fredag

i morse.

det kändes moget att med all kraft (från sängen) kasta mobilen ut genom köksfönstret (nej, min lägenhet är inte så stor). som tur var hade någon smart person vevat ner persiennerna, vilket räddade mig från att behöva punga ut för ny ruta. men efter morgonkaffet blev jag snäll och tvättade varsamt den ruta jag tidigare haft för avsikt att döda. väldigt ologiskt egentligen, med tanke på att det var den alarmerande mobilen (som inte gick att stänga av) som irriterade mig. men så är det väl med mord över lag tänker jag. folk tror att de blir av med ett problem, men i själva verket skapar de bara massa nya. och gamla orsaker till själslig vånda ligger kvar och pyr.

bra det här med patrik sjöberg. inte det han blivit utsatt för, givetvis. men att en tuffing som han väljer att berätta vad han som yngre blivit utsatt för. idrotten drar till sig tävlingsmänniskor, äventyrare och lycksökare. men den drar även till sig unga människor som av olika anledningar inte finner en naturlig plats någon annanstans. därför är det oerhört viktigt att sådana här problem inte kvävs, eller accepteras.

om inte idrotten kan ge en människa (vem det än må vara) den trygga plats han eller hon söker, vad återstår då?