Nytt pers och möjligheternas oändlighet..

Sjukt nöjd, trots regnet så persade jag på joggrundan! 4,7km på 23.3 - grymt nöjd! Kände mig inte alls upplagd för att springa idag..

 

Fick muta mig själv med lite choklad för att komma iväg.. Satte igång både runkeeper och tidtagaren på iphonen, jag har så dålig diciplin annars.. Vet inte varför men ja tror vissa människor behöver jaga eller vara under press för att prestera, sån är jag. Jag trivs bäst när tränaren hojtar att jag kan köra lite hårdare, lite snabbare. Jag tycker om när jag kan jämnföra mina tidigare tider med de nya, när runkeeper-tjejen rapporterar hur snabbt jag springer så jag vet om jag ska öka eller ligga kvar på samma tempo. Jag är väl helt enkelt en tävlingsmänniska. Har alltid gillat utamningar varje sig det gäller sport, skola eller jobb. Ville tävla i friidrott, ville få grymma betyg och ville jobba i den lilla, lilla modebranschen där jobben är få. Jag tycker om att köra med oddsen emot mig, så länge jag är på rätt humör dvs..

Press från andra kan jag hantera men ibland blir jag kanske lite för hetsig mot mig själv, fast jag har blivit grymt mycket bättre på att förhålla mig till mina egna prestationer på senare år. Jag tror det kallas mognad..;) Jag är fortfarande sjukt envis men det tror jag behövs när man inte har något tålamod..

Nackdelen med att vara lite rastlös är väl att man har lite svårt att stanna i nuet och njuta när saker och ting går bra, jag har lätt för att bli uttråkad och direkt leta efter en ny utmaning. Men samtidigt är det ju så man lär sig saker och utvecklas, dessutom skulle det bli sjukt tråkigt om man inte provade något nytt! Men som sagt, det behöver inte gå lika fort som förut.

 

Om man tittar långt tillbaka i tiden så var ju människan i en konkurrenssituation dygnet om - hitta mat, bygga boende, försvara sig mot inkräktare osv. Ju mer människan och samhället har utvecklas desto bekvämare har vi fått det; vi går upp, går till jobbet, träffar vänner, går hem..och så rullar det på. Vi har byggt upp ett samhälle som ger oss oändliga möjligheter, vi kan bli skådisar i Hollywood, fotbollspelare i Barcelona och äta middag med Madonna. Nja, alla har ju olika förutsättningar och allt kanske man inte kan lyckas med men nästan. Massor av möjligheter och val, ibland älskar jag det men ibland är det också en svindlande tanke - vi kan göra precis vad vi vill, när vi vill.. Hur ska man då kunna välja?

 

Nu blev det lite flummigt men det jag ville komma till var att vissa (mig själv inkluderat) kanske saknar det där ständiga tävlandet, kanske sitter det djupt rotat någonstans? Basic instincs? Jag vet inte, det jag vet är att jag i alla fall är tacksam för att man idag får välja vad man vill tävla i..inget gladiatorspel! Förutom i buren på FC;)