Bosatt i Malmö
Registrerad
2005-11-22 (00:00)
Senast online
2010-07-15 (23:20)
Denna blogg innehåller
75 inlägg och
224 kommentar(er)!
Åsa L´s BLOGG (65726 klick, detta inlägg 787 klick)
Min bästa fight hittills!
Match nummer nio i karriären ligger nu bakom mig, och herrejävlar vilken go fight det var! Ända sen min ostadiga postfeberfight i Rosengård förra året har jag och Linnea Skåpdal på FMT (som då stod i motståndarens hörna) försökt få till det i ringen, men inte förrän nu blev det alltså av, på galan Fighter Extreme under fitnessfestivalen i Göteborg. (Vilket bara det var en pikant toutch, mitt ibland alla de där som tränar för utseende skulle vi som tränar för effekt mäta krafterna. Det som fick blekfisen här att tappa hakan mest var alla morotsgula hobbynegers som gled runt och bara inte såg kloka ut.
Ordet whigger fick sig en helt ny innebörd.)
I övrigt så har jag äntligen verkligen lärt mig att hitta lugnet inför fighten. Visst, sist var jag också lugn, men det var på en liten skitgala i Danmark som jag inte brydde mig om. Nu var det riktigt motstånd och stort arrangemang, och jag hade ändå inte ett spår av dödsångest eller annat att lägga onödig energi på. Än en gång måste jag lovorda Igor Ardoris och hans filosofier, och de ljudfiler med avslappning och centrerad andning som finns att ladda hem på hans site www.sjalforsvar.se har hjälpt mig ordentligt.
Givetvis blir man nervös inför en fight, men att battla det som händer i kroppen då med rätt andning kommer man långt på.
Ju närmare fighten kom desto lugnare blev jag, och uppvärmningen blev en riktig feel good-session med mycket skratt och snack med tränarna, varvat med mits och skuggboxning. Självförtroendet i högern kom tillbaka (knappt en vecka tidigare hade jag lyckats skära upp mitt högra pekfingret precis över leden med en schweizisk armékniv, vilket resulterade i ett gäng stygn som enligt läkaren skulle sitta i .. öh.. åtta dagar mer än de fick nu.. ).
Jag hade alltså inte slagit ett enda högerslag på en vecka och det kändes skönt att inse att det faktiskt funkade att knöla ner fingret i en handske och använda knogarna. (Tack till Anna som lekte sjuksyrra och snittade bort stygnen!)
Linnea är marginellt längre än mig och väger nog lite mer naturligt - vi var överens om en catch weight på 58 kilo, men inför fighten för några veckor sen visade vågen på 56 inför invägningen. Denna morgon, trots pastamiddag kvällen innan, så vägde jag 57 och kunde lugnt äta ordentlig frukost före invägningen.
I övrigt var hon väl höljd i ett skimmer av mystik, eftersom inga filmer av hennes tidigare fighter finns på nätet. Det enda jag visste var att hon sparkar mycket, och att hon vunnit Girls night out, med tuffa knän. Så jag var i princip inställd på att min vana trogen akta mig för klinch. I övrigt kändes det väldigt mycket som FINALLY en riktig fight! Efter två sluggermatcher ville jag verkligen få möta en teknisk motståndare som kör klassisk thaistil, för att utmanas på rätt nivå liksom. I en b-fight, dock på tre ronder.
En enda detalj bara: Linnea är southpaw. Och det visste jag inte. Hennes stora trumfkort. Mina tränare såg det på uppvärmningen, och den ene drog iväg mig för att ge mig lite tips, men av någon anledning förstod jag inte den viskande grötskånskan, utan tänkte bara "hm, undra hur han kom på det där, och varför först nu?" när han försökte ställa in mig på att slå två raka, kliva vänster och sen sparka. För när jag vet att det är south som gäller, så har jag faktiskt hyfsat game för det, är min erfarenhet.
Men när jag gick in i ringen och klockan gick så hade jag inte sinnesnärvaron att kika på hennes fötter för att försäkra mig om stancen. Vilket man alltså ska göra även om man tror sig veta hur det ligger till. Man lär sig av sina misstag...
Nu har jag inte sett filmen än, men här är vad jag minns från fighten, ur min ytterst subjektiva vinkel:
Rond 1: Första ronden blev en uppfriskande bekantskap med en två tre hårda vänstersparkar som verkligen tog mig på sängen. Ni vet, man fattar inte vad som händer, världsbilden tiltas och det funkar inte alls som man är van. De borde inte komma därifrån ju! Jävlar vilka hårda vänstersparkar, tänkte jag, och tänkte att fortsätter det såhär kommer hon döda mig. (I skrivande stund, två dagar efter fight, ömmar revbenen fortfarande, men nu kan jag skratta och hosta utan problem). Sen hann jag också tänka Helvete vilken hård vänster, innan jag plockade ner hakan i ren självbevarelsedrift. Och kopplade in duracelltempot som är mitt signum, det kickar in som försvarsmekanism har jag förstått nu.
