Bosatt i Ej angett
Registrerad
2010-01-05 (18:06)
Senast online
2010-04-12 (14:23)
Denna blogg innehåller
15 inlägg och
60 kommentar(er)!
Fantombloggaren´s BLOGG (4779 klick)
En liten kille i en stor stad: Den sjätte Muay Thai träningen
Det var fredag, och det var träningslokalen som lockade. Jag tog vägen via hemköp, det var källvattnet jag ville åt. Jag svettas mycket. Jag visste bättre än att anlända vattenlös. Jag köpte sex liter.
Sex liter var för mycket. Därtill ett kilo dadlar. Två för tjugo, kunde inte motstå. Vad som inte platsade i väskan bar jag i en matkasse i ena handen. Vikten blev snefördelad och tryckte ned min ena axel. Jag började gå.
Jag såg ett par en bit bort, ståendes med ryggen mot vägen vända in mot ett elskåp. De stod stilla. Synen fick mig gå närmare, tittandes. På elskåpet låg tre bildböcker i perfekt skick, staplade på varann, alla av samma storlek. Mannen tog tag i en.
– Vad är det för nåt? Frågade jag, nu bredvid dem.
– Nazipropaganda i Sverige 1941-1945, läste han högt.
– Det låter ju jätteintressant! Sade jag reflexmässigt.
– Här, ta en. Svarade han och räckte mig en.
Denna bok av Nazipropaganda fick oväntade konsekvenser. Boken var stor och hal, och jag fick inte ner den i väskan. Jag hade nu tre saker som behövde en hand var. Situationen tvingade mig klämma fast boken under armhålan, jag lutade mig som resultat framåt och började i princip att halta.
I klubben var det tyst och nedsläckt. Jag dumpade alla mina grejor på bänken i en stor röra, och blev lätt obekväm då naziboken trillade ut. Jag lade den strategiskt upp och ner och sen under min röda jacka.
Safety first.
Jag gick och dumpade mina gamla boxningshandskar i en svartfärgad papperskorg där det stod lost&found. Plastpåsen åkte ned den med. Det var som att bli av med ett dåligt minne.
Det finns mycket plats, jag sprider mina grejor över hela bänken, och tar upp hela bänken. Jag börjar byta om. Den T-shirt jag tänkt träna i är ren, så jag väljer istället att träna i den jag har på mig.
Jag låtsas gå på toa. Jag rannsakar mig själv i spegeln, studerar mina spensliga axlar och min veka uppsyn. Intellektuellt sett vet jag att det är T-shirtens fel. Känslorna gör bara ont. Jag spolar, går ut ur toaletten, in i omklädningsrummet och ut i salen.
Truppen är sex man stark, tränaren borträknad. Rummet står stort, tyst och mörkt inför oss. Hans tillfälliga frånvaro pacificerar oss. Det hänger en plastvägg från taket som delar rummet i två.
Vi börjar springa. En av oss tänder. En annan tar sig an plastväggen. Jag vill egentligen sätta på musik, men är rädd för vad tränaren ska säga.
Vi får klara oss utan idag.
Vi springer på rätt bra. Tränaren är ordentligt sen, så det blir en bra springtur. Tränaren dyker upp och sätter genast på musiken, vilket är en lättnad. Han ber oss börja skuggboxas. Jag tycker det är en värdelös uppvärmning. Man blir ju inte varm.
Tränaren, som inte själv gör något, låter oss skuggboxas ett bra tag. Sen ber han oss stretcha. Jag gör så. Jag är inte varm, så jag känner mig endast stelare.
Vi delar in oss två och två. Min partner som tränar i den avancerade gruppen går och hämtar mitzar. Han håller upp mitzarna som tecken på att jag ska sparka. Jag gör så, om än motvilligt. Jag var ju varken vig eller varm.
Vilket under övningen resulterar i ständiga tillrättavisningar angående min teknik. Men jag kan rent fysiskt inte kan sära mer på mina ben. Jag blir tvingad använda mig av muskelkraft, och på så sätt slänga upp benet, så att det kommer högt nog.
– Du spänner dig.
– Ta inte i så mycket, fortsätter han.
– Varva ned, ta det lugnt, säger han och visar på en dämpande gest med sina händer.
Jag får väl göra långsamt och fel då.
Vi byter övning. En sparrbaserad boxningsövning. Målet var att ”fånga” upp den andres händer. Det var svårt, tråkigt, och fruktansvärt otillfredsställande.
En asiat med en svart tight märkestshirt för minst 300 spänn tar av sig handskarna och går mot sin ryggsäck. Jag tittar upp, förvånad.
– Jag måste gå, säger han, och slänger sin blick på klockan.
Fem kvar. Jag ser min chans. Jag erbjuder mig genast jämna ut talet genom och gå och slå på boxningssäcken en bit bort. Det känns bra, den slår ju inte tillbaka. Mina sparkar låter över hela lokalen.
Det var kul så länge det varade. Tio minuter senare blir jag ivägkörd av en personlig tränare, som säger sig behöva just den delen av lokalen. Kanske var det en principsak.
Jag vänder mig om mot gruppen och börjar gå. Synen får mig stanna till, jag står nu helt stilla. Jag ser kroppar som rör sig utan respekt för repetition, frigjorda alla regler. Jag ser inga mitzar för att dämpa inkommande slag. Sparring har börjat.
Slag mot huvud, sparkar, sjunkande IQ. Jag ser framför mig ser jag en graf med en sluttande kurva som representerar mitt IQ. Den ser ut som en skidbacke.
Jag blir tilldelad en partner och tillsagd att börja. Jag står, paff, missnöjd och lätt panikslagen. Jag som lovat mig själv att det här aldrig fick hända. Jag tänker intensivt. Situationen kräver en aktiv handling av någon sort. Jag funderar fortfarande på vilken sort.
Vi sparras utan krokar, knän och höga sparkar. Min mundering är fullständig med benskydd, handskar, munskydd och susp. Vad jag vill egentligen ha är en amatörhjälm för boxning. Jag vågar inte fråga.
Strateg som jag är utvecklar jag genast en plan. Jabben pumpar jag hela tiden. Låter den inte vila en sekund. Inte för att träffa, men för att förhindra honom från att attackera. Borträknat krampen och paralyseringen som sprider sig över axeln och hela nacken så fungerar det rätt bra.
Lättad över att med vilja och tankekraft lyckats klara mig ur ännu en situation inväntar jag klockans signal, sätter en benspark, tackar, och går därifrån.
It's called preemtive striking bitch.
En liten kille i en stor stad: Den femte Muay Thai träningen
Välkommen till min vardag. Jag sitter på min stol och googlar fram den senaste konspirationsteorin. Autism orsakas av Vaccin. Bankeliten styr världen. Alla amerikanska politiker är köpta. Sist men inte minst, Barack Obama är ännu en marionett i ledet av presidenter efterföljande resident Kennedy. Vars mord är en egen teori i sig.
Jag tittar upp i taket och in i min sollampa. Den tvingar mig sluta mina ögon. På så sätt liknar den solen. Men skenet kunde inte bedra mer. Ljuset var kallt, hårt, syntetiskt och avskalat.
This is what we in Sweden call ljusterapi.
Jag lät min blick svepa över rummet. Var detta den avancerade gruppen? Det var många jag inte kände igen, och folk såg rätt proffsiga ut. Många hade lindor runt händerna, och alla hade benskydd. Susp var en självklarhet.
Själv fick jag klara mig på munskydd och handskar. Munskyddet köpte jag för trettio spänn. Handskarna fyndade jag i lokalens lost&found, nämligen en svart sophink fylld med kläder som luktade illa.
