Krönika

Leverera mer, få mindre: Logiken brister

På fredag kväll är det styrelsemöte, på lördag håller jag i barnpasset och sen skulle jag behöva förbereda årsmötet några timmar. På söndag ska jag hålla passet för tävlingsgruppen och kanske försöka hinna träna själv. Men vi kanske kan titta på en film söndag kväll?

Den som engagerar sig i en idrottsförening känner igen diskussionen. I en förening jobbar en drös instruktörer och coacher ideellt för att utveckla ungdomar och få människor i olika åldrar att växa. De ger verktyg till människor för att de ska tycka om sig själva och i förlängningen bli bättre medmänniskor, du vet den som kommer springande med andan i halsen för att sträcka fram en blöt vante du tappat 200 meter bort.

Låt oss backa bandet till fjolårets nervkittlande riksdagsval, då utlovades mångmiljonbelopp till idrottsrörelsen och Riksidrottsförbundet (RF). Naiv som jag är tyckte jag det lät lovande. Kampsporten har en fostrande uppgift i samhället, idrottsföreningar erbjuder en trygg plattform med stark gemenskap och bra värdegrund. Resultatet blir ansvarstagande och engagerade medlemmar.

Samhällsvinsterna är uppenbara, utan kampsporten och idrottsrörelsens engagemang skulle hålen i statens plånbok vara avgrundsdjupa. Lilla jag tänker att det mest logiska vore att ge mer bidrag till en sådan typ av verksamhet. En verksamhet som bygger upp samhället, uppmuntrar människor att ta initiativ, ha ambitioner och bli lite mer hälsosamma.

Men det blev inga mångmiljonbelopp, någon annan fick njuta av de 272 miljonerna som lovades sporten. RF får nöja sig med samma årliga belopp som de fått sedan 2009, 1,7 miljarder (inte heller decemberdagarna under blå flagg resulterade i några ökade anslag till idrottsrörelsen). Jag förstår att RF:s ordförande Karin Mattsson Weijber är missnöjd. Enligt deras beräkningar har anslaget urholkats med 200 miljoner sedan 2009, något som gör att RF i sin tur måste sänka stödet till föreningarna. Men misströsta inte! Något nytt fick idrottsrörelsen i alla fall – ytterligare krav om ett mer intensivt arbete med jämställdhet, integration, matchfixning och doping.

Som barn brukade jag tjata på mamma om semesterresor till månen eller andra avlägsna platser och fick svaret ”jag är ingen trollkarl”. Nu äntligen förstår jag vad hon menade (ironi) – det är inte logiskt möjligt att idrottsföreningar och idrottsrörelsen ska leverera mer än de har resurser till. För att spara pengar råder politiker oss att ”tidseffektivisera” och ”omstrukturera”. Men det handlar inte om att spara pengar, idrottsrörelsen hjälper oss att bygga det samhälle vi vill leva i och det måste få kosta.

Jag tycker att politiker ska skippa fina ord och istället ta ansvar. