För er som ännu inte sett min MMA-debut. Här är den. Vi har erbjudits returmatcher av promotors men verkar ännu inte fått ett ja av Pannie. Vi hoppas på att det kommer :)
http://www.youtube.com/watch?v=qaW-wMLyhmA
Martins 2012…
Tiden går. 2012 är slut. Under året har jag avverkat matcher i K1, thaiboxning och MMA. Jag gick bland annat mot nationalstjärnan i Kyrgyzstan om hela två världsmästartitlar. Om den matchen kan jag bara säga att det är näst intill omöjligt att slåss om stora titlar i vissa länder och förvänta sig att bli bedömd likvärdigt med hemmafightern. Under denna match var det inte poängdomare som dömde till hemmafighterns fördel, utan ringdomaren som styrde matchen som den passade dem bäst. Vad som skulle varit räkningar blev istället bara pauser… Tekniker som jag använde effektivt stoppades och begränsades genom lite skumma nytillkomna regler. Det är så det är med fighting helt enkelt…
Jag har ju också hunnit med att starta en nykarriär, jag satte mitt namn på den professionella MMA-kartan, framför allt med matchen mot BJJ-svartbältet på Superior Challenge. Två MMA-fighter hanns med. Fler var under diskussion men uteblev efter oklarheter från arrangörer och för dåliga kontrakt. Tråkigt. Framför allt är det tråkigt när man går med ovisshet inför matcher och inte får några klara besked.
2013 hoppas jag på ett något intensivare år. Både MMA, thai och K1 kommer bockas av även då. Hittills är en europeisk titelmatch i en stor organisation bokad. Under året går en thaiboxningsgala i Skåne av stapeln med ett planerat fightcard utan dess like. Där kommer självklart även jag att finnas med. Håll utkik!
En titelmatch i en ny MMA-organisation har diskuterats och oavsett om det blir en sådan eller inte så ska det bli så många MMA-matcher som möjligt under året, både i Sverige och utomlands. Jag vill möta Visions titelhållare i min vikt, så give me a call Vision!
Igår avslutades året med en riktigt fet MMA-gala här i Malmö. Trophy MMA. Det arrangerades i en något mindre mörk lokal med barer, röda mattor och VIP lounger. Perfekt känsla för att bevittna slagsmål i en bur alltså. Lokalen var fullsatt och trycket under matcherna var öronbedövande och gav en sjukt mäktig känsla. Där fightades inte jag, men jag coachade Lina som gjorde sin professionella MMA-debut. Vi hade valt ut den tuffaste motståndaren vi kunde hitta, och matchen blev fantastisk. En jämn först rond med hårda slagväxlingar och en runda på mattan där Lina och Pannie Kianzad turades om att ligga överst. Lina klarade sig ur flera försök till ett armlås innan ronden tog slut. Rond två och första halvan av rond tre blev Pannie praktiskt taget misshandlad och buren fylldes av blod. Med två minuter kvar lyckades hon dock plocka ner och mounta Lina. Och, i den positionen även om slagen inte skadar så som de gör stående, så kunde Lina inte ta sig loss då hon låg tryckt mot buren och domaren bröt matchen. Lina var inte speciellt skakad och höll sig aktiv vilket ger mig anledning att tycka att stoppet kunde fått dröja. Men, en domare gör vad de anser rätt… Ett stort grattis till Pannie som visade stort hjärta och bra tekniskt markarbete. Vi hoppas på en rematch mellan Lina och Pannie på nästa Trophy. När den galan går av stapeln vill även jag ha handskarna på!
Linas 2012…
2012 har det hänt massor. Under SM-veckan i januari började året med ett SM-guld. Mitt första EM (jag har hoppat det alla andra år) var kasst. Det ville sig nte alls på något sätt och efter en rent utsagt usel insatt från mig fick jag nöja mig med ett brons.
