Krönika

Terminsstarter och kampsportsresor

Det hänger alltid en speciell stämning i luften när det vankas terminsstart. Den så välbekanta lukten av svett och liniment blandas med nerver och spänd förväntan hos de som för första gången kliver in på klubben. För en del är det kanske allra första gången de befinner sig i en kampsportslokal, varenda människa och intryck är något helt nytt och outforskat. De ser sig omkring på människorna runt en, försöker hitta en plats där de inte är för mycket i vägen men inte heller försvinner bort. Sen får de kliva upp på mattan, och välkomnas till klubben av sin nya coach.

För ganska exakt åtta år sedan var jag en av dessa nybörjare som skulle ta första steget på min kampsportsvandring. Sena nätter framför The Ultimate Fighter med kompisarna och en klasskamrats övertalning hade lett mig ner till Berserk MMA. Om man bortser från de där få månaderna på mellanstadiet när jag testade på brottning i Ådalshallen hade jag noll erfarenhet av kampsport, och träning i allmänhet hade jag inte ägnat mig åt sedan jag fyllde 14 om man bortsåg från skolgympan. Så fick jag, lite lätt darrig i knäna, kliva upp på mattan. Jag lät blicken vandra mellan alla nya ansikten som antingen såg ut som benhårda busar eller nervösa nybörjare som jag själv. Och blev välkomnad till klubben av min nya coach.

Idag är det terminens första dag. Under åren som har gått sedan den 19 augusti 2009 har jag spenderat oräkneliga timmar i källarlokalen vid Rådhuset. De där benhårda busarna och nervösa nybörjarna har blivit min familj och några av mina närmaste vänner. De har pressat mig över och förbi såväl fysiska som mentala hinder, de har dragit upp mig på fötter igen när jag blivit golvad, oavsett om det är av en sparringpartner eller av livet självt. Jag har skrattat, gråtit, tröstat, spillt blod (både mitt eget och andras) och varit med om en resa jag aldrig kunnat förställa mig den där första dagen jag klev upp på mattan.

Jag kommer gå ned på klubben idag, vilken gång i ordningen det är kan jag omöjligt veta, allt jag vet att det inte är min sista. Det kommer ligga en speciell stämning i luften, den välbekanta känslan av terminsstart. Idag hänger bilder från mina matcher på väggen, en påminnelse om allt slit jag lagt ner och allt jag fått tillbaka. Idag är jag inte den nervösa nybörjaren som försöker hitta rätt omklädningsrum och inte vara i vägen men inte heller försvinna bort.

Idag är det jag som kliver upp på mattan som coach. Och välkomnar de nya till klubben.

Fighterpodden avsnitt 53: Det finns bara en Reza “Maddog” Madadi

Kommentarer