand blev det också rätt tyst och avslaget utan musiken.

 

Så, lite halvnöjda men med en hel del att prata om - ganska mycket om hur sugigt det måste vara att vara Madde just nu, med andra fighten på rad avbokad - gasade jag och Therese hem till Malmö igen. Med en flugviktare och en fjäderviktare och en lätt liten Skoda gick det snabbt, och vi var hemma på strax över två timmar. Galans bästa var för mig Realfighters Alex som tog sig an en meriterad motståndare i Ludvig Breideborn och gjorde en grym fight när han väl blev varm i kläderna.

Klart slut! Nu fortsätter jag leka Patsy & Edina, fast goes Rivieran. Med kompisen Jenny. Hittar jag ett thaigym kommer rapport!