Handskarna var olika stora, fula, omaka, och olikfärgade. Stank gjorde de också. Stanken var svår att handskas med. Handen man drog ut kändes varje gång fördärvad. Det var ju inte min svett.
Som på beställning börjar alla skuggboxas. Det kom från ingenstans. Jaha, vad gör man nu? Jag följer med lite halvlamt, men märker snart att jag har svårt att leva mig in.
– Fem minuter till nu, så blir det löpning sen, manar tränaren på.
Jag lägger in en extra växel, typ nummer två. Jag tappar balansen och skäms, känner mig dum och utpekad. Jag försöker göra min grej och ignorera de andra fullständigt. Det enda jag gör är att titta på dem i smyg. Jag försöker lägga in en och annan krok. En frontspark. Nåt flygande knä, inget speciellt. Men det skulle se bra ut. Vad var det?
Ett spel för gallerierna.
Jag kommer på mig själv med att försöka bemästra ett socialt spel jag inte visste existerade. När ska jag vika av från hans väg och när ska han vika av från min? Blir varannan bra? För mycket av den första signalerade svaghet. För mycket av den andra osade arrogans. Inget av dem skulle få mig vänner, men den första skulle få mig mobbad, kanske i omklädningsrummet. Jag duschar hemma idag.
Teknik. Vi skaffar partner och mitzar. Rak – krok – lårspark. Jag glömmer bort att spänna låret, men det gör inget. Sparken är ändå bara en markering.
Jag ser i hans ansikte en grimas jag inte kan placera. Är han andfådd? Inte troligt. Det är ju jag som slår. Jag ser honom vrida ut benet i väntan på min ankommande spark. Konstigt.
– Gör det ont? Frågar jag.
– Njae, jag kan bara vika ut benet lite mer.
Det gjorde med andra ord ont. Ny teknik, samma partner. Jabb – rak – putt – steg – benspark. Så gick följden. Vår huvudtränare ställde sig precis bredvid och spände blicken i oss. Så stod han så. När han inte hittade något att klaga på gick han vidare, till ytan helt likgiltig.
Vi kunde inte varit mer nöjda.
Ny övning. Två snabba högersparkar med hög guard för att blockera rak kontring med efterföljande kroppsslag. Först gjorde jag det långsamt, mycket långsamt. Sen blev rörelsen mekanisk, som på ett löpande band. Hans kontring landade samtidigt som min andra högerspark träffade hans lår. Det var riktigt kul faktiskt.
– Du blockar bra, kommenterade han.
– Jo, tack, svarade jag. Det är inte jag det är överlevnadsinstinkten.
Nu, lös sparring i clinch. Utan armbågar då. Partner fixade jag, men ingen susp. Musiken fortfarande på, så jag böjer mig framåt för att prata i hans öra.
– Jag har inget suspensoar så inga knän på insida lår.
– Va? Killen tittade på mig som om jag bett honom om en björntjänst.
– Jag har ingen susp, så du får inte knäa på insida lår, repeterar jag.
Han rör lite på huvudet. Jag tycker mig se en skakning. Jag tänker inte säga det igen. Jag blir missnöjd med hans sätt att kommunicera. Du säger inget, du gör inget, du skakar bara lite på huvudet. Jag blir frustrerad. Det är mer än bara jag som står på spel här, min familj.
Tränaren stänger av musiken och säger åt oss gå och hämta varsin medicinboll. Det får ta max tio sekunder.
Jag skyndar mig bort och sätter händerna på en grön 7 kg tung boll, den blir lagom. Samtidigt som jag lyfter den från marken tittar jag upp, och ser då en kort satt kille med en 9 kg tung svart medicinboll i händerna.
– Är du kärring eller? Frågar han lite fräckt.
– Jo, jag är nog det, svarar jag och sätter händerna på en lika tung, 9 kg boll.
Jag höll masken någorlunda, och sköt på så sätt fram duellen till det fyspass som nu väntade. Tanken med detta var att prestera så pass bra på detta fyspass att mina ord blev ironiska. Det var det som var målet.
På väg tillbaka till ringen får jag en konstig känsla i kroppen. Jag känner mig starkare, mer potent, och mycket beslutsam. Kanske något dummare. Jag kliver in i en enklare värld. Här underkastas tanke handling. Du kan slappna av, jag är här nu. De djuriska instinkterna hade tagit över. Jag går in i autopilot.
Jag visste redan innan vad som skulle ske. Jag ställer mig på min plats, tre snubbar bort. Han där, och jag här. Bra. På musikens signal börjar jag slita som ett djur. Jag håller ett tempo på cirka åttio procent av max, som jag sedan innan visste jag kunde hålla.
Tre minuter senare då de andra knappt orkar lyfta bollen, står jag fortfarande kvar, i kontrast till dem, och kör mina åttio. Jag kör hårt in till sista signalen.
Träningen är slut, och jag sätter mig ner för att stretcha. Jag tänker inte lämna lokalen före honom, det var en principsak. Man måste ju visa vem som bestämmer.
Kanske blir jag tvungen att pissa i hörnen också.
En liten kille i en stor stad: Den fjärde Muay Thai träningen
Det är tisdag och det är trångt. Omklädningsrummet är packat och gångarna utanför är fyllda med människor de med. Jag försöker ta mig fram och skruvar på kroppen för att komma igenom små öppningar i folkmassan.
Jag slår upp läger vid ett avstängt element som får bli min provisoriska hylla. Jag byter om och spänner musklerna lite extra, folk tittar ju. Sakerna får inte plats på elementet så jag använder golvet. Golvet ser skabbigt men inte smutsigt ut. Jag använder väskan som barriär mellan kläderna och golvet.
När jag tittar ner ser jag en stor fot i strumplästen på mina kläder. Tubsockan är mörkblå och hänger lite slappt. Jag tittar upp snabbt och ser gärningsmannens rygg försvinna bort i vimlet.
Han skämdes inte för sig.
xxxx-training töntarna står och hoggar lokalen med konstlat go. Det ska vara så checkt och det ska vara så kämpeglatt. Men eftersom de inte är norrmän får man mest dålig smak i munnen.
Dålig smak, i min mun.
Jag ser en kille med utomordentlig fysik. Han står väl här och pumpar två tre gånger i veckan för att sen gå hem och leva ett vanligt Svensson liv. Han skulle ju ha kunnat blivit något. Hur mycket gratis hade han inte fått inom boxning eller brottning. Men, men. Kanske hade han dålig motorik. Många biffar har dålig motorik.
Det var mången fina kvinns där. Musklerna skvälvde och svetten dröp som för att förbättra nattens kommande sex. Killarna var säkert lika sexiga dem med. Jag besatt bara inte förmågan att se det.
Huvudtränaren var inte här idag. Tre hjälptränare bistod vår stora grupp. De satte oss i löpning. Efter en tid insåg jag att det var just bara det, löpning. Inga höga knän, sidosteg eller rumpsparkar. Kanske räknade de med att vi skulle improvisera.
Jag kan inte påstå att det fungerade.
Musiken stannade och vi ställde oss i en cirkel. Tränaren förklarade att vid det här laget var munskydd och suspensoar en självklarhet. Han skulle inte fråga om det igen. Han skulle anta att vi hade det och utforma träningen efter det. Lät lite som ett straff i mina öron.
De på träningen som hade suspensoar, handskar, benskydd och munskydd skulle köra lätt sparring, och stannade kvar på plats.
Vi andra blev iväglädda till andra sidan av rummet. Dags att skaffa partner. Jag fick upp ögonen för en snygg tjej en bit bort men hamnade ofrivilligt med en mycket lång man. Mannen med det ärliga ansiktet och det välansade skägget. Han var snudden under två meter.
