Vardagslunk på Keatkhamtorn

Ytterligare några dagar har gått och jag har hittat rytmen och formen känns det som nu. Jag får verkligen prinsess-behandling här på gymmet, de är mycket måna om att jag ska ha det bra och vara nöjd med min träning, inte mig emot...

Formen har infunnit sig, det är inte längre så värst jobbigt att springa 6-7 km i sol och sen göra 300 knän på säcken (plus resten av träningen, men just knäna brukar vara jobbiga..)!

Det har nog till viss del att göra med att omega3 som tilllskott funkade som raketbränsle för mig. Sen jag börjat ta tre före och tre efter morgonträningen (ja, det är mycket, men det funkar!) och dessutom bytt mina sockerproppade Msport och Sponsor mot sockerfria Oreda-påsar (vätskeersättning) så får jag inte längre de där sjuka energidipparna efter träningen som gör att man domnar i huvud och käke och knappt kan förmå sig att rulla ur sängen.

Överlag försöker jag som sagt att inte träna som jag brukat - förut har jag hela tiden försökt pressa mig, vilket visserligen gjort mig galet rippad och gett en kondis utan like, men nu är jag faktiskt här för att lära mig hitta lugnet och tekniken. Ta det piano, jogga istället för att springa snabbt, sätta teknikerna explosivt och genomtänkt, utan slarv och stress. Jag ser också till att låta kroppen pausa lite mer mellan ronderna för att låta den hinna hämta ny kraft, sätter ner foten när det blir för långa intervaller. Och det märks på kroppen att jag är snällare mot mig själv... Ser jag bortom det direkta faktum att jag är nit noi mer pompoi än tidigare så funkar det här mycket bättre ju. Jag slipper få förkylningsvibb så fort jag hamnar i en taxi med ac, klarar mig en stund utan mat utan att bli svimfärdig om det skulle behövas. Jag är helt enkelt lite starkare och bättre rustad när jag  inte nöter ut mig.

Som sagt, nöta ut mig vet jag ju att jag kan, men nu är jag här för att lära mig något nytt...

 

Jag har tagit beslut på att inte köra mits med någon annan mitshållare än Mam eftersom jag har så kort tid här (totalt en månad) så att jag ska få ut så mycket som möjligt av träningen. Mam jobbar stenfokuserat på att tekniken ska vara helt rätt och dessutom synkad med explosivitet. Och han lyckas verkligen vara både feelgoodpiller och teknisk perfektionist på en gång. Dessutom så håller han verkligen mitsarna med perfekt motmöt. Ska filma honom och lägga upp på klubbens hemsida i utbildanade syfte!

Nyckeln är som sagt avslappningen, och jag kämpar verkligen med det. Och att kämpa med att vara avslappnad är svårt. Att kämpa för att ta i är inte svårt, ta i så man grimaserar kan vem som helst göra. Att bara svischa förbi motarbetande spänning i musklerna och vara snabbast, mjukast, hårdast och explosivast i samma sekund, DET är däremot en konst. Assvårt. Men skam den som ger sig.

Jag nöter på med frontkicks on demand (så mycket svårare än på reaktion!) och försöker hitta vänstersparken som bara vill sig ibland.

 

Efter fyra ronder med Mam brukar det bli "teck-niik", dvs sparring, fast thai style, dvs lätt lätt. Här får jag verkligen lära mig att hålla lugnet. Jag är ju van vid att bara pressa på lite med hästkondisen och dränka motståndet i en aldrig sinande ström av sparkar och slag som kan vara rätt uttröttande för den man går mot. Men inte nu. Nu kör vi äkta thai style och smyger runt avvaktande och försöker pricka in träffar från scratch. Jag lyckades faktiskt impa med min specialarfint så att en av thaikillarna började köra den igår, fast han gjorde det faktiskt inte så bra som jag måste jag säga, haha... Lite kul :) 

 

Ikväll blir det fight, på Pathung stadium, nära gamla flygplatsen, Matthias från FMT i Göteborg ska gå match. Jag är ganska nöjd med att inte sikta på fight den här gången, det går så mycket tid till vila före och efter fighten, och just nu känns det som att vi ändå har händerna fulla med att nöta teknik så det får vara.

 

Just ja, nästa fredag, då blir det Lumpini - en historisk fight! Senchai, som är omöjlig att slå just nu, ska därför fightas mot två killar i samma fight. Två ronder mot en kille, sen tre ronder mot en till, direkt. Knockar han den första av dem måste matchen ändå fortsätta mot den andre. Det är fler bra fighter den kvällen,så då känns det verkligen värt att pröjsa in sig dyrt.

Och som grädde på moset ska en av gymmets fighters, Rongniran, som tidigare slagit min tidigare tränare Pett-Eak Sidjaupor (O), en av tvillingarna från Hua Hin, två gånger, nu fightas mot hans bror Pett-Oh (F) dagen efter. Spännande!

 

Min klubbkompis Prudencio har förresten kommit ner nu, och verkar trivs som fisken i vattnet. Snart kommer två killar till, Mo och Tung, plus min tränare Toni och hans tjej, ska bli kul att träffa alla. Det är alltid lite roligare när man inte är på hemmaplan :)