hur kan det redan vara torsdag? - 2011-04-07

igår gjorde jag mitt hittills sämsta pass i år. inget kändes rätt, ingen kraft bakom slagen, värdelösa sparkar och ont överallt. ja, det var faktiskt riktigt synd om mig. efter träningen åkte jag hem och ömkade i mig några gamla pannkankor som stod kvar på köksbordet sedan frossan i förrgår. lite honung på lättade upp den annars rätt så tragiska stämningen.

ny dag, nya tag. i tanken försöker jag falla tillbaka på insikten om att det trots allt känns fantastiskt bra och utvecklande på träningen nu. som att jag har befunnit mig på samma platå i tre år och att det äntligen börjat hända grejer. i min värld får det gärna finnas platåer, bara man slipper stå och stampa på samma i tre år.. i flera år har träningen varit ångestfylld och enda anledningen till att jag härdat ut är en väldigt stark tro på att min dag någon gång skall komma, vilket den nu i mina ögon har gjort. tack vare mina fina tränare har jag börjat få ordning på vissa bitar som jag inte greppade innan (tack!) och det finns en plan jag skall följa nu. i den planen ingår fler matcher med tjejer i 71-kilosklassen, så att den verkliga utvecklingen kan ta fart.. hrm...hör ni mig?

här är en bild jag gjorde för några månader sen. den handlar om frustrationen man känner när en nära anhörig såsat sönder hjärnan med massa skit och aldrig kommer bli bra igen. den heter krackskalle:

i motsats till vad jag känner inför det, skulle man nästan kunna säga att jag kissar på mig när jag hör den här:

ha en bra dag!