Jakten på den rätta knycken

Jag har mer och mer kommit in i träningen här på Keatkhamtorn, men tar det lugnt utan att min vana trogen frustreras över att inte träna 100 procent fullt ännu. Istället fokuserar jag på mina knän. Jag har nämligen tappat den rätta knycken i dem, nådastöten. Detta i mina försök att vrida till hälen inåt just i ”knyck”-ögonblicket, vilket bara lett till att jag plötsligt har stela knycklösa knän utan rätt känsla, vilket jag nog tränade mig till senaste gången i Thailand när jag insåg att ickevridet i sparkar och knän bidrog till att mina höfter blev mae dee. Och nu när jag försöker knycka till så blir det bara stelt och obalanserat. Helt plötsligt hajar jag att jag inte bara kunde skylla den uteblivna känslan vid knäträffarna på västen i min senaste fight... Och drar jag mig till minnes så kändes knäna inte särskilt bra i matchen innan det, trots att det var TKO på knän.

Anyway, problemet är identifierat vilket innebär ett steg närmare en lösning. Knycken må vara väck men inte länge till.

Och tack vare min bedårande lill-coach Kong Pan Lek är jag på god väg nu! Han påminner mig varje gång jag glömmer knycka till, vilket fått mig fokad på mitt mission, men även när jag typ fixar det så har inte rätt känsla infunnit sig.

Det är så typiskt, för har man väl glömt den där förklaringen som gör att man kommer ihåg känslan i kroppen när man gör tekniken, nyckeln till känslan, så går man bet. Gång på gång.

Och där har vi ju tyvärr problemet med thailändska tränare – de kan inte riktigt sätta ord på vad som saknas, utan bara visa och hoppas att man hajar. Och visst, det ser ju så sjukt lätt ut när han gör det...

Diskuterade knäknycks-problemet igår med Mattias, en kille från FMT som är här och tränar för match. Han påminde mig om att det är därför de där hundra knäna direkt efter löpturen är så bra, för man kan inte ta i på hundra knän efter 6 kilometer på asfalt. (Inte i thailändskt klimat i alla fall) Istället tvingas man slappna av och liksom trycker till med magen, sa han väl ungefär. Hm, tänkte jag och gick hem och började skugga knän framför tvn. Hamnade väl lite närmare den rätta känslan, men inte helt.

Så idag på eftermiddagen så testade jag på riktigt, igen. Hitta känslan, knycken, avslappningen. Bara skuggknän. Och med Kong Pan Leks, mina egna och ännu en fighter som hoppar in som tränares hjälp, hittade jag plötsligt KÄNSLAN. Och, nästan ännu viktigare – jag kom plötsligt ihåg hur jag själv definierar den: Som när man fiskar med kastspö, början av knät är liksom kastet, och känslan när man knycker till framåt är just den där fiskelinan som liksom bara rusar iväg. (Jag fiskar aldrig. Visserligen är jag en fena just på kastspö, vilket jag märkt typ de tre fyra gånger i mitt liv som jag alls fiskat. Men, där har vi metaforen som funkar just för mig. Man får ju ha sina egna knep.För hur töntiga de än ter sig, så är det inget töntigt att sätta ett stenhårt knä med hjälp av dem.)

Jubel! Ivrigt påhejad av min lilla fanclub knäade jag mig överlycklig fram och tillbaka över de slitna heltäckningsmattorna, och Kong Pan Lek, eller Niyu som han kallas, lät mig till och med avancera med oberäkneliga klinchryck följt av knä, även dessa utförda med bravur och jubel.

Sweet! Hellre en teknisk insikt om den rätta känslan än att sparka sig dödenstrött med tusen sparkar. Nu är jag inte bara ett steg närmre bättre knän utan även tillämpningen av min nya sundare träningsinställning... ;)

Och apropå det, förra bloggen hann bara ligga uppe i två minuter innan tränar-Toni lite försynt smsade och påpekade att min styrketräningsambition borde planeras in på träningsdagar så att jag faktiskt får mig en vilodag i veckan... Point taken! I morse körde jag förresten veckans ena styrkepass, som faktiskt funkar riktigt bra trots det begränsade utbudet av fria vikter. Den enda skivstången har skruvarna som håller fast vikterna rostat fast på och är lika fint rostbruna som resten av stången och vikterna. Men den ligger på 21 kilo vilket är rätt lagom för de flesta av mina övningar (förutom mina knäböj med skivstång på raka armar, haha, won't even try it...)

Thaikillarna beter sig som att de aldrig sett en tjej styrketräna förut och tittar storögt. Rätt kul, haha.

Det var dagens dos från Keatkhamtorn. Mer snart!