MW: Anderson Silva (31-4) vs. Chael Sonnen (27-11-1)

Det har faktiskt bara gått tre matcher sedan sist. Ändå har väntan på den här fighten känts lång. Det är sällan så mycket talar för en match på en gång. Det officiella skälet är förstås att titlar regelbundet måste försvaras, och att Sonnen i egenskap av högst rankad utmanare, behöver se till att bältet är en färskvara. Men titelstrid i sig är inte säljande nog. Ovanpå den sportsliga aspekten, har storkäften från Oregon släppt lös sin sedvanliga svada av förolämpningar och löften. Inget nytt under solen där. Men när till och med filbunken Silva tappar humöret och försöker svara, då har provokationerna nått nya höjder. Pluspoäng. Sist men inte minst lever minnet i alla som kollat på UFC mer än ett par år. Alla vet. Silva, den oslagbare härskaren av buren, fick stordäng senast. Rejält med spö, på alla distanser och nivåer, i fyra och en halv rond innan den mirakulösa triangelstrypningen vände på allt.
Av alla anledningar att se den här matchen, är den tredje och sista, det främsta skälet. Lördagens möte är ingen typisk rematch. Det handlar mer om att ta reda på vad som verkligen hände i augusti 2010. Det finns inget jämställt och välmatchat i de här herrarnas rivalitet. Det kan bara finnas ett svar. Antingen var Sonnen en överlägset dominant fighter, som slarvade på målsnöret. Eller så är Silva den halvgud han påstås vara, om än en något segstartad sådan.
Det mest osannolika scenariot för den här fighten, är att den blir jämn. Lördagen borde hur det än går, lämna ett definitivt besked som får den första fighten att se slumpartad och irrelevant ut. Inget vet vad beskedet är, men alla vill veta. Ingen kommer missa den här fighten.

LHW: Forrest Griffin (18-7) vs. Tito Ortiz (16-10)

Temat för sommaren tycks som sagt vara returmöten, och här har vi en trött sak på det temat. När Ortiz och Griffin möttes 2006, var det frågan om en munter, driftig uppkomling, mot en stabil, respekterad veteran. Delat domslut blev den rättvisande notan på det kalaset. När de möttes 2009, handlade det om en Griffin som varit på toppen och vänt, och vars munterhet tynat bort. Vid samma tid var Ortiz redan en ortopeds mardröm, vars karriär förvandlats till en vresig gammal schäfer som låg och morrade i ett hörn. Idag finns bara minnen kvar. I rättvisans namn bör det påpekas att det står 1-1 i matcher, vilket motiverar mötet. Värt att nämna är också att matchningen känns hyggligt jämn, och att den vetskapen borde kunna locka fram lite självförtroende och gnista i buren. Men mot bakgrund av att Griffin tycks vara på väg ut, och att Ortiz lämnade redan för tio år sedan, är det här blott en nostalgitripp.


MW: Cung Le (7-2) vs. Patrick Cote (17-7)

När Le visar upp sitt register i buren, önskar man bittert att timingen varit annorlunda. 40 år gammal hänger den forne sanshoukungen kvar vid sina talanger och gåvor så gott han kan, men tiden börjar rinna ut. Tyvärr var det inte många som fick se Le under hans storhetstid, eftersom han olyckligt nog investerade den på arenor med ytterst få åskådare. MMA var för litet för att locka då, och åldern är lite för otacksam nu. För tio år sedan hade han varit MMA-generationens svar på Bruce Lee, men när Le klappade ihop mot en i övrigt dominerad Wanderlei Silva, ringde klockan för pensionsålder i bakgrunden. Sparkarna är lika lysande som alltid, kraften sitter i och oförutsägbarheten en fröjd att skåda, men karln kan inte riktigt ta en snyting längre. Någon som däremot käkar käftsmällar som om de var godis, är enkelspårige sluggern Cote. Kanadensaren fick kicken från UFC, men skrapade ihop tillräckligt med vinster för en comeback. Matchningen känns rättvis och fantasieggande. Den ene kan dela ut, den andre kan ta emot. Svårt att förutsäga hur den ekvationen spelar ut sig.


WW: Dong Hyun Kim (6-1-1) vs. Demian Maia (15-4)

Maia har utlovat att återvända till sina BJJ-rötter inför den här matchen. Ett besked lika övertygande som när Tito Ortiz utlovar en skadefri comeback. Sedan dagen när Nate Marquardts köttiga näve skickade Maia till la la la land, har den brasilianske grapplingfantomen varit besatt av allt utom just BJJ. En rimlig utveckling som besparat honom fler knockouter, men även lett till en lång serie av mindre upphetsande domslut. Positionsstarke Kim är ganska mycket av en poängfighter redan från början och oavsett vad som utlovas, borde det här bli en fråga om strategi i makligt tempo. Stöttad av branschens kanske bästa ringnamn, är ”Stun gun” en clinchfighter först och främst, med tjusiga judokast och stark balans. Från topp har den koreanske talangen pålitlig radar för inkommande lås, och är dessutom svår att svepa. Med andra ord vill Maia inte ligga underst och utöva gammaldags chu chutsu, utan förväntas snarare utmana i clinch och redan där påbörja sin offensiv. Actionpackat? Nåja. Tekniskt underhållande? Garanterat.

FW: Chad Mendes (11-1) vs. Cody McKenzie (13-2)

Det här kan mycket väl vara den värsta mismatchen sedan någon ansåg att Dan Hardy förtjänade en titelchans. På pappret är det snudd på ren sadism. I ena hörnet ser vi schaktmaskinen Mendes, allmänt ansedd som världens tredje eller näst bästa fjäderviktare. Brottaren från Team alpha male har i stort sett vandrat ohotad genom sin karriär, undantaget knocken han åkte på i titelförsöket mot Jose Aldo. I den andra hörnan, mitt emot detta 167 cm långa monster, ser vi en glad skit som ser ut som att han spelar gitarr och äter veganmat. Nog för att McKenzie är en befriande sympatisk karaktär i denna era av drama queens och primadonnor, och nog för att hans pålitliga giljotin har strypt ut halva den amerikanska mellanvästern, men hoppet om en jämn match kommer bara från hjärtat. Om inte Rani Yahya, en av världens främsta grapplers, kunde få in ett lås på Mendes, kan man fråga sig hur en fiskare från Alaska ska lyckas göra det. Bortom sin pålitliga strypning och den ruggade vildmannens orädda självförtroende, har McKenzie ingenting. Om man ska vara krass. Domen lyder således 99% chans att det bli hårig hackebiff och 1% chans att något mirakulöst fantastiskt roande inträffar.

BW: Ivan Menjivar (24-8) vs. Mike Easton (12-1)

Riktigt lovande historia i bantamvikt, mellan väderbitne evighetslågan Menjivar och den hypertaggade Easton. Knytnävskamp är att förvänta sig, men de här killarna kan hela registret. Som alltid när det gäller de lätta killarna, har de ingen utpräglad karaktär i buren. Men till skillnad från de flesta, kan de här två dessutom bjuda på en jäkla massa power.

LW: Gleison Tibau (25-7) vs. Khabib Nurmagomedov (17-0)

Kul fight med tanke på ryssen med det hopplösa efternamnet. ”The eagle”, varför han nu kallar sig det, har en ovanlig vinnarskalle. Trots att hans stående fightingstil närmast kan beskriva som slagrädd och slumpartad, går det inte att sänka grabben. 23-åringen håller inte världsklass på marken heller, men åker inte på några lås för den sakens skull. Det enda Nurmagomedov är riktigt bra på, är att vinna. Och det räcker ju. Överdimensionerade BJJ-biffen Tibau är i stort sett motsatsen. I teorin borde Tibau typ spöa allt och alla, i tre viktklasser upp. Men av någon anledning fipplar den talangfulle brassen bort många lägen. Kontraster i buren är alltid kul.

LW: Melvin Guillard (29-10-2) vs. Fabricio Camoes (14-6-1)

Det är lite orättvist att anklaga killar som Tibau för att sjabbla bort matcher, när det finns män som Guillard. Mannen som inspirerade Stan Lee att uppfinna Spindelmannen, har kanske bättre förutsättningar än någon lättviktare någonsin. Med divisionens bästa fysik och Greg Jackson i hörnan, borde det bli varaktig succé. Men Guillards karriär följer ett helt anat mönster. Två år kross och mangel, ett år som road kill, två år som titelutmanare och superhjälte, ett år som utklassad föredetting. Och så börjar det om igen. Enligt den kurvan ska Guillard för övrigt just inleda en stark period, eftersom han just blivit utklassad i två matcher. Trist nyhet för Camoes, som aldrig riktigt kunnat hävda sig mot eliten.

MW: Costa Philippou (10-2) vs. Riki Fukuda (18-5)

Garden nere, hakan ut och släggor tills den svagare faller. Lite sådär som MMA brukar se ut på film.  Gillar man sånt, kommer man att gilla den här.

LW: John Alessio (34-15) vs. Shane Roller (10-6)

Roller har torskat tre på raken och lär inom kort vara ett namn värt att lägga ur minnet. Alessio UFC-debuterade med att torska mot Pat Miletich för tolv år sedan, han borde vara hundra år vid det här laget. Märkligt nog är han bara 32. Och ser lite ut som Billy Idol. 

LW: Rafaello Oliveira (14-5) vs. Yoislandy Izquierdo (6-1)

 Vi avrundar med han den där med det coola namnet och hästsparkarna, som blev strypt av Reza Madadi i Globen. Mot han den där totalt okände mannen som gått 1-4 i UFC och kallar sig ”Tractor”.











Sommarens tema för UFC tycks vara favoritmatcher i repris, och denna gång står en av de mest efterlängtade i fokus. Bredkäftade Chael Sonnen får en välförtjänt återträff med sin största nemesis och sportens kanske främsta fighter alla kategorier – Anderson Silva.