Hanna Sillén – Mästarnas Mästare

Låt oss spola tillbaka till slutet av 90-talet och rabbla bandnamn såsom Kraftwerk, Frontline Assembly, Skinny Puppy, Front 242 och Depeche Mode. I spåren av dessa giganter inom synthmusiken följde en fanbase iförda svarta kläder, tunga kängor och svartfärgade kalufser med rakade sidor – vi talar om de så kallade syntharna. En av dessa var Hanna Sillén: en helt normal 23-åring, med helt vanlig fysik och hederligt kneg på Pressbyrån i Stockholm. Helgerna tillbringade hon oftast på en synthklubb nere i Rådhusets tunnelbanestation, lokalen var så inpyrd och rökig att Hanna kände sig bakis morgonen därpå, oavsett om hon druckit eller inte. En bekant föreslår att Hanna ska haka på ett pass på den anrika klubben Shaolin Kung Fu på Södermalm och följande må låta som en klyscha, men hon fastnade på en gång.

Över 15 år passerat. Platsen är SPR Athlete Factory på Södermalm i Stockholm där lokalerna doftar ny bil, sköljmedel och kaffebönor. De höga taken med mäktiga valv och smakfull inredning får kampsportslokalen att likna en Pinterest-dröm. Här återfinns Hanna Sillén, som numera är en av landets mest mångfacetterade och meriterade fighters. Studioblixtarna är framdukade, brasiliansk jujutsu står på schemat och fotografen föreslår att Hanna väljer tre tekniker som är värda att lyfta fram. En road frustning hörs från andra sidan mattan.

– Det blir svårt, Hanna kan bara två tekniker.

Rösten tillhör Waldo Zapata, Hannas tränare sedan 2010. Sparringpartnern Lars Nordmark som tålmodigt tillbringat förmiddagen i olika strypningar konstaterar lite kvävt ”de där två teknikerna tog henne isåfall jävligt långt”. Hanna flinar och förklarar:

– Jag har egentligen aldrig aldrig varit någon tekniker, jag jobbar mer på instinkt. Jag har aldrig haft någon direkt talang, utan min enda talang är envisheten och möjligen fysiken. Jag har fått kämpa mig till allt, säger hon.

Hanna kunde år 2004 forsla hem sin första europeiska mästerskapspokal i sanshou. År 2010 inledde hon en karriär som MMA-proffs, hennes record landade på 5-1. Hon har tränat brottning och fäktning, gått matcher i submission wrestling, amatörboxning, thaiboxning och brasiliansk jujutsu, där hon i höstas graderades till svart bälte.

Under 2015 har hon också varit aktuell som dokumentärkändis. I april sändes ”Flickan med handskarna” på SVT, som handlade om hennes tid som svensk, kvinnlig pionjär inom MMA. Dokumentären skildrar en samlad, ödmjuk och lågmäld fighter som står i bjärt kontrast till sportens otaliga spexare. Hanna växte upp strax söder om Stockholm i en estetfamilj, och när hon inte stod i buren så klev hon runt bland bildsköna industriområden med en analog retrokamera. Hanna var en introvert fighter i en brölig business, och majoriteten av matchtillfällena norpades av häftiga 25-åringar eftersom hon inte betraktades som lika ”underhållande”.

– Fuck you, precis så kände jag. Kampsporten var mitt liv, jag la ner så mycket av mig själv – och så dög inte det! Jag ville bara ge ett stort finger, säger hon.

MMA-tiden kännetecknades av stenhård bantning och bastning för att komma ner under 57-kilosstrecket till hennes 165 centimetrar.

– Jag hör hur borta jag är i dokumentärscenerna där jag står och fixar med någon matlåda på kontoret. Jag pratar segt, min röst är torr och raspig, förstå att det där var bara några dagar innan match! Dessutom är ju bastun ytterligare prestationshämmande, säger hon och skakar misstroget på huvudet.

Den största MMA-triumfen var hennes andra match, som var mot stenhårda Maiju Kujala. Finskan hade nyligen gått tiden ut i match mot Miesha Tate och var långt mer meriterad inom MMA än Hanna Sillén. Året var 2010 och Superior Challenge arrangerades för första gången på Hovet i Stockholm.

– Under första ronden blir jag träffad av ett knä i magen och när jag gick av tänkte jag ”aj, den tog alltså”, det sög riktigt ordentligt, men jag vänder mig om och tittar mot finskans hörna och ser att hon hade näsblod och att ena ögat var ordentligt svullet. Jag glömde det där knäet i magen och tänkte ”muahaha, yes, nu jävlar!”. I tredje ronden var hon tröttare medan jag höll samma energi och jag fick in en del riktigt bra träffar. Någon av domarna tyckte väl att matchen var hennes, men det skiter jag i, säger hon och ler roat.

Efter tre raka vinster skulle Hanna Sillén möta sin första förlust i form av en tysk stridsvagn. Efter blott åtta sekunder kom knocken – Hanna konstaterar att det kan vara lite knivigt att hinna agera rätt när någon dundrar in och vevar rallarsvingar.

Motståndaren Sheila Gaffs smeknamn var just ”The German Tank” eftersom hon manglat ner sina motståndare. Hanna råkade kliva in mot tyskans höger men tycker inte att hon träffades särskilt hårt, bara tillräckligt för att tappa balansen. Medan Hanna faller mot mattan hinner hon tänka ”fan också, nu får jag slåss underifrån på marken, men det är okej för det har jag övat på”. Men på vägen ner träffas av hon ett nytt slag precis bakom örat. Sen blev det svart.

– Att jag sekunderna därefter hamrades i ansiktet har jag inget minne av – jag vaknade några sekunder senare av att jag hörde ”Hanna, Hanna, Hanna” och fattade liksom att ”fan, det är över”.

Efter knocken åkte hon in till Sahlgrenska och tillbringade sju timmar med att titta på akutens lördagstrafik bestående av lördagsfyllon och tanter som ramlat. Röntgenplåtarna visade lätt, lätt hjärnskakning, Hanna passade på att använda diagnosen som ursäkt för att sjukskriva sig från sitt jobb som IT-tekniker. Det behövdes. I en vecka gick hon omkring hemma i sin ensamhet, gled runt, läste lite, tog någon promenad.

– Den eufori som inträffar efter en vinstmatch blir det omvända vid förlustmatch. Jag var jättedeppig och var obefogat sur på på folk som inte förstod vad jag kände.

Knocken visas flera gånger i ”Flickan med handskarna” och är en av förstasidesträffarna vid en YouTube-sökning på Hanna Sillén. Men hon är inte less på att knocken jämt ska idisslas – inte riktigt än, iallafall.

– Den är viktig också, tycker jag. Du är väldigt sårbar, det räcker med en förhållandevis lätt touch på rätt plats och vid rätt tillfälle, och så är man borta. Det gäller såklart även åt det andra hållet: ingen motståndare är odödlig. Du kan ligga under och vända en match. Men jag kände helt klart en mental låsning i första matchen efter knocken. Kvar fanns minnet över hur känslig man är och man glömmer lätt hur mycket stryk man faktiskt tål. Under den matchen blev jag vid ett tillfälle träffad ordentligt, det ringde till i huvudet och jag tänkte ”åh nej, jag är på G att bli knockad”. Men det skakade jag av mig, för så kan man ju inte tänka under pågående match, haha! Det där var ohotat århundradets tråkigaste match.

Hur ska proffs-MMA se ut?

– Bort med ring girls, det gör inget positivt för sporten och är kanske mer för grabbarna som inte kan hålla koll på ronderna, utan kör ”kolla schyssta tjejen, skål”. De tävlande struntar fullständigt i det, de har viktigare saker att tänka på där och då. Det svåra med proffs-MMA är ju att det inte går att ta bort showen, då försvinner ju själva grejen. Jag kan uppskatta amatörsporter, att alla i landslaget går in med likadana overaller, även om du tävlar som individ så ingår du i ett team som representerar samma land, du turnerar mot världseliten, vinner du så är du bäst i världen, punkt.

– I proffs-MMA är det taktik, politik, pengar, media, sponsorer och annonsörer – och vissa duktiga får aldrig chansen att gå titelmatch. Kolla bara på damsidan. Vi har Ronda Rousey som matchades smart, är snygg, drog publik och vann allt. Sedan har vi en sådan som Cris Cyborg. Det skulle kanske vara en risk att plocka in henne för titelmatch, för om hon vann skulle det kanske inte gå att driva samma kampanj med henne.