Övning nummer ett. Vi slår raka snabba slag på mitzar i en minut. Samma sak för krokar och sedan för uppercuts. Vi får trettio sekunders vila mellan ronderna men är tvungna att göra armhävningar på slutet. Lite jobbigt faktiskt.
Nu är det hans tur. Jag plockar upp mitzarna från marken och sätter dem på mig. Han låter handskarna ligga. Jag sparkar till ena handsken med foten och frågar om han inte ska sätta på sig den.
– Det blir ju jobbigare så, svarar han.
Dags för skuggsparring. Jag märkte direkt att han var obekväm med sina tekniker. Men det var jag med, så det var inte det. Det var någonting mer. Jo, nu såg jag honom slå ut med armen. Det var inte ett slag i dess sanna bemärkelse, han snarare vecklade ut armen.
Han stannade upp, tittade på mig, och sedan ner på den långa raka armen som om det var en uppfinning han inte förstod sig på.
Lite som King Kong.
Hans slagteknik var dålig. Extremt dålig. Armen såg inte ut att rent motoriskt styras av hans hjärna. Den såg inte ut att vara hans. Det såg ut som den styrdes av någon annan via fjärrstyrning. Med förseningar och allt vad det innebär.
Omgång ett var slut, dags för ny partner. Jag gick fram direkt och tog den nu svettigt sexiga tjejen en bit bort. Jag hoppades att inte killen innan charmat upp henne alltför mycket. Jag fick henne le några gånger innan sparringen ens började.
Hennes ingångstempo var högt. Jag sänkte tempot så att vi faktiskt lyckades blocka majoriteten av inkommande slag. Sparkarna var svårare. Jag lärde henne hur man drar upp armen för att blocka en inkommande krok. Min favorit.
Sista omgången var mot en liten kille som vägde cirka 10 kg mindre än jag. Mina ben kändes som massiva trästockar och mina armar såg brutala ut dem med. Till och med mina vader som jag alltid tagit för givet svällde och skröt med sin närvaro.
Klockan ringde. Träningen var slut och alla började gå mot dörren. Ingen applåd idag. Jag sneglade på gruppen av kettlebells i hörnet. De lockade likt en drog under avtändning. Jag skyndade efter två av tränarna och pratade med deras rygg som de var påväg ut.
– Är det träningen här direkt efter eller? Frågade jag förväntansfullt.
– Ja, svarade de i unison utan att vända sig om.
Vilket mottagande man får bara för att man är nybörjare då...
En liten kille i en stor stad: Den tredje Muay Thai träningen
Efter att ha väntat hela dagen på att få gå och träna funderade jag nu på att stanna hemma. Jag fegade ur. Jag såg framför mig en mycket förutsägbar kväll framför datorn. Det var något i det scenariot som tilltalade mig. Det skrämde mig.
Jag satte på ”This Is The New Shit” av Marilyn Manson, väntade in kraften, och började slänga ner saker i min ryggsäck på ett aggressivt sätt. Det svåraste är beslutet
Det var inte många där. Stämningen blev mysig med få människor och mycket mattutrymme. Uppvärmningen hade karaktären av ett hårt fyspass. Halvvägs igenom utförde ingen övningarna som man skulle. Blodet i mig pumpade och svetten dröp. Som i en bastu.
Dags att öva teknik. Jag övade krokar med en muskulös fotbollsmålvakt som verkade sympatisk. Vi kom överens om att köra långsamt och verkligen försöka få det rätt. Det är verkligen inte lätt att slå en tekniskt korrekt krok. En krok kan vara både hård och snabb men utan något annat blir det en rallarsving.
En krok ska vara både kort, hård och snabb och ha kroppen bakom sig. Reflexen att blinka måste bort helt. Eftersvingen ska också bort.
Det är inte golf vi pratar om.
Samma partner, ny övning. Vi står mitt emot varandra med handskar på och slår lösa, långsamma slag mot den andres huvud. Vi övar oss på att blocka. Övningen är rolig och känns realistisk.
Min partner ber mig slå honom i ansiktet så han får veta hur det känns. Jag gör så. In the spirit of the moment ber jag honom slå mig också. Han gör det. Som första slaget landar ångrar jag mitt beslut.
Det finns något bland killar som säger att man inte kan ångra ett beslut som tagits och annonserats. Detta fullföljes under en uppväxt med hjälp av mekanismer som höjer och sänker ens uppfattade värde.
Jag tog slagen och förnedringen av att inte kunna säga stopp. Jag sa adjö till hjärncellerna och kunde kanske gråtit en skvätt om det inte vore för det att någon just nu slog mig i ansiktet. Han slog mig på näsan så att den åkte inåt och uppåt mot hjärnan, och tittade sedan glatt på mig som han gjort mig en tjänst. Håll dig borta från näsan din dumma jävel.
När vi väl frångått vår egen misslyckade improviserade lilla övning blev det bättre. Vi använder en hög guard för att blocka slag med händer och armar. Det känns bra. Armbågen blir fruktansvärt stark i den uppdragna v-form man parerar krokar med. Fick jag välja skulle han bara slå krokar.
Minut ett, raka slag. Ny övning, min partner med mitzar ställer sig mot väggen. Vi får en minut på oss att slå så många raka slag vi kan. Halvvägs igenom börjar det. Armarna börjar darra och andningen blir häftigare. Det var då mjölsyran kom. Handskarna, munskyddet och en högt hållen guard gjorde verkligen övningen mycket jobbigare.
Minut två, krokar. Vi verkar inte få någon vila. Den uppehållna armen som utgör min guard ger mig kramp och tar oproportionerligt mycket på konditionen. Jag tittar runt och ser slaka, hängande armar.
Fixa potensen era slöa jävlar.
Minut tre, uppercuts. Jag gör rörelserna rätt, men det stigande obehaget från syredeprivation blir allt svårare att ignorera. Min kropp känns som ett överkokt spagettistrå, jag bara sladdrar fram och tillbaka. Andningen är ojämn och jag ser endast konturer. Jag känner inte så mycket. Min största oro blir halvt realiserad då jag stapplar till; att svimma inför alla på träningen.
Just en bra start på en redan dålig fredag.
En liten kille i en stor stad: Den andra Muay Thai träningen
Det var tisdag. Jag rörde mig med möra ben mot träningslokalen. Att gå i trappor fick en annan innebörd. Den välförtjänta smärtan pulserade i mina lår. Jag var taggad.
Uppvärmningen var slö löpning. Precis min typ av motion. Vi sprang runt runt. Känslan gick från otålighet till uttråkning till en helt neutral inställning till allt. Mina ögon zoomade ut, andningen blev jämnare och tankarna allt flyktigare.
Min identitet blev luddig och jaget suddades ut till ett vi. Jag skulle inte säga att jag blev ett med gruppen. Jag blev gruppen. Förmågan att tänka kopplades bort helt, vilket var skönt. Det gav min kropp mer kraft. Jag kände att jag hamnat i ett slags primärt monkey say monkey do tillstånd. Jag gjorde precis som tränaren sa. Hitlerjugen här kommer jag.
Vår tränare beordrade oss att stå rakt mot vår partner. Sen sa han åt oss att sparka varandra. Vi gjorde som han sa, men vi sparkade löst, för vi hade inga mitzar. Nån måtta får det va.
Jag insåg hur stor respekt man har för en annan människas fysiska kropp. Det kan vara svårt att förstå tills du bli tillsagd att slå någon, typ en vän. Vad lär ni er på thaiboxningen egentligen?
Konsten att slå en kamrat.