Nästa underbara framgång kom i maj då jag mötte finska Anna Willberg om WMC´s professionella nordiska titel. Det var en mycket bra match från min sida. Allt stämde, mina slag och armbågar haglade och bulorna framträdde i motståndarens ansikte som de ska i en match med fulla thairegler. Jag åkte hem med bältet och tog ett kort sommarlov innan det var dags att åka till Thailand för att ladda inför VM. I Ryska S:t Peterburg avgjordes VM i september. Jag kom dit och upptäckte att min viktklass, tillsammans med 57 kg och 54 kg (om jag minns rätt) var de mest välfyllda viktklasserna. I min vikt fanns många enormt duktiga och tuffa konkurrenter, och de jag inte kände igen namnet på representerade länder som vet vad de sysslar med när det handlar om thaiboxning. Jag fick den långa lottningen. Fyra matcher för vinst. Jag slogs och slogs och slogs och mina insatser blev bättre och bättre för varje match. Känslan var enorm. Inte just känslan av att vinna hela VM utan känslan att prestera på toppen av sin kapacitet, att allt bara stämde. Fan va fett rent utsagt!
Under hösten såg jag sedan avundsjukt på när jordens vackraste man slogs med MMA-handskar. Under hans match på Superior Challenge i Malmö satt jag halva galan och fantiserade om att någon grym tjej skulle hoppa upp i buren och önska sig motstånd. Det kliade i knogarna! Efter det blev det bestämt! Jag ville göra MMA-debut! Men, jag ville ha det lika tufft och hårt som i thaiboxningen. Jag ville inte alls kopiera vad så många svenskar, både killar och tjejer, har gjort, plocka hit en slagpåse för att vara säker på vinst… Jag vet att byggandet av record är betydligt viktigare i MMA än i thaiboxning. I thaiboxning möter alla de bästa varandra och folk vinner och förlorar till höger och vänster. Så är det inte i MMA´n, och inte i proffsboxningen heller för den delen. Skit samma tänkte vi, ge oss något tufft och en riktigt bra match. Pannie Kianzad blev motståndet vi önskade oss och matchen blev precis så bra, grym och hård som vi önskade oss. Matchen kommer visas på MMA-nytt, så ni kan se själva. Ett stort grattis till Pannie som hade en markteknik som överlistade min i slutet av matchen. Men hon fick en hel del stryk där innan ;)
Ja då var det avklarat.
Några timmar innan invägning ringde galaarrangörerna och berättade att min motståndare inte klarade vikten. Hon hade alltså gett upp, med sju hekto kvar, flera timmar innan match. Oprofessionellt och illa kan jag tycka, men mer hennes förlust än min. Det blir ju hon som får svårt att boka matcher på låga vikter framöver eftersom hon visat upp att hon inte är pålitligt. Arrangörer skiter ju fullständigt i om det precis har varit jul liksom... Den nya vikten blev istället 63 kg vilket ju blev lätt för mig.
Ett par timmar, några liter dricka och en fruktsallad senare var det dags för presskonferens. Det är lite speciellt det där... Att i media ombedas berätta om vad man tänker, känner och tror om matchen. Vad alla där ute måste komma ihåg är att allt jag svarar påverkar hur jag själv ser på matchen. Jag tänker ofta på det när man hör idrottsmän och kvinnor som intervjuas. Tänk vad det kan ställa till det om reportrar "planterar" tankar som är nedbrytande för idrottarens mentala inställning... Skulle jag inför en match säga "ja det blir allt tufft", eller "det blir svårt att vinna" så blir det som när jag skulle möta den flerfaldiga världsmätarinnan Valentina Shevshenko i VM-finalen 2010. Jag hade svarat "det blir svårt" massvis med gånger, så självklart blev det både svårt och en förlust... Vad jag menar är inte att man ljuger när man pratar med media, men man kan nog låta mer osympatisk än man egentligen är... Men va tusan. Fighting blir mer roligt på det sättet. Det ska vara lite rough och lite krig redan innan matchen, men jag kan samtidigt bli lite trött på att inte bara få vara jag...
Nu ligger jag hemma i våran soffa och myser och får vara jag... Lika liten och pluttig och klen som jag är ibland. Skönt. Annat blir det i morgon!
Hörs i morgon! Ha en bra fredagskväll allihopa!