– Detta för att hon inte gör sig lika bra på affischer eller i sportmagasin, säljer inte lika mycket biljetter och drar inte in lika stora sponskontrakt. Dessutom skulle det vara svårt att bli av med henne eftersom hon verkar i stort sett vara oslagbar…

Hannas Bruce Lee-dräkt och tunna handskar var bad ass, men hon måste vara lite realistisk och tror inte hon kommer att tävla i buren igen. Det kräver för mycket träning i förhållande till vad en arbetande mamma hinner handskas med… Och när man talar om trollen så står de i farstun. En flicka i tvåårsåldern pressar sig mot glasdörren i SPR Athlete Factory och försöker ivrigt få mamma Hannas uppmärksamhet, medan pappa Ryan gör sitt bästa för att distrahera dottern.

Hanna berättar att det var graviditeten som än en gång fick henne att byta kampsportsnisch. Hon började visserligen med brasiliansk jujutsu redan 2007 och var blå/lila bälte under tiden hon tävlade i MMA.

Men att återgå till BJJ var lite som att backa och börja om.

– Det är fantastiskt att kunna få tillåta sig att vara nybörjare igen. Jag har alltid gillat att fortsätta framåt och testa något nytt. Det är underbart att få vara dum. Att inte ha någon aning om hur något ska göras, när det blir koordinationskaos med vänster och höger, när det brinner i huvudet och man bara vill gråta och gå hem. Det är skönt att vara sämst igen. Jag gillar att vara en underdog, att jobba uppåt utan förväntningar. Då funkar jag som bäst.

– Med tävlingsresultat känner jag att det finns så mycket tillfälligheter som kan påverka om det blir vinst. Nu känns det som att mina färdigheter är på riktigt: jag har nu ett svart bälte och det är ingen tillfällighet, allt slit har lett mig hit. Förr tänkte jag ”äsch, bälten, karate, svammel, skit i det, jag vill tävla, vinna och få resultat”. Men nu förstår jag hur härligt det är. Bältet är en riktig bekräftelse, ett erkännande. Ett förtroende.

Hur blev du så här bra i så många olika grenar?

– Jag inbillar mig iallafall att jag är ganska mångsidig… Jag kan boxa. Jag kan sparka. Jag kan tempoväxla. Jag kan brottas. Jag är stark. Jag är kanske inte bäst på något, men ganska bra på allt och det kommer jag långt på. Visst vore det kul att ha ett riktigt ess att plocka fram, men förlitar man sig på det och inte jobbar extra mycket på övriga delar, så blir man sårbar.

Men något lite paradnummer måste du ha?

– Ptjaa… Snurrspark kanske? Det är oväntat och även om den inte sitter så är bra att hota med.

Hur såg din fysträning ut när du körde som hårdast?

– Mycket upp och ner med viktplattor, högintensiva övningar som involverar hela kroppen i många repetitioner, det är ju så du gör i en MMA-match. Jag är knappast explosiv i allt, mer kärringstark när jag väl suger tag. Jag är oftast bättre i tredje ronden än i första, men det gäller ju då att inte bli knockad i första ronden på grund av att jag är seg i starten. Jag ville egentligen periodisera och komplettera med att köra tyngdlyftning och styrkelyft, men eftersom jag var tvungen att vara nästintill matchklar jämt så fanns inte den möjligheten.

Kul kuriosa: i en intervju för ett par år sedan i just Fighter Magazine skulle Hanna dela med mig av sitt träningsschema. Redaktören hörde av sig och sa ”men vad fasen, vi kan inte sätta upp det här schemat för läsarna, ingen i eliten gör såhär”. Men jo, det gjorde Hanna, och vissa dagar blev det tre pass – men själv hävdar hon att det låter värre än vad det var. Ett exempel var stående brottning på morgonen, mjuka rörelser med fokus på teknik och känsla där hon möjligen blev lite varm och svettig. Över lunchen kunde det bli MMA-pass med teknik och sparring, på kvällen ytterligare ett MMA-pass med exempelvis löpning efteråt. Detta samtidigt som hon jobbade med IT-säkerhet och fotograferade (i ”Flickan med handskarna” får du smakprov på hennes alster).