Jag var obekväm genom hela övningen. Jag ville inte skada någon med min dåliga teknik, framför allt inte mig själv. Det finns inget som är så farligt som dålig teknik. Ibland träffade jag inte ens. Tränaren beordrade oss att sparka hårdare.
– Ni ska ju inte sparka ihjäl nån, men ni måste i alla fall visa att ni träffar.
– Man kan markera utan att sparka hårt. Ni ska visa att ni i alla fall vill träffa.
Vi bytte partner. Vi tränade underhooks. Min nya partner var lång, ung och halvsmal. Han verkade osäker. Han gick omkring med ett förvirrat ansiktsuttryck över hela ansiktet. Sådär känner sig väl alla, tänkte jag, det som skiljer oss åt är att vi har vett nog att dölja det.
Jag var inte andfådd när klockan ringde. Till partner fick jag nu en lång välbyggd man med fin skäggväxt. Det var trimmat och välansat, vilket fick honom se ärlig ut. Han var stark men trött, det blev en jämn kamp.
Våra två hjälptränare gick omkring och hjälpte oss med tekniken. En tjej och en kille. Tjejen var normallång, smal och såg bra ut. Jag tänkte mig att hon tränat bort sina former. Hon blev väl allt mer man för var dag som gick. Tänk om hon var ovetandes gravid och tog en frontspark i magen. Tough love. Just vad en nybliven bebis behöver.
Huvudtränaren sa:
– Sätt er i ring. En ring, inte en halvmåne. Sprid ut er.
– Ni kanske tror ni vet vad clinch är? För er som sett på K-1 och boxning kan jag berätta att thai clinchen inte är någonting likt det.
– I boxning går man in i clinch för att vila, och K-1 får inte göra alla grejer vi får. Går du in i clinchen för att vila inom thai, då åker du på stryk.
– Clinchen är en aktiv position. Är du clinchspecialist söker du clinchen hela tiden och arbetar därifrån. Är clinchen inte aktiv går domaren in och bryter.
– Nu ska jag och xxxx gå två ronder och visa er hur man arbetar från thai clinch.
De satte på sig handskarna. Hjälptränaren vägde kanske 15 kg mer men hade onödig vikt. Han var kortare också. Kanske ville han kompensera, för tempot blev väldigt snabbt väldigt högt, för högt enligt min bedömning. Det såg ansträngt ut.
Teknikerna som landade var mer än bara markeringar. Flera gånger kastades huvudtränaren i backen av den tyngre hjälptränaren. Han såg lika missnöjd ut varje gång. Han ställde sig upp och gick på hårdare. När rond ett var klar stod båda högröda i ansiktet. De andades häftigt. Ingen av dem behöll sina handskar på. En rond kan duga fint det med.
När träningen var slut såg jag samma gäng kettlebells stå och vänta på mig i hörnet. Jag började lyfta en tung 24 kilos vikt. Jag såg vår svenske BJJ tränare passera förbi i full mundering. Han tittade på mig.
Hans ansiktsuttryck var svårdefinierat, men känslan jag fick talade sitt tydliga språk. Jag – avskyr – dig. Det fanns ingen snällhet bakom dessa ögon. Kanske fanns det ingenting.
BJJ lokalen blev markerad röd som fientligt territorium på obestämd tid. Jag tittade ner på den kettlebell jag höll, beundrade dess form, tyngd och glänsande metalliska yta. Livet kan vara enkelt. Ett liv. Ett klot. Lyfta.
Det verkar som jag fått mig en ny hobbie.
En liten kille i en stor stad: Den första Muay Thai träningen
Jag kom tidigt till träningen, mma killarna höll fortfarande på. Det var två tjejer där. Jag såg den ena gå på mount och hålla nere den andra genom att hålla henne på brösten. Jag stretchade vidare men gav snart upp. Jag var ju inte varm. I alla fall inte än.
Vi börjar springa. Vi springer i en lång vid cirkel. Det är ett stort gapande hål i cirkeln från en kille som håller folk tillbaka genom att springa långsamt. Han springer som i en dvala, ser lugn ut, nästan frånvarande. När tränaren skriker till vaknar han och började accelerera – nu ser han hålet.
Han kompenserar genom att springa fortare och springer snabbt ifrån de bakom honom. Anledning: alla står stilla och gör höga knän. Som han ser det är han redan separerad från gruppen. Nu vill han ta igen även det, och ställer sig och gör höga knän. Det ser hafsigt och ryckigt ut, som ett dåligt försök till att trampa vatten.
Jag hoppas att ingen ska skratta till. I spänd väntan tittar jag bort och ser ur ögonvrån cirkeln sluta sig – träningen kan fortsätta som vanligt. Jag tittar på tränaren men ser inget hånflin. Skönt.
På slutet lägger tränaren in sprints. Min kropp känns samlad och full av energi. Efter löpningen kommer en blandad färs av armhävningar, squats och grodhopp. Jag hamnar efter och fuskar lite mot min vilja.
Vi är väldigt trötta när tränaren ber oss gå och plocka fram hopprepen. Vanliga hopp toppade med 15s intervaller på maximal fart. Hopprepet träffar ofta mina fötter. Fötterna blir kräftröda och ser komiska ut.
– Förstår ni vad det innebär att hålla mitzar? Frågar tränaren skarpt.
– Håller du mitzar står du inte bara där som en skyltdocka. Du ska göra något också.
– Den som håller i mitzarna bestämmer takten, slagen, sparkarna du fintar och rör på dig. Du är aktiv.
Samtidigt som det han sa lät rimligt var jag rädd att han inför alla skulle peka ut mig och förklara sitt missnöje. Bli hans personliga trashbag.
Jamen du står ju bara där, rör på dig!
Valet av partner föll sig naturligt då killen till höger också vände sig om och såg precis lika vilsen ut som jag. Vi körde sparkar, slag och knän. Jag märkte snabbt att han inte besatt förmågan att sätta ihop mer än en teknik i taget.
Det blev snart min tur att hålla i mitzarna. Förstod jag vad det innebar? Nja... Jag blev dock snabbt bekväm och tyckte jag gjorde ett bättre jobb än honom redan minut ett. Jag satte ihop längre kombinationer och vokaliserade dem också.
Jag märkte mycket snart att han inte lade kraft i någon rörelse förutom sin vänstra benspark. Hans händer var lama och långsamma. Hans knän likaså och hans högerspark fick honom se halt ut. Lite som en gubbe.
Hans vänsterben hade däremot fart och tryck med hela höften och kroppen bakom. Jag märkte snart att han landade med vänsterbenet ojämnt på mitzarna. Min vänstra underarm tog större delen av smällen, jag fick små rödblåa märken runt handleden. Jag körde slag tills han klagade – då var jag tvungen att låta honom sparka igen.
Jag bytte strategi. Jag lät honom sparka fem till tio gånger i rad varje gång. Redan första sparken tappade han stinget och sparkade inte hårt ens då. Jag såg att han var missnöjd i sitt ansikte men han gjorde som jag sa.
Han stannade upp för att han var andfådd och tog sig för hjärtat som en gubbe. Jag iaktog pojken, hans osunda uppsyn och hans skrovliga ansikte. Jag tänkte följande: Är dina ådror så fulla av kolesterol nu är det inga vackra tio år du har framför dig.
Du får säkert skitdålig mat hemma.
När alla klappat händer och allt var klart började alla gå mot dörren. Jag stod kvar. Jag var inte klar. Jag gav mig på en utmanande grupp kettlebells som stod och lurade en bit bort. Ryssland: Kettlebells och alkolister. Det är vad de tillfört världsordningen.
Jag gick till arbete. Jag tog ingen hänsyn till att nästan alla gått hem. Jag ignorerade vädret, kylan och mjölksyran. Jag tog en 20 kg tung kettlebell och körde squats.