Vinst, det var väl en jäkla tur. Eller tur är väl synd att säga. Det var min lägsta förmågas förtjänst. Jag mötte en relativt ny tjej med stora potential. Hon kommer definitivt vara någon att räkna med i framtiden. Jag gjorde inte någon bra match. Det kändes "grötigt" och flöt dåligt, lite som matcher ofta känns när man inte gått match på länge eller när man går en första match i en turnering. Ja, ja. Huvudsaken här var en vinst och det känns ju på ett sätt bra att även dåliga insatser från mig räcker för vinst mot duktigt motstånd. SM-finalen går i Falun den 21 januari, och den kommer att kunna ses på TV. Där möter jag Miriam Ekvall från Halmstad som jag mötte även förra året. Kul!
Nu fortsätter träningen inför min professionella MMA-debut om precis en vecka. Ingen vila, bara köra på helt enkelt oavsett jul och andra tramserier som inträffar under veckan ;) Lussekatter kan jag äta i nästa liv!
Ha det fint! /Lina
Då var det snart dax. Det ska rent utsagt fightas som satan nu i ett par veckor.
I morgon inleds SM i thaiboxning. Som det ser ut nu, med anmälda och så alltså, så får jag fightas redan i morgon. Blir det något avhopp så gissar jag att jag får vänta tills på lördag.
En vecka efter SM-kvalen gör jag min professionella MMA debut här i Malmö. Underbart! För er som inte hört eller läst så mycket om det kan ni kolla min andra blogg http://linalansberg.shapemeup.se eller reportagen på MMA nytt. Bilden är därifrån.
Idag, dagen före invägningsdagen är det som vanligt min banta hårt-dag. Det är ju något med mig och det där med vikt helt enkelt. Men, även om det finns lite kvar att tappa så är allt precis som det ska, och morgonvikten nu i morse var överraskande positiv dessutom. Så, no worries alls alltså även om det vore roligare att äta en lussebulle och dricka glögg... och kanske nybakat vörtbröd med julost till frukost. Kanske med risgrynsgröt till. Eller varför inte bara en hederlig kesomacka på danskt rågbröd, det hade funkat mycket bra det med... Jag skulle komma till att lussebullen hade varit roligare än bastun...
Vi hörs gör vi! /Lina
Jag, Martin alltså, har ingen fight bokad framöver. Det känns j....igt tråkigt rent utsagt. Men, då kan jag fokusera mer på Lina -the world champ och hennes träning. Jag måste säga att hon nog aldrig har varit i så här bra form någonsin förut, och vilket tryck det är i hennes sparkar för att inte nämna slagen...
Det är riktigt roligt att det är så många som ställer upp i SM i år, men jag tycker synd om motståndarna i Linas viktklass... ;) Jag tippar på att hon kommer vinna alla fighter i förtid. Hittar vi bara den känslan vi hade på VM som gav motståndarena räkningar i varje match, så lovar jag att alla matcher slutar i innan alla ronder tagit slut.
Förutom SM kommer här nyhet nummer två...
Lina gör professionell MMA-debut! Mycket snart om det blir som tänkt. Det vi väntar på är ett klart JA från motståndet. Vi fick ett preliminärt ja tidigare men när det nu ska svarar på riktigt går det väldigt väldigt segt. Förhoppningsvis blir matchen snart bekräftad, och då kommer det bli en mycket underhållande match! Även där tipar jag på en KO vinst med Lina som vinnare.
Så...
Håll utkik efter matchen, och glöm nu inte att komma till Arlöv (Lillevångshallen) den 22 december kl.12.00 där det fightas om finalplatserna i muaythai-SM.
Vi ses väl där.
Det är stillestående på matchfronten. För ett par månader sedan såg det ut som att hösten var i princip fullbokad med matcher och jag fick tacka nej till några stycken för att inte dubbelboka. Sen kom meddelanden om inställda galor och helt plötsligt blev det tomt. Nu består dagarna mest av jobb och lite träning för skojs skull. En match kan behövas nu, så alla promotors är hjärtligt välkomna att kontakta mig!
Förutom stillaståendet har vi haft vägarna förbi Göteborg och MM sports där vi hämtade ny utrustning. Kolla in deras nya kampsportsutrustning om ni inte redan har gjort det. MM sports series sparringhandskar är ett hett tips!