– När du går match med övertygelsen att det är ditt liv och din dröm – då blir det blodigt allvar och extremt förkrossande att förlora, eller att få en större skada som hindrar en från träning och tävling. Därför är det viktigt att ha intressen vid sidan av, oavsett vilken sport du ägnar dig åt.

– En dag tar karriären slut, och är din identitet så hårt kopplad till sporten är det lätt att slukas upp av idén att man är en nolla utan den. Dessutom är det bra att vila hjärna och kropp från kampsporten ibland.

Har du varit skadefri?

Hanna knackar i träbordet framför sig.

– Ja. Jag lyssnar på kroppen: om det gör ont någonstans så tränar jag något annat istället. Jag undviker att sparras med idioter – när andra gör galna grejer är det så lätt att skada sig. Jag klappar i tid. Jag säger till när någon inte har koll. Det har inte blivit sparring med så många tjejer under åren, under MMA-tiden körde jag en del med Lina Eklund och Iman Darabi.

– Även om Iman var hälften så lång och tung som jag så funkade vissa grejer jättebra: hon är väldigt stryktålig och idag kan vi ju lugnt konstatera att hon tål smällar under match… Mindre killar är ofta lite mer explosiva och lite starkare, men om de ger 80 procent blir det kanske lagom. Killar är grymt bra när man verkligen behöver kötta, ligga under och kämpa. För ibland är det inte meningen att man ska orka. Ibland är det meningen att man inte ska sluta kämpa, trots att orken är slut och allt känns hopplöst.

THROWBACK WUSHU-EM 2004
Eller: hur du INTE ska arrangera mästerskap

”Jag var 28 år och skulle gå mitt andra stora internationella mästerskap, wushu-EM, som hölls i Moskva. Allt var försenat. Ingen hade koll på något. Ingen kunde engelska, och det fanns ingen att fråga. Grabben med matchlistorna åkte hem och sov istället för att hänga upp dem på hotellet. Laget inkvarterades på ett förortshotell, den chartrade bussen var två timmar sen, Moskva är gigantiskt, trafiken är kaos och vi ankom tio minuter innan invägningen stängde. Karlarna dundrade på obegriplig ryska, schasade in oss tjejer i något förråd där vi bara tittade förvirrat på varandra innan vi fattade att tanken var att vi skulle ta av oss kläderna för att kunna väga in. Eftersom vi inte fick matchlistor åkte hela truppen till anläggningen morgonen därpå, där kunde vi se att jag skulle gå match nummer två så jag gick för att värma upp. Men då hade de inte ens byggt podiet där matchen skulle gå! Vi kan säga såhär: de fick inte arrangera några fler mästerskap.

Trots detta lyckades jag vara väldigt fokuserad, jag mötte först en ryska och sedan en italienska – jag kände att jag var vass, stark och snabb i reaktionen. Allt hårt fys betalade sig. I finalen kände jag att jag hade övertaget. Thabo Motsieloa var med så klart, jag minns hur han stod på läktaren och skrek ”white power” för att jag var så blek…

Alla lag blir ju ombedda att ta med en flagga och nationalsången på CD, och det kändes overkligt och roligt att de faktiskt kom till nytta. Att jag fick stå högst upp på prispallen.”

Foto: David Lagerlöf

FAKTA – HANNA SILLÈN

Ålder: 39 Längd: 165 cm Vikt: 64 kg

Bor: Söder om Stockholm med sambo och dotter.

Meriter: EM-guld och VM-brons i sanshou, 5-1 i MMA-record, fem EM-guld och två VM-guld i BJJ och en rad medaljer i olika valörer i sanshou, BJJ, SW och amatörboxning.

Gör: Personlig tränare, fotograf, fighter. Magisterexamen i systemvetenskap, jobbar extra som ekonomiassistent.

Aktuell: Vann VM i BJJ och graderades därefter till svart bälte, nu är siktet inställt på EM i januari.

Kuriosa: ”Jag har gått en thaiboxningsmatch mot Madeleine Vall – men körde inte så mycket thaiboxning i matchen, haha! Det är ganska värdelöst att gå thaimatch utan att tränat knän. Hon vann, men jag var ändå rätt nöjd för jag kände att jag lyckades bra med boxningen”.

Mera: www.hannasillen.se

Instagram: @hannasillen

[Denna artikel publicerades i Fighter Magazine 4-2015 som du kan läsa via Ztory och Readly]