Jag körde långsamt. Jag darrade, flåsade och skrek vid varje repetition. På detta sätt höll jag på i ungefär tio minuter. Till och med veteranerna, som tränade på andra sidan rummet, började titta oroligt åt mitt håll. En del blickar speglade oro, andra respekt.
På darrande ben gick jag och plockade upp mina grejor. Jag hade förtjänat deras respekt. Jag kände deras långa blickar följa min ryggtavla som jag lämnade lokalen. Jag tittade inte bakåt.
Det hade ju pajat hela grejen.
En liten kille i en stor stad: Den stora övergången.
Den Brasilianska Jiu-Jitsun hade förstört min kropp. Viljan att gå dit försvann någonstans mellan den sargade kroppen och den förstörda nattsömnen. Huvudvärk, en skadad rygg, och en spricka i revbenet; jag drog på mig skador snabbare än de försvann. Det var en dålig trend.
Jag gillar inte dåliga trender.
Jag kunde inte böja mig framåt eftersom min rygg var paj. Skohorn blev min bästa vän. Prickar över hela kroppen, blåmärken överallt. En sak var säker. Jag sökte alternativ.
Viljan att byta grupp drev mig fram mot receptionen. Väl framme kände jag mig varm, feberaktig och lite rosslig i halsen. Hon avverkade kön sakta tills att det bara var jag kvar. På mig fråga förklarade hon att grupperna var stängda, att det var mitt i terminen och att det därför inte gick. Jag tackade och gick. Jag tackar alltid.
Få saker går upp mot ett formellt, välformulerat och lätt hotfullt E-mail. Man kan antyda att ens mamma är journalist, att ens syster är advokat, och att man själv har drivet från dem båda kombinerat.
Man ska aldrig klaga på en enskild person, för det påvisar en eventuell grudge. Man får gärna ifrågasätta deras sätt att arbeta och lysa ett ljus på bristande ansvarstagande. Skadorna har kanske överstigit all rimlighet, det var ju ändå en nybörjargrupp.
Grova klagomål är lätta att få fram skriftligt. De väger också tyngre än ord. Alla vet att emails kan och kommer spåras och läsas vid eventuell rättegång. En rätt kommer ta det som sades då för att vara sant. Det vet mottagaren om nu. På så sätt har klagomål i skriftligt format en hävstångseffekt – det är villiga att göra mer för dig nu. Mycket användbart.
Jag hotade med att skaffa läkarintyg och frysa kortet. Jag visade med andra ord att jag var bitter och redo för en lång utdragen strid. Det är precis det företag hatar. Inom tjugofyra timmar kom svaret.
Självklart får du byta till vilken disciplin du vill.
En värld av möjligheter öppnade sig. Jag såg mig själv som boxare. Jag såg mig själv som Muay Thai utövare. Fördelen med boxning: Du slipper stretcha. Fördelen med Muay Thai: Du lär dig sparka någon i huvudet.
Jag ligger stilla i ett tyst mörkt rum och väger fördelar mot nackdelar. Det lutar åt Muay Thai. När tankebeskedet skickar tillbaka ett enhälligt ja blir jag lättad och hjärtat slår lite jämnare.
Jag hade alltid gillat vår Brazilianska BJJ tränare. Han var så liten och oansenlig och såg alltid så snäll ut. Ibland såg han ledsen ut utan att förlora de andra tre. Då ville man bara krama om honom. Som en nallebjörn.
Hans närvaro gjorde en inte rädd för att göra fel, vilket ledde till att man ofta gjorde rätt. Det var inte han jag ville bort från. Det var vår svenska BJJ tränare. Han var var lång, halvbred, och väldigt tung. Lägg sedan ett svin till personlighet på detta. Jag gillade aldrig honom.
Det som fick mig inte vilja visa det var självbevarelsedrift. Så sant som det är sagt. Jävla mobbartyp det där, han borde skjutas. Jag undrar hur många själar han förstört och hur mycket det kostat det svenska samhället?
Jävla skitgubbe.
En liten kille i en stor stad: Den åttonde BJJ träningen
En kompis var generös nog att låna mig sin dräkt. Den framhävde mina linjer. Den var knappt använd. Jag kände mig starkare, sexigare och mer kapabel i den. I alla sammanhang.
Iklädd min nya dräkt träder jag in i BJJ lokalen. Jag spanar in en muskulös tjej på andra sidan rummet. Hon var den enda tjejen i rummet. Jag går fram och frågar om hon ville köra tekniken tillsammans idag. Hon nickar.
Därefter får jag reda på att den stubbige mannen gett henne en spricka i revbenet, vid nedre ryggen till höger om ryggraden. På samma träning som han skadat mitt revben. Jag scannar lokalen efter honom, vart var han?
Jag försökte bygga upp lite aggro. Men han var schysst så jag kunde inte hata honom. Han var grov så jag kunde inte fysiskt förakta honom. Hans dåliga motorik väckte empati. Fan alltså det här går inge bra...
Hon hade skador. Vi sa att vi skulle ta det lugnt. Det var vad vi sa. Hon tog sig inte ens tid att göra rörelserna rätt. Det gjordes hårt. Det gjordes snabbt. Det gjordes ofta fel. Vad kan ligga bakom ett sådant beteende? En prestationsdriven pappa? Är hon kanske försäljare?
Då och då när hennes kropp påminde henne om att hon hade ont, stannade hon upp, grimaserade och fortsatte sedan på samma vis. Hon såg kanske smärtan som karaktärsbyggande. Jag tänkte tillbaka på den första träningen, ryggen, hur ont det gjort.
It didn't kill me and it definately make me weaker.
Klockan ringde. Dags för sparring. Jag letade efter ett snällt ansikte. Jag hittade en kille som var stark men snäll. Stark men snäll. Han kämpade mycket men var försiktig. Bra kombination.
Jag föreslog ett tempo på sextio till sjuttio procent. Det fungerade bra första matchen, jag blev förvånad. De andra matcherna var mer eller mindre tvärtom.
Först skakade vi hand, vilket kändes trevligt och lite formellt sådär. I och med att brottningen började försvann denna formella yta allt mer; tjugo sekunder senare låg man likförbannat där och slet för liv och fosterland.
En sparringmatch stack ut från de andra. Ingen upptrappning skedde. Jag blev paff, stannade upp, och körde på. Är det såhär det känns? Vi körde teknik och rullade runt likt ett garnnystan av ihopvirade trådar. Vi inkräktade ständigt på de andras mattutrymme. Tyvärr tog även den ronden och den träningen slut. Vi skakade hand.
Väl hemma försökte jag rensa huvudet på tankar. Jag klippte naglarna och stoppade ner gamla prylar som tog upp onödig plats i en flyttkartong. Att dammsuga fanns inte ens på listan. Jag såg att jag packat ner den fula gamla dräkten. Den låg kvar som ett dåligt minne.
Jag sneglade på den nya, prydligt upphängda dräkten och kände... stolhet. Mot min vilja började jag tänka på tv-shop. Jag fann att jag satt ner. Jag tittade ut i vårmörkret och kände mig liten och obetydlig.
Ja, vad är inte en bal på slottet...
En liten kille i en stor stad: Den sjunde BJJ träningen
Jag var hemma. Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg fotfolkets mekaniska rörelser. Närmast haltande steg. Jag såg bilarna och deras förutbestämda destinationer. De hade mål. I mörkret fann de motivation till att göra någonting. Ja. Jag försökte förstå.
Jag lade mig ner. Jag ville skrika, men var för trött. Jag ville gråta, men kunde inte finna sorg. Jag ville skratta, men kunde inte ens le. Jag tittade upp. Jag såg den döende solen glimta till och förvinna bort i intet. Dess frånvaro lämnade mig kall och tom. Det hade blivit vår.
Vår tränare var sen, idag. Ett blåbälte tog kommandot. Vi radade upp oss och fick order om att springa. Ledet vände på sig. Jag som stod sist stod nu först. Alla tittade. Jag tittade. Gör något, rör på dig! Alla väntade.
Jag sprang.
Mycket mer än så var det inte. Till ytan. Sprang jag för långsamt? Borde jag öka? Tog jag ut svängarna för mycket, eller kanske för lite? Sprang jag fult? Såg det ut som jag studsade? Jag visste ju inte.
I min ovisshet svävade jag fram, tyst hoppandes att en ny stark och naturlig ledare skulle ta kommandot; ta rodret från mina händer och med karskhet annonsera: ”Ni behöver inte vara nervösa längre, jag är här nu.”
Han kom inte. Jag stod ensam och ensam skulle jag förbli. Mina tankar gick ut till mina armbågar. Jag spände dem. Jag lät min tankenergi färdas till dem. Jag kände efter. Jag kände att jag hade kraft. Jag hade bra balans. Jag kunde springa hur långt som helst. Jag blev lugn.
Inom mig steg en vilja att påvisa min fysiska dominans. Jag skulle springa snabbare och snabbare tills ingen kunde hänga med mer.
Smaka på den här era jävlar, tänkte jag och ökade takten. Som resultat slöts cirkeln. Jag var i mitten. Jag kunde pusta ut. Äntligen var jag en del av den gråa mittzonen.
Vädret var grått och kallt. Själv var jag varm, våt och rädd. Min kompanjon var stark och hade mycket dålig teknik. Det är en dålig kombination. Han brottades som Picasso målade tavlor. Han placerade helt enkelt kroppsdelarna där han ville ha dem. Sen belagde han dem med roliga färger som gult, blått och grönt. Färgerna kom senare.
Näst sista omgången var mot Picasso-brottaren. Jag höll emot så gott jag kunde. Han planterade ett ordentligt knä på högra sidan av min bröstkorg. Jag ryckte till, stannade upp, tittade på honom sedan rakt framåt. Den smärta jag känt var nu borta, och inget spår av den var kvar.
– Är du okej? Frågar han.
– Det är lugnt, svarar jag, utan att egentligen tänka.
– Det var inget, intygar jag, nu med en bitter ton i min röst.
Det vara bara att fortsätta. Min sista sparringpartner var kompis med tjejen jag brottats med innan. Vi lyckades kommunicerade fram att vi hade skador och sedan var de satt. Detta var ovanligt, det hade inte hänt förut.
Jag gick därifrån belåten och avslappnad.
Det var en piece of cake. På tunnelbanan kände jag en stickande smärta från höger sida. Det störde mig inte. Väl hemma kände jag att det gjorde ont även när jag andades. Jag blev inte överlycklig.
Till skillnad från penseln kommer färgerna senare.
En liten kille i en stor stad: Den sjätte BJJ träningen
Vår Brazilianske lille tränare bygger övningar som grenar löper från ett träd. Han börjar med en rörelse. Sen bygger han alla andra rörelser från den. Det är meningen att det ska bli enklare så.
Jag hade snälla träningspartners idag, några snällare än jag själv. Detta bör framföras, för se jag växte upp med den barnvänliga budon - med en ovanligt snäll tränare därtill.
Han var så snäll att man undrade hur han klarat sig igenom livet. Faktum är att han var så snäll att jag nästan fann det provocerande. Han älskade blommor. Han blev florist. Det var inte svårare än så.
Jag förstod att jag sedan länge lämnat den världen då en smärta i bröstet förde mig in i nuet - och på mig låg en annan man som försökte vrida sönder mina lemmar.
Kort därefter kolliderade hans knä med min mun. Jag hade munskydd och det var tur, för träffen var hård och jag började blöda ner hans dräkt. Jag bad om ursäkt:
– Ursäkta, det är lite blod på din dräkt.
– Det gör inget, så länge du inte har HIV eller hepatitis B.
– Det har jag inte, sade jag, egentligen ovetandes.
– Okej då kör vi.
Det var min första sparringpartner för dagen, han var cirka 10 kg tyngre än jag och sportade ett vitt bälte. Han var förvånansvärt duktig. Jag försökte ta honom på kraft men han tillrättavisade mig snabbt genom att övermanna mig och strypa ut mig hårt.
– Kör du på styrka kommer jag möta dig med styrka och då blir det inte roligt för dig.
– Okej, jag förstår, nickade jag och lät hans ord sjunka långt in i hjärnbarken.
Han visade mig några tekniker och betonade vikten av att höft och axlar inte får ligga platt på marken.
Sparringpartner nummer två var tjejen jag spanat in och pratat med två dagar tidigare. Vi körde mjukt och drog lite i varandra. Jag fick konstiga associationer till våldtäkt i huvudet. Jag bände upp hennes armar, det gick så lätt. Hon kämpade verkligen emot. Är det såhär det ser ut, tänkte jag och avancerade till mount.
Sparringpartner nummer tre gjorde jag allt för inte att hamna med till att börja med. Jag vände ryggen till, jag låtsades inte se när han räckte upp handen. Till slut gick det inte längre. Han var stor.
Han var stor och vältränad och såg än större ut i och med att hans benstomme var smalare än många killar hans storlek. Mina armar var som tändstickor i jämförelse. Hans muskler löpte längs kroppen som ett skyddande hölje. Han var nöjd och oskadad. Inte konstigt, tänkte jag, han går ju in i strid med rustning.
Han gjorde med mig precis vad han ville. Han kastade mig upp och ner sen tog han min rygg och sen mountade han mig. Det kändes inte helt tummen up. Jag ville upp, bort och ut.
I ett fängelse hade du blivit mer än förnedrad, kom rösten, du hade blivit ifråntagen möjligheten att gå.
När träningen var slut och folk började bära mattor ställde sig två osedvanligt muskulösa killar och tittade på, med överkroppen bar. Den ena var lång, den andre kort.
Den långa var sparringpartner nummer tre. De samtalade om allmänt manliga saker som kroppsvikt och träning. Det var tydligt att de ville åskådliggöra vad de lagt så mycket tid på att bygga upp.
– Vad väger du? Frågar den korta killen.
– 84 kg, jag tränar mest löpning, jag har alltid vägt ganska lite för min vikt.
– I såna fall kan du inte ha några muskler på benen med den där överkroppen.
– Joda, det finns där med, svarar den långa och nickar belåtet.
Det kommer fram att den korta väger 84 kg men tävlar i -77 kg klassen på grund av sin längd. Det verkar rimligt då han ser ut att vara ungefär 170 cm lång. De är lika breda. Armarna är lika tjocka. Det skiljer ett huvud i längd. Båda säger sig väga 84 kg.
Det är något som inte stämmer här.
En liten kille i en stor stad: Den femte BJJ träningen
Vi tränade sweeps. Det gick inte så bra för mig. Jag fick inte in den den pendulumliknande rörelsen med benen. Jag fick inte in höften, det hela var mycket osynkroniserat. Den Brazilianske tränaren kom för att hjälpa till, men jag hade annat på tankarna.
– Go, sade han.
– But the edge, I'm afraid of the edge...
– Just go.
Så påbörjades svepet, men jag hade ögonen på en närliggande betongkant som upptog hela min sinnernärvaro. Rörelsen som var kantigt till att börja med blev än sämre – jag tappade balansen klämde bollarna och stupade raklång ner på mattan. Skönt. Jag dolde det efter bästa förmåga genom att långsamt lägga mig tillrätta igen.
– What are you trying to do? Frågade Brazilianaren.
– Sorry but....I was looking at the edge, you know, very close...
Han kunde tydligen inte urskilja vad försökt göra. Han lade sig på rygg för att visa. Det såg så enkelt ut. Han demonstrerade genom att stanna upp i mitten av varje rörelse med dithörande förklaringar. Han förklarade att man måste vrida höften. Jag var helt ovan vid att vrida höften.
Fan att killar ska gå så jävla stelt, man får ju ingen gratisträning.
Jag klämde bollarna två gånger till efter att tränaren gått därifrån. Upp kom en rädsla för att det skulle ske igen, och med rädslan försvann mitt driv och sen var det inte mycket kvar. Jag blev lättat när klockan ringde.
Jag gick ut från träningen nöjd och fokuserad av adrenalinet. Jag bytte om, men aldrig i helvete att jag stod naken i den duschen. Jag kände på min kropp. Jag hade ont på fler ställen än jag anat.
Jag hade fått ett knä planterat i bröstkorgen. Bollarna fått sig en omgång. Ytliga men ordentliga hudsår på tre av fingrarna. Ändå var jag nöjd med hur lite jag skadat mig.
Fan den här klubben förvrider mitt synsätt.
Det fanns inte mycket kvar att göra än att inse att klubben bestulit mig på pengar, min skadefria kropp, och min värdighet. Jag gick direkt fram till lost&found korgen och stoppade ett par handskar i fickan.
Jävla halvvägshus.
Fan att dom ska göra en till en tjuv också.
En liten kille i en stor stad: Den fjärde BJJ träningen
Träningen kändes bra, idag. Kanske var det koffeinet jag i pillerform knarkat på morgonen, kanske hade de gutturala vrål som hörts in från grannväggen eggat mig, vem vet?
Jag skrek till på träningen idag. Det är det manligaste jag har, mitt vrål. Min röst tenderar bli lite grötig när jag pratar eftersom jag har dålig motorik i munnen.
Mitt vrål däremot är rent och tydligt – nästan ett urläte – och mycket viljestarkt. Jag vill påstå att mitt vrål avslöjar min personlighet och jag vill gärna att andra också ser det så.
Det här var första träningen som faktiskt var rolig. Skadorna var som bortblåsta – och med det kom energin. Problemet: mina partners ber mig kämpa mindre. Men jag gillar att kämpa, det är ju så man känner att man lever.
Jag ser dessa lektioner som ett roligt sätt att ta ut sig på, inte som små instruktionssessioner i att lära sig skada folk. Det var kanske där du hamnade fel från början, viskar rösten i mitt bakhuvud.
På sparringen har jag märkt att alla är jävligt bra. Vår nybörjargrupp är nämligen infiltrerad av veteraner från diverse grappling discipliner samt gamla MMA utövare. Det leder till är att folk är bra även i nybörjargruppen. Det är jobbigt för såna som jag.
Vid sparringen möter jag ett annat vitbälte, som faktiskt också grapplar som ett. Vi gör båda misstag. Dessa misstag öppnar upp för roliga positioner och dueller som aldrig annars skulle kunna ske. En bra kamp helt enkelt.
Jag tvingar till mig en kimura på ren vilja. Jag accelererar trycket över många sekunder så att han får tid till att tappa.
Som svar utmanövrerar han min kropp så att jag tappar höften och kroppen bakom. Han lyckades vrida sig och mig så att min vänsterarm hamnar bakom hans huvud. Jag tappar kraft och i princip hela hävstångseffekten.
Men det sket väl jag i, jag drog, och axeln följde med. Och jävlar vad jag drog. Vid ett precist ögonblick förstår jag att jag inte kommer kunna avsluta. Jag drar då hårdare och känner mjölksyra sippra ut i armarna. Hans polare sitter en bit bort och hejar på. Det känns som de hejar på mig med.
Till slut faller greppet och han trycker mitt huvud nedåt och bakåt. Han går på en armbar som han skyltar med ända till månen. Jag vrider lite på mig men gör inte allt jag kan för att komma loss. Jag tycker han förtjänar den.
I omklädningsrummet kännner jag en värk i min arm som inte är träningsverk. Jag undrar om det var värt det.
Fan att man ska vara man och sympatisk på samma gång.
En liten kille i en stor stad: Den tredje BJJ träningen
Bussen kom direkt, så jag var där på en gång. Jag avverkade trappan i snabba steg. Jag märkte snart att jag kom för nära en tjej med guldlockigt hår som på grund av detta vände sig om.
Som svar stannade jag demonstrativt till, för att visa att jag inte var en stalker. Jag stod så, och väntade tålmodigt på att hon skulle försvinna ut ur mitt synfält. Hon gjorde så, och jag började gå, nu med en dålig känsla i kroppen.
Vi blev placerade i en avskärmad del av det stora rummet eftersom Thaiboxarna behövde vårt rum till att träna. Vi sprang många varv i det lilla rummet. Flera balkar satt nära mitt huvud så jag slog huvudet i dem om jag gjorde höga knän när vi skulle göra höga knän.
Vi gick ihop två och två och blev beordrade att göra samma övningar som igår. Aj, jag hade ont i bröstet, ryggen, halsen, näsan och handleden.
Bröstet från det enorma tryck den svarte mannen byggde upp igår. Ryggen från lektion ett. Halsen från hans vansinniga strypningar. Näsan från hans axel. Handleden från en gammal situation som bara kan uppstå då man åker rollerblades utan handledsskydd.
För att ingen jobbig situation skulle uppstå med nya partners valde jag noga de tillfällen då jag informerade om min rygg och min hals. De två var värst. Jag lät resten vara eftersom jag ville undvika den outsagda frågan varför jag ens var där. Handleden gjorde sig däremot synlig med ett 250 cm långt boxningswrap i rosa.
Halsen var ömmare än väntat. Mer än skinnet, själva massan. Om det är muskler eller senor vet jag inte. Vi gjorde samma strypningar som igår.
Jag teamade med en kille som såg grov ut, om än inte stor.
Han var tung. Han var lönnfet. Han hade gömda muskler också. Hans kropp var mycket lik en stubbe, eller en icke sned korv.
På den avslutande sparringen var det jag och den före detta sjukgymnasten för svenska fotbollslandslaget. Han lärde mig allt om min rygg och gav mig några övningar att göra. Ungefär så som man gör på morgonen när man vaknar och sträcker på sig.
– Det syns på dig hur du rör dig var du har ont, sade han.
Det känns när jag rör mig att jag har ont, ville jag svara.
Hemma spände jag mig framför badrumsspegeln. Passa dig Sverige, här kommer nästa generations Arnold i hårdpacketerat Svensson format. Jag spände mina muskler, flexade mina armar, tryckte ut bröstest och drog in magen.
Jag slog belysningen av och på. I det svaga ljuset såg jag mörka fläckar. Jag tände och såg att de alla var blåmärken. Jag räknade till tjugo varpå det största hade diametern av en golfboll. Det satt på insidan av armbågen.
Jag stod och funderade i sann 'make love not war' hippieanda om man inte kunde utöva kampsport utan att skada sin kropp.
Jag tänkte nostalgiskt tillbaka till boxningen och kom ihåg hur fysiskt uttömd jag var då - hur bra min kropp mådde då.
Boxningen kändes mer sund. Jag fick inte ont av den. Undviker man sparring finns ju bara teknik, fys och slag på mitzar kvar. Ett grymt fyspass med skrytfaktor och ett praktiskt ändamål.
Jag kanske borde börja med boxning istället.