Jag vill börja med ett stort tack till alla mina coacher. Från Malmö Muay Thai -Larry "Kingofthering" Lindvall, Malik "The caveman" Arash Mawlayi, Mariuz "The punisher" Dendaski, Rasmus "svennen" Svensson, Maximiliano "The candy boy" Ferriera, Ola "The american Bulldog" Westerdahl, samt övriga människor på klubben som hjälper mig med träningen och gör allt roligare genom att finnas.
Tack till övriga coacher. Carlos Zuniga -boxning, Dennis, Danne och Johannes -Gripen Crossfit, Stefan Seidl -BJJ
Ett stort tack till mina samarbetspartners.
Rickard Lagerström på Anderssons Stenhuggeri
MM sports www.mmsports.se
Gripen CrossFit www.gripencrossfit.se
Tattoo Inkarnation http://tattooinkarnation.blogspot.se/
Orcbite www.orcbite.com
På väg in till buren kändes allt grymt. Jag var sjukt peppad och njöt till hundra procent. Pubilktrycket var enormt. Det var nog faktiskt det bästa någonsin. Tyvärr var det ju någon i publiken som var lite för engagerad och skulle in i buren och slåss han med, vilket resulterade i att buren gick sönder och en paus fick lägga in för att svetsa den hel igen. Man borde kanske klara av att hålla den ´mentala laddningen trots sådant, men det är lätt att tappa fokus och jag blev helt klart lite lam av detta. Det störde mig. När matchen väl började kände jag mig inte riktigt med.
Det tog inte lång tid, 40 sek för att vara exakt, innan jag hamnade där jag allra helst inte ville vara -på marken. Och dessutom med motståndaren Leandro bakom mig. Jag satt i en klockren "rare naked choke" (strypning). Han gjorde allt rätt, men det gjorde jag också. Han jobbade in greppet och jag jobbade loss det. Så höll vi på i två minuter. Jag trodde faktiskt själv att det var på väg att ta slut. Medvetslösheten var inte långt borta, men, att klappa ur är inte min grej och var inte ett alternativ. Speciellt inte i ett lås som egentligen inte är farligt... Svimmar man så bryter ju domaren och då är ingen skada skedd. Det är ju bra mycket värre med knän och sånt om de går sönder i ett lås.
När Leandro, med svart bälte i BJJ gjorde allt han kunde på precis rätt sätt och han ändå inte lyckades utan jag klarade mig ur kände jag att jag skulle vinna. Jag tänkte att nu finns det inget han kan göra, och med det kom min vilja att skada tillbaka (den som försvann under svetsningen av buren efter våldsbestigningsförsöket).
Jag blev nedtagen ytterligare några gånger under matchen. Han hamnade överst några, och jag lyckades svepa och hamna på toppen några gången. Han försökte med flera lås men jag klarade mig ur alltihop relativt enkelt. Med bara sekunder kvar av matchen träffade jag honom hårt i kroppen varpå en rak höger satt som den skulle. Han vek sig åt sidan och det syntes att han var skakad, så jag fortsatte. Vi blev liggandes på marken och jag avslutade matchen med ground and pound. Han kröp ihop och skyddade sig, och lät mig ta hans rygg. Han ville inte, och domaren bröt matchen. Jag förstår varför domaren bröt just då även om jag hade önskat att han lät det gå ett par sekunder till. Det var bara någon sekund kvar av ronden när han bröt, och jag hade gärna haft en rond till. Jag hade precis kommit igång, och det fanns inget som kunde stoppa mig då. Jag hade mosat honom!
Här kan ni se matcherna. Min en bit in...
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=Oqq7bu0NElw#!
Jag vill avsluta med ett stort tack till all publik och till alla som supportar och grattar mig! Jag hoppas ni är med mig i framtiden också!
/Martin
Om tjugo minuter är det dags att åka ut till Malmö Arena. Nu är det äntligen dags för match. Invägning och filmade pretalk klarades av igår, så idag har det bara varit till att ladda och vänta.
Jag är riktigt sugen på fight nu. Jag längtar efter känslan jag får när jag är på väg in, och ännu bättre, med min egen hemmapublik på läktarna. Platserna i Malmö Arena är nästan slutsålda så trycket kommer vara enormt. Tack alla ni som kommer vara där och supporta oss. Det är riktigt riktigt peppande att veta att ni kommer vara där!
Bilden MMA nytts bild ifrån invägningen igår.
http://mmanytt.se/
Vi ses!
Om exakt en vecka, lördagen den 6:e okt, fightas jag på Superior Challange i Malmö Arenan i Malmö! Jag hoppas ni är där och supportar!
Mer info finns på www.superiorchallenge.com och biljetter finns hos TICNET med priser från 165 kr, och riktigt bra platser från 350 kr.
Jag vill ha er där, både för att höra er skrika när jag slår ut min motståndare, men också för att förgylla efterfesten!
Vi ses!!! /Martin
Redan då fightermag och svenska budo- och kampsportsförbundet, för månader sedan, gick ut med att våra sporter skulle komma att falla under vistelserapportering reagerade vi starkt. Vstelserapporteringen går ut på att en utvald idrottare alltid ska rapportera till riksidrottsförbundet var hon eller han befinner sig bestämda tider och dagar. detta för att dopingtester alltid skall kunna göras. Detta gäller alltså inte bara träningstidern och klubblokaler, utan alltid. Jobbet, hemmet, semestern, vart du sover, och var du är under din lediga dag. Samarbetar man inte, eller om man inte är exakt där man sagt att man ska vara för att man kanske har ändrat sina planer en dag, betraktas detta som att man "vägrat" testas vilket leder till avstänging på samma sätt som ett positivt dopintest. Det här är ju helt sjukt! Vanslinnigt! Är vi elitidrottare brottslingar? Hur kan detta vara ett accepterat system i ett land som Sverige.
Hade vi nu hamnat på listan för vistelserapportering hade det inneburit att vår möjlighet att ändra en dags träning för att vi känner oss hängiga hade försvunnit. Spontanmiddagen hos vänner utanför Malmö hade varit tvunget att rapporteras i förväg. Biobesöket vi blir bjudna på när vi rapporterat att vi ska ha hemmakväll måste tackas nej till, och en överraskningsfest för någon av oss hade aldrig kunnat hållas. Inte om vi inte vill riskera att bli avstängde från tävlande. Hade vi av någon anledning behövt göra ett mycket privat läkarbesök hade detta inte längre kunnat hållas privat, speciellt inte om det innebar övernattning. Blir en familjemedlem sjuk och vi släpper allt vi har för händerna för att åka dit, hade även det varit en sak vi måste dela med en myndighet. Hela vårt privatliv hade drabbats, och stressen över att inte missa någon rapportering och hålla reda på vad vi har rapporterat hade varit enorm.
Sara Svensson -grappling, har tillsammans med flera andra utsatts för detta enormt kränkande system och skriver i sin blogg:
"Det är ett sådant otroligt integritetskränkande system att jag inte förstår hur det kan vara lagligt. Att jag ska rapportera vart jag sover och även rapportera vart jag kommer befinna mig en timme om dagen på min semester- det är inte okej. Inte på något sätt.
Att de dessutom är helt omedgörliga att anpassa sig efter mitt liv, är droppen som får bägaren att rinna över."
Sara väljer att sluta. Hon får därmed inte ställa upp i de stora mästerskapen och Sverige har förlorat en medaljchans i ett VM. Vi förstår henne. Till 100%.
Den dagen Riksidrottsförbundet (RF) stöttar vår sport med pengar på det sätt att vi kan få lön för vårt arbete, när de kan anställa oss, i alla fall de månader vi tränar inför mästerskap, då kan vi tänka oss att rapportera var vi befinner oss under åtta timmar om dagen, så som alla andra arbetsgivare kan kräva av sina anställda. Tills dess kan de glömma att någon av oss går med på att rapportera till dem allt som händer och görs i våra liv. Däremot får de gladeligen ta våra telefonnummer, adresser och preliminära träningsscheman och söka upp oss med hjälp av detta. Vi kan gå med på att de ger oss restriktioner om de misslyckats med att kontakta oss på vår adress och på telefon ett antal gånger, eller om vi inte dyker upp på en med dem avtalad tid. Men att de ska ha fullständig kontroll över allt vi gör alltid...? Vi förstår inte hur de kan försvara något sådant. På vilket sätt är denna typ av kontroll säkrare än vårt ovan nämnda förslag som hade varit mycket mer ok?