Så vi krigade på, och det tog sig. Jag minns att min pålitliga jabb satt där den skulle när hon kom emot mig, dock stod jag lite korkat kvar och tog emot hennes slagattacker. Men det slog mig som sagt inte att hon var felvänd. Hon fångade min vänsterspark och lyckades dänga mig i golvet efter det. Som vanligt jublar publiken ordentligt när man får äta matta. Jaja. första ronden var hennes även om jag jobbade mig uppåt allt eftersom.
Duracelltempot i kombo med min dito kondis och Igors andning gjorde att jag inte spände mig och gjorde av med energi i onödan. Så det var en avslappnad och hyfsat fräsch Åsa i första rondpausen, som förvånad upplystes om sydtassen. Vafan, jag har ju sparrat mycket mot southisar, har gått en fight mot en också, och har min strategi klar där. Plötsligt blev livet mycket lättare.
Rond 2: Nu när enkronan trillat ner börjar jag röra mig i vänstervarv, bort från de hårda teknikerna. Det funkar. Jag tar tjuren vid hornen och vågar klinch - den där halvdistansversion där mina orangutangarmar kommer väl till pass och kontrollerar avståndet, då man inte blir dragen i nacken men kan lägga elaka knän.
Jag minns att jag sätter två hårda raka knän rätt in, och de märks att de tar (kan sätta en hel del på att hon efteråt mådde av dem som jag av hennes sparkar i första ronden). Minns även att jag vid ett tillfälle trycker ner huvudet på henne (yey, där var jag starkare än jag trodde!) samtidigt som jag knäar på, men att ringdomaren till min stora förtret bryter där. (Nu föds ju genast drömmen om en a-fight - varje gång en domare bryter vid ett sånt tillfälle så är det för att skydda fightern från knän som riskerar att landa ovanför axlarna. I en a-fight får de landa där.)
Även i denna rond fångar hon mina vänstersparkar ett par gånger men lyckas inte få omkull mig och gillar nog inte att jag fortsätter slå högern i näsan på henne tills hon släpper. Riktigt nöjd med klinch och knän. Min bästa rond någonsin, och min rond, alla gånger.
I pausen mellan de två ronderna har jag blodad tand och är sugen på mer. Minns att jag känner mig pigg och fräsch och till och med står och skrattar i ringhörnan åt något Toni säger.
Rond 3: Jag drar ner tempot lite. (Här ska tilläggas att vi alltså krigat fullt genom de två tidigare ronderna, utan uppehåll eller andningspauser).
Upplever Linnea som tröttare än jag och känner det som att jag har övertaget, och faller in i typsik thaistyle jag har vunnit-känsla, då jag mest flyttar mig undan så att hon får slå och sparka lite i luften, medan jag duttar in ett slag eller en teep lite då och då. Detta gör att jag tar det rätt piano och helt enkelt är lat/obstinat och skiter i att mina tränare gapar att jag ska pressa mer. Jag har vunnit, tänker jag, stensäker.
I slutet av ronden pressar jag henne lite mer, men som sagt. Jag har vunnit. Gud så trevligt, tänker jag lättad. Nu jävlar blir det fest.
Domslut: 2-0 till röd ringhörna.
WTF, jag är ju blå!
Lång lång lång näsa.
Efteråt kommer en av domarna fram och säger att han aldrig varit med om en så svårdömd match tidigare. Det var även många som kom fram och tyckte att vi, tillsammans med Linn Wennergren och Maria Olsson, gjorde de bästa fighterna på galan.
Vår återges som fullt krig, jämnt och tekniskt.
Och, det fanns faktiskt de utanför min supporterkrets som ansåg domslutet snett, men nu ska jag inte älta det mer. Alla matcher har en vinnare och en förlorare (draw är alldeles för trist).
Det var kanske hon som skulle vunnit. Men det spelar ingen roll, för jag har gjort en grymt mycket bättre fight än jag någonsin lyckats med tidigare, skötte fotarbetet bättre än någonsin, har hittat självförtroende i klinch och lyckats hålla huvudet kallt trots southpawchocken. Lärt mig en hel del och har ett gäng nya saker i mitt game som jag bara väntar på att få utnyttja ännu bättre nästa gång.
Efter fighten bondade jag och Linnea lite. Jag visade mitt nysydda finger (som spruckit upp och blödde lite) och tog hand om hennes onda fot med ispåse och linda. Inga hard feelings här inte!
Men jag skulle inte backa en returmatch...
Foto: Adam Lundquist
Mantsson
2009-12-14 11:05:00
Shit va bra det var! Ni gjorde båda två en insats utan like och jag ser upp till er båda två!
Åsa L
2009-12-14 11:47:02
Tack, det där gjorde min dag! Börjar bli avis på alla som sett matchen, haha... *väntar på den utlovade filmen*
