Ibland är man tvungen att se verkligheten oavsett om man vill det eller inte.
Träffade ortopeden i förra veckan, inte för att det gav så mkt men jag fick i alla fall en diagnos, kortisonspruta och tid till en sjukgymnast.
”Oförklariga smärtor innanför knäskålen…”
Den diagnosen kunde jag lika gärna ha ställt själv förutom att jag inte tycker att de är så oförklarligt. Remissen och sprutan hade jag dock fått det svårare att lösa.
Den närmaste träningen består av rehab med yoga och vattengympa samt att försöka tvinga mig själv till gymmet däremellan. Kör även hårt med kroppskännedom och medvetandeträning.
Den mentala biten är alldeles för lätt att underskatta.
Gjorde ett försök på gymmet igår men kroppen ville inte alls vara med, det är tungt att vara trasig men jag siktar på ett nytt försök i morgon igen.
Den 6 Maj är det äntligen dags för undersökningen av blodflödet i hjärnan. Det hade ju inte varit fel om de kunde komma fram till något bra.
Spänningen stiger och det är snart dags för vårens och kanske till och med årets höjdpunkt.
Den 10 Maj smäller det i Lisebergshallen när The Zone FC 'Showdown' går av stapeln.
Ser verkligen fram emot att få vara delaktig i detta event.
Jag lever med ständig värk ( 24/7 ) och har gjort det ungefär 17 år men det är först de senaste 4,5 åren det har gått överstyr. Jag slarvade lite med säkerheten på jobbet och det resulterade i ett fall på 4,5m ner på ett betonggolv. Slog i huvudet och fick hjärnskadesyndrom (Fortfarande under utredning) samt bröt vänster handled så illa att de fick skruva ihop den och eftersom de klantade sig lite så fick jag även en del nervskador i paketet.
Jag går regelbundet till smärtenheten och idag var det dags för ett återbesök hos läkaren.
En tidigare resonabel äldre professor med hur mkt forskning som helst bakom sig, han var bland annat med och skrev den första svenska författningen angående hur människor påverkas av värk och smärta och vad det får för konsekvenser i vardagslivet.
Idag frågade han mig samma fråga 3 gånger, 3 gånger försökte jag svara och 3 gånger avbröt han mig. Det som tidigare har varit givande diskussioner förvandlades till en entonig monolog där han upprepade sig mest hela tiden. Oerhört frustrerande och besöket resulterade i absolut ingenting.
Det positiva för dagen är att jag fått tid hos en sjukgymnast för rehabilitering av mitt knä. Han skulle visst gå igenom resten av kroppen också så vi får se vad domen blir.
Hur svårt kan det vara att ta hand sig själv?
Att hålla sig till kroppens egna begränsningar och att inte gå förbi dem.
(För att förtydliga menar jag alltså att gå förbi vad kroppen håller för så att man går sönder)
Detta är ett stort problem för mig då jag kan driva på mig själv långt förbi där kroppens begränsningar tar slut.
Är nu skadat igen och har ingen aning om i vilken ordning det är, började träna på GladiusMMA hösten 2004 och fram till i julas hade jag om man sammanfattar alla pass jag kunnat gå på har jag bara fått ihop två terminers tränande.
Efter noga övervägande valde jag medvetet bort en stor del av MMA-Träningen och satsar istället min träning på Fighter Muya Tai. Det har känts riktigt bra och jag har gått ut ganska lugnt med att börja köra i en blandad grupp bestående av både Avancerade och Fortsättare.
Söndagen den 2 mars så var det matchsparring och sådant är alltid kul.
Många var riktigt bra och några imponerade stort.
Första matchen blev mellan Oscar vs Tobias.
Tobias första gång i ringen men han gjorde bättre ifrån sig där än jag sett honom göra under något träningspass detta år, han gick in och körde sitt race och det såg riktigt riktigt bra ut.
Oscar med sin 10kg tyngre röv bakom slagen och har tränat dubbelt så länge fick till det han med, han släppte in Tobias och gav honom möjlighet att göra sin grej istället för att bara köra över honom. Vi är där för att hjälpa varandra och det både kändes och såg riktig bra ut.
Jag såg lite av matchen mellan Helene vs Johnny.
Johnny såg riktigt bra ut men själv ställer jag mig ogärna i vägen för Helene om det är fullkonakt. Det syns verkligen vad Helenes hårda träning gör och att hon utvecklas stort hela tiden.
Matchen mellan Linnea vs Sofia
Linnea går verkligen ut stenhårt och hela första ronden ger hon fullt ös på slag sparkar och kombinationer. Sofia som tar det lite lugnare skyddar sig bra och landar även hon ett par tekniker.
I rond två så vänder det lite och det ser ut som att Linnea kört ganska slut på sig i rond ett. Sofia börjar nöta och ta initiativet med sina kombinationer som hon sätter gång på gång, lugnt och metodiskt. Så ser det ut resten av rond två och även rond tre. Sofia tar det lugnt och kör bra kombinationer och Linnea musklar järnet med sin trötta kropp.
Riktigt bra sparringmatch med två helt olika ingångsvinklar. Spännande att se.
Själv gick jag sista matchen, ett tungviktsmöte (105kg) där jag mötte David.
David har rejäla nypor och är duktig på att få med vikten bakom slagen, var faktiskt inte alls beredd på att han skulle slå så hårt, men efter han fått in en fin höger ca 9 sek in i första ronden så vaknade jag allt till. 19 sekunder in i ronden sparkar vi båda samtidigt och jag får en klockren träff rakt på min egen knäskål, vi sparkade alltså samtidigt och David går vinnande ur den duellen. Vi kör vidare en stund men efter ca 1min bryter jag matchen, knäet känns inte alls bra och jag har stora svårigheter att koncentrera mig på vad som händer.
Så David fick köra färdigt sin första sparringmatch mot en annan kille som ställde upp emedan jag linkade iväg för att slicka mina sår.
1,5v senare när jag äntligen får tummen ur att gå till läkaren så visade det sig att det i alla fall endast är mjukdelskador men att jag även fått en liten blödning inne i själva knäleden. Som det ser ut just nu så blir det ingen mer Muya-Tai denna terminen men jag hoppas på att få tag i ett bra stöd för knäet så att man i alla fall kan få köra lite boxning.