Den gång någon tidigare dopingavstängd åter börjar tävla kan jag förstå om de utsätts för denna typ av kontroll. De har trots allt gjort sig skyldiga till något. Men vi andra... Vad har vi gjort för att förtjäna att leva under regler som liknar övervakningen vi haft om vi varit dömda till fotboja? Största skillnaden är i princip att vi själva måste komma ihåg att rapportera vårt schema istället för att det övervakas elektroniskt.
Allt stöd till er som väljer att protestera!
/Martin & Lina
Vi gjorde det igen tjejer! För andra året i rad blev Sveriges tjejer bästa tjejlag under VM!
Bästa female team -trofén som ni ser på bilden fick jag ta med mig hem! Jag hoppas att priset värmer alla svenska fightande tjejers hjärtan, och att ni blir peppade att följa i våra fotspår! Och jag hoppas att alla tjejer i svenska thaiboxningslandslaget är riktigt jäkla stolta!!!
Jag vill också säga ett stort tack till hela landslaget med både fighters, coacher och stöttare/glädjare/lugnare! Ni är underbara allihopa! Ett stort tack också till thaiboxningsförbundet och doktor Pontus!
/Lina
Så j.....a gött!!! Fyra matcher till guldet, där den sista tyvärr vanns på WO. Jag ville slåss då med ju! Jag vill att det inte skulle finnas några tvivel om vem som var bäst. Men, men... det är en fullkontaktssport jag håller på med och WO´s är inte ovanliga. Det känns i vilket fall oerhört bra att få gå så många matcher i en viktklass med så hög kvalitet och så många deltagare och sedan stå överst på prispallen. Inga genvägar... Ingen enkel lottning, ingen direkt-semi eller direkt-final, och i majoriteten av matcherna har jag fått prestera högre än vad jag själv trodde var mitt max för att vinna!
Första matchen gick mot Frankrike. Jag gjorde en helt ok match, men jag var spänd och det lossnade inte riktigt, som så ofta i turneringar...
Match två gick mot Ryssland. Det märktes tydligt på trycket i lokalen att hon fightades på hemmaplan. Ryskan har varit med under många många år och har varit senior de senaste tre. Hon är både stark, teknisk och väldigt väldigt explosiv. Hon vann sin första match på knock out med en rak höger i första ronden.
I den här matchen lossnade allt! Så göttt! Jag var lugn, fokuserad och bara inställd på att skada. Det gjorde jag också. Ryskan fick räkning efter ett högerknä på väg in i clinchen och kunde inte låta bli att visa tydligt under resten av matchen att kroppsslag och knän tog illa.
Match tre gick mot den mycket tuffa danskan Sarah. Hon vann match ett på knock out med knän och utklassade sedan Antonia Shevchenko (syster till Valentina) från Peru som vann förra året, i sin andra match. Hon slår, knäar och sparkar stenhårt och helt utan respekt. Jag gick in med precis samma attityd. Det är världens mest underbara känsla när allt bara kommer. När jag går in armbågar från långt håll som sitter perfekt, när spark efter spark kommer och när jag slår stenhårt och utan att tveka. Danskan fick också hon en räkning efter en högerkrok.
Matchen mot Frankrike finns att se på min facebooksida "Lina Länsberg", och matchen mot danskan kommer inom kort...
Jag har utmanat australiensiskan som lämnade WO i finalen och hoppas därmed på en inbjudan till Australien!
Ett stort tack för allt stöd, alla gratulationer och all pepp!
Ett stort tack till huvudcoach och sambo Martin Akhtar, tack till boxningstränare Carlos Zuniga.
Tack till MM sports för att ni är de bästa på marknaden och för all hjälp!
Tack Gripen Crossfit för grym fysträning som ger enorma resultat!
Tack Petchyindee gym i Bangkok!
Tack Madde, Stefen nilsson och Johan Risberg och alla er i laget jag delar vånda, förhoppningar, nervositet och glädje med.