En liten kille i en stor stad: Den andra BJJ träningen
Det var jag, Budo Fitness, och tiden. Butiken stänger om tio minuter, och jag vet fortfarande inte vilket håll jag ska åt.
Jag väljer ett, och börjar springa.
Det var öga mot öga med Mcdonalds jag jag stannade upp och tog mig en kall funderare – för att sedan rusa åt motsatt håll lik en svensk på jakt efter nästa fylla.
Sträckan täcktes med tunnelseende i blicken och kvickhet i stegen. Fem minuter senare hade jag införskaffat en för stor judodräkt, ett generiskt munskydd och ett 250 cm långt boxningswrap i stretch.
Väl på träningen såg jag att överdelen till min Judogi löpte nedanför knäna. De andras slutade vid midjan. Byxorna släpade i mattan om jag gick på den, och marken om jag gick på den. Det var ju den här storleken han sa att jag skulle ha, tänkte jag, och undrade hur kunde han låta så jävla säker och ha så jävla fel.
Munskyddet var plastigt, men så var det också gjort av plast. Valet var vitt, inga färgämnen skulle ut i mitt blod.
Vad stretch innebär för supportfunktionen av ett boxningswrap är att trycket längs handleden blir lösare och lösare tills att det släpper helt – och då hänger det som en trasa tills att man tar sig tid att vira om det, vilket jag gjorde, om och om igen.
Vi hade en riktigt Brazilianare på besök, en liten kort sak som såg ut att heta Fernando. Hans mjuka aura lös upp den lite tryckta stämningen i lokalen. Vilket kunde behövas.
Uppvärmningen var lång, enkel och metodisk. Inga såna sidosteg som vi alla tycker är jobbiga och aldrig blir varma av. Utan vanlig hederlig löpning. Framlänges och baklänges med någon hög häl och något högt knä. Simpelt.
Nu två och två. Jag hamnar med en svart biffig sak som sportar ett blått bälte, testosteronkäke och en neandertalsliknande skallform. Han ser ut att kunna ta en kopiös mängd stryk.
Han underst, jag överst. Jag märker snart att han är hjälpsam, för han visar mig hur jag ska gå tillväga på varje grepp. Han verkar inte bry sig nämnvärt när jag gör fel på samma sak fyra, fem gånger i rad.
Hans neutralitet har däremot en baksida. Nu är det hans tur att ta grepp på mig. På redan första greppet märker jag att något inte står rätt till. Jag får ont, väldigt ont. Jag undrar hur jag ska stå ut. Smärtan stegras, men så gör även min beslutsamhet att uthärda.
Jag hamnar i en känslomässig limbo eftersom han rent fysiskt inte tillfogar något annat än smärta, och mentalt ger han mig inget annat än support. Han uppmuntrar mig uthärda den smärta som han själv inflikar.
Han hade en konstig förmåga – varpå tidigare jag aldrig skådat, att inflika stora mängder smärta på varje ett av de fyra förberedande stegen inför en strypning.
Han började med att bygga upp ett stort tryck från sin bröstkorg till min. Detta var obehagligt men gjorde inte ont. Sedan lade han all tyngd på axeln och körde in den i mitt ansikte och mosade sönder det. Detta gjorde riktigt ont.
På något sätt lyckades han också klämma den smala huden på sidan av halsen mellan sin egna häl och mattan. Detta var en omanlig nypande form av smärta.
Strypningen påbörjades långsamt. Här var han långsam och metodisk. När vinkeln var rätt accelererade han kraften med den fulla styrkan av båda sina armar in i en central mittpunkt på halsen. Med andra ord rakt in i adamsäpplet.
I och med att övningen fortskrider, så sätter sig flera av de andra blå-bältena helt sonika och tittar på. De ler och skrattar – inte hånfullt, snarare från insikten att de själva varit där jag är nu.
Vad gör man inte för att bevisa sig, tänkte jag, och tyckte det hela började se ut mer och mer som en invigningsceremoni.
En liten kille i en stor stad: Den första BJJ träningen
Jag klippte mig samma dag. Det var snaggat. Enligt frisören såg jag nu ”mindre vetande ut”. Jag tackade och gick därifrån.
Jag tackar alltid.
Hade jag kommit rätt? Jag blickar in i en lång mörk gång och ser två motorcyklar. De är japanska och de är dyra. Resultatet av smutsiga pengar, viskar rösten i mitt bakhuvud. Jag går in.
Jag letar upp receptionen och ställer mig framför disken. Inte påträngande men tillräckligt nära för att inte kunna bli ignorerad.
Receptionisten räcker mig en blankett på vilken jag skriver min signatur. Jag skuggar igenom vad jag skrivit på. Jag ser samma sak överallt: ”Skadar du dig är det ditt fel inte vårt”.
I omklädningsrummet försöker jag se avslappnad ut. En stor invandrare tar upp hela rummet. Hans kompis säger:
– ring 'mummel' han kan säkert fixa en till.
– jamen mannen du fattar inte,
jag vill ha den, den var speciell för mig.
Jag blickar in i ett mycket stort rum. Jag ser grova män med tatueringar. Majoriteten bär en överkropp som kunde formats enbart vid närvaron av extremt mycket testosteron. Jag påstår inget.
Jag smyger försiktigt igenom det stora rummet men försöker att inte huka mig för mycket. Jag letar mig igenom ett gäng av irrgångar till ett rum med killar med dräkter på som såg bekanta ut.
Jag går in utan att säga något. De är upptagna med att lägga mattan och tittar inte upp. Jag säger inget. Alla ställer upp sig. Jag ställer mig på kanten. Tränaren tittar på mig, sen på alla och säger: ”lycka till med kragen”. Jag hör skratt.
Uppvärmningen var tråkig och jobbigt för att den var tråkig. Jag blir andfådd men inte varm. Gruppen delar upp sig. Vi får en ny tränare. Han vänder sig mot mig och hälsar. Jag blir glad och tycker genast om honom.
Från sidemount demonstrerar han kimura till rakt armlås till kimura åt andra hållet. Ser svårt ut. Men så visar han mig en gång till. Då sitter det.
Jag gör de tre låsen om och om igen. Det är kul. Han tappar varje gång. Jag är stolt över att få en nittiokilos-biff att tappa. Han kan ha vägt nittiofem. När han ligger på mig bildas ett sånt tryck att jag får svårt att andas. Jag spänner magen hela övningen.
Vi byter partners och tränar på att komma loss från full mount in i full guard igen. Ingen teknikgenomgång, utan ren vilja. Det är här man visar vad man går för. Jag misslyckas.
Med ett misslyckande i hälarna och en vilja att göra rätt för mig går jag in i den markstrid som nu väntar. Sparring. En ny kille. Han väger kanske tio kilo mindre. Vilket fortfarande är tjugo kilo mer än mig.
Men jag tror han anser att vi väger lika mycket. Han kör hundra procent när tränaren ber om åttio. Tränaren pausar och ber oss sänka tempot. Han musklar på mig som vanligt.
Jag är game. Det här var brutalt kul. Även om jag inte dominerar positionerna så får jag honom att kämpa. Kämpa skulle han fan göra, den jäveln.
Och när jag med Nate Diaz i bakhuvudet improviserar ihop en lös triangel så slänger han sig på mig och det sliter till i ryggen. Fan vad missnöjd jag blir.
Jag ligger och kvider och försöker locka ur honom att det var jobbigt för honom de sista två sekundrarna av min triangel.
Den felande länken; foten under knävecket. Klart som fan foten ska sitta under knävecket tänker jag och ställer mig upp, onaturligt rak i ryggen. Det var ingenting allvarligt, det fick det bara inte vara.
Det var ju ändå min första träning.
