Doh!
Doh. Som att en träningsjunkie som jag skulle fixa något sånt. Så nu sitter jag här med mitt återuppväckta höftproblem, lång näsa och lätt frustration.
Min tränare Chan som är en bisarr kulturkrock i en och samma person - å ena sidan är han superthai och förstår inte att vila kan läka och att för mycket träning trasar sönder, å andra sidan är han en sjukt duktig akupressör som trollar bort ovan nämnda problem och med full klarhet kan konstatera vad de kommer sig av - trots att han själv beordrat just det som pajat den. Men eftersom han försöker förstå oss farranger så gott han kan ska jag förklara att frontkicks och knän på sandsäckar när jag är trött inte är en hit förrän jag verkligen lärt mig vrida in hälen på stödfoten när jag gör högertekniker (mitt nya mission, och anledningen till alla tidigare höftproblem typ).
Igår var jag på Patong Stadium och blev fotad för fight. I sann superärlig thaistyle skrev Chan ner min fiktiva vikt 56 kilo (jag har visserligen rasat till 58) och jag undrar lite hur han resonerar. Ok, jag vet att de alltid ljuger om vikt, och att man aldrig behöver väga in, men ändå. Kanske vill han lägga mig mittemellan de små thailändskorna på 54-55 och Namfon (63 kilo cirka, men normal längd för thailändskor) som de namedroppar titt som tätt när fight för mig kommer på tal. Det lustiga här är att de liksom inte riktigt reflekterar över viktskillnader... De kan tycka att giganter (som en tysk fet tjej som är här och säkert väger 80-85 kilo) är very good boxer with very strong kick, bara för att hon skulle knocka den mest tekniska och erfarna av alla 55-kilos thailändskor med lår som är tre gånger thailändskans...
Patong betyder 5 ronder a 3 minuter, och en och en halv minuts rondpauser. Finns risk att jag kör slut på mig själv om jag går in med samma tempo som när det är tre tvåminutersronder, men den som lever får se.
Ptja, all for now. Håller tummarna för att höften fixar sig.
Kram
/Tessan