Och tack ni som tidigare tränat mig, lärt mig och stått ut...
Jag är på VM i Ryssland. Jag coachar Lina som fightas. Deltagarantalet i år är rekordhögt trots att en del nationer saknas, antagligen pga visumproblem.
Igår var första matchdagen. Lina gick sin första fight redan då, mot Frankrike. Hon vann matchen trots att hon inte alls fick uträttat vad hon kan utan var spänd och inte riktigt kom igång. Det blir ju lätt så när mästerskap drar igång. Mycket intryck, motståndare överallt, tre ringar där fighter pågår samtidigt och väldigt mycket förväntningar och krav.
Fransyskan var duktig. Hon rörde sig bra och kontrade taktiskt, men Lina gjorde mer. Satte fler sparkar och vann clinchen stort. Till nästa match tror jag hon blir bättre. Mycket bättre. På träningen nu ikväll var hon stark och hade bra fokus. Hon är riktigt grym när hon hittar känslan och verkligen vill skada den som står framför henne...
Nästa match går Lina på måndag, mot Ryssland.
När jag är på ett VM känns det lite tomt när man själv inte fightas. Jag är ju van att göra det. Jag har träffat många gamla motståndare här, och blir sugen på revanch mot några, och peppar några andra...de jag har knockat... När jag nu har funderat över det har jag kommit på att alla förluster jag har under VM-turneringar har varit mot de som vunnit klassen eller redan är världsmästare. Undantaget är VM 2007. Då var jag sjuk och spydde sista gången tio minuter innan matchstart. Jag pallade inte riktigt tillräckligt mycket då och förlorade... 2006 tog jag ett brons och förlorade semin mot thailändaren som vann det året, och alla andra år han ställt upp. Förutom det har samma kille vunnit över t ex Senchai. Mot samma thailändare förlorade jag den jäkla VM-finalen 2009. 2011 i Uzbekistan förlorade mot Uzbeken som vann hela turneringen. Det hade ju faktiskt varit fint att ha ett VM-guld, men det är så sjukt mycket roligare att fightas som proffs med fulla regler...
Ni kan följa våra svenska fighters på svenska thaiboxningsförbundets facebooksida.
Håll tummarna och heja där hemifrån!
/Martin
Snart snart snart är det dags. Känns som att det var helt nyss vi var på VM senast.
Som vanligt så önskar jag, när jag kommer så här nära, att jag hade lite mer tid på mig. Lite mer tid för att gå ner de sista kilona, att känna att "flowet", den perfekta känslan som jag vill ska finnas där när jag sparras, och framför allt -lite mer tid på mig att få huvudet inställt på ett sätt som gav mig mer trygghet och lugn.
Förra året var min viktklass en oerhört stark viktklass. Jag misstänker att så blir fallet även i år. Jag räknar med att ha Antonia Shevchenko (syster till Valentina med samma efternamn), vinnare förra året, i min viktklass även i år. Även en stark ryska, en ukrainska (som jag mött två gånger), den hårtslående danskan som vann European Cup, och den tekniska finskan Anna Willberg (som jag mötte om den scandinaviska proffstiteln). Jag bör nog också räkna med att även vitryssland är representerat, och kanske även Canada och Australien. Svårigheten att få visum kan ju eventuellt påverka deltagarantalet något, men vi hoppas att det inte blir nån större skillnad...
Jag har två dagar och tre nätter kvar tills vi åker till St Petersburg. De dagarna känns proppfulla redan nu i förväg. Tvätta, packa, hämta de där satans visumen, träna, mental träning för mitt huvuds skull, promenera i mängder för att tappa vikt, och dessutom så småningom även börja dra ner på vätska och kanske hoppa in i bastun en sväng redan innan vi åker. Jag längtar efter att få komma iväg. Då är liksom förarbetet genomfört och inget mer kan göras, och jag längtar efter att komma hem till lugnet efter VM.
Håll tummarna för mig är ni snälla... /Lina
Ps. Det är så typiskt att jag är den enda personen i hela landslaget som har den gula tröjan på mig på bilden, och att Martin snor mitt äpple precis när kortet tas! Den är tagen under VM förra året i Uzbekistan. Ds.
