En krönika om bakfoten..

En gång i månaden lite drygt har jag äran att lämna ifrån mig en personlig krönika som går i tryck i Fighter Magazine. Jag anstränger mig för att skriva på ett sätt som är underhållande och samtidigt kaxigt med glimten i ögat. (En krönika är som bekant inte samma sak som en artikel, och kräver ingen som helst objektivitet, utan är en subjektiv text där krönikören presenterar en personlig ståndpunkt.)

Ibland händer det dock att någon inte riktigt förstår vad jag skrivit. Eller att någon tar min lättsamt avsedda ton på blodigt allvar. Det är smällar man får ta, och inget jag gnäller om här till vardags, men eftersom min senaste krönika resulterat i en inte särskilt vänlig videoblogg med tillhörande text på www.fightplay.tv samt en dramatisk facebookdumpning, och den personliga krönikan raskt döptes om till propagandaartikel (!), känner jag att jag vill förtydliga vad jag menade med det jag skrev. För den som eventuellt inte förstått.

I min senaste krönika raljerar jag om ett beteende som jag kallar Khun thai. Jag vet rätt mycket om det, eftersom jag drabbats av det själv i perioder när jag tränat i Thailand. Man är där, tränar mycket, lär sig mycket, och köper hela konceptet - det är det enda vettiga man kan göra om man är där en längre period och vill lära sig på riktigt. Och när man kommer hem blir det kulturkrock - man har en annan kondis, framförallt resonerar man annorlunda om fightingstil, träning och så vidare.

Det jag dock propagerar för i den här krönikan, om jag nu ska haka på propagandauttrycket, är att det man framförallt ska ta till sig av det man lär sig i Thailand, och applicera på hemmaplan, är att respektera det din tränare säger. Vad din hemmatränare säger alltså, inte det din tillfälliga mitshållare i Thailand sagt.

Inspiration till detta fick jag faktiskt från en mycket duktig kille på min klubb som kommit hem thaifrälst och emellanåt väljer att lyda mitshållaren i Thailands teorier istället för sin nuvarande hemmatränares instruktioner. Vilket faktiskt slutade rätt illa - killen mötte en boxarskolad slugger i fight och även om han krigade duktigt och vann matchen så resulterade just detta i att han åkte han på en rejäl hjärnskakning som gjorde flera av oss riktigt oroliga.

Så fort han gjorde som coachen i ringhörnan sa så hanterade han fightsituationen galant utan att åka på onödiga träffar. Så fort han hänföll åt att köra hardcore thaistyle åkte han på en jävla massa stryk.

Och stryket gjorde att coachen fick ta hem honom till sig, ställa spyhinken bredvid sängen och väcka honom varje timme natten igenom.

 Här är krönikan i fråga:

En släng av khun thai.

Ett vanligt fenomen bland svenska thaiboxare är att drabbas av khun thai. Få av de som tränar längre perioder på plats i Thailand kan undgå en släng av den.

Det yttrar sig genom att du förtränger allting som är logiskt i relation till din träning och helt enkelt börjar resonera som thailändarna. Resonemanget är enkelt: Du vill göra som i Thailand, för där kan de. Där vet de bäst, för hey - de uppfann ju faktiskt thaiboxningen.

I din numera lätt twistade värld gäller följande sanningar: 10 kilometerslöpningar är bara uppvärmning, tränar gör man två-tre timmar åt gången, tolv gånger i veckan (så länge man kan stå upp) och mängder med ris toppat med en och annan kartong kycklingessens är allt en fighter behöver i näringsväg.

Bombom och okryddad mat resulterar i no power, och allt man gör görs som man alltid gjort. Khun thai. Beprövade koncept ska inte ändras i onödan.

När du kommer hem tycker du att klubbkompisarna är löjligt lata och otränade. Respektlösa dessutom, som har shorts från andra gym utan att vända dem ut och in.

Du tränar trots huvudvärk och feber och benhinneinflammation, för det som inte dödar härdar, och alla andra ter sig galet sjåpiga.

Du blockar slagattacker med en näve i guard och en sträckt framåt, stående på ett ben, och du flyttar dig hellre bakåt istället för att ta en smäll och kontra.

Clinchronder är 15 minuter långa och minst tre, annars är det ingen idé ju.

Efter träningen är du inte ens trött, utan småfnissar i smyg åt de andra som ser helt färdiga ut. Suckers, tänker du och gör trehundra knän på säcken i furiöst tempo.

Är du riktigt hardcore sparrar du utan tandskydd.

Grejen är, att all of the above funkar i Thailand, där man som fighter har all tid i världen till träning och inget jobb att sköta. Där matcherna börjar i sömnigt tempo, är fem gånger tre minuter och väldigt få kan boxa ordentligt. Där man bara har råd att äta ris. Och där alla andra tränar precis som du.

Men hej och välkommen till västvärlden! Här funkar det annorlunda. Här finns modern träningslära och folk som kan boxning. Och här kommer du, hur duktig och uthållig du än är, förr eller senare möta explosiva motståndare med knouckoutpower i nävarna, som kommer äta upp dig levande om du står på ett ben med en näve framåt och blundar när de exploderar i långa slagserier.

Matchar du här, kommer du ändå att göra det under intensiva tre gånger två minuters-ronder, utan utrymme för att såsa igång fighten. Har du för vana att triumferande kliva bakåt med guarden i knävecken så är det i nio fall av tio då din motståndare kommer ta chansen att sänka dig.

Det thailändarna dock har förbannat rätt i, är att du ska respektera det din tränare säger. Vilket innebär att när du är hemma i Sverige ska du lyssna på honom eller henne, och inte göra det den avdankade lätt alkade fightern som höll mits åt dig i Phuket sagt till din lag, även om den tränaren lärt dig sparka som en häst och clincha som en gud. Lägg de thailändska träningsteorierna bakom dig.

Din hemmatränare vet vad som krävs och ser vad som saknas, hur förkastligt och ickethai det än känns.

/där är krönikan slut/

Om du läst hit och fortfarande inte förstått att jag i min krönika inte avser att smutskasta varesig dig som kör thaistyle till fullo eller thailändarna, så är det ditt problem och inte mitt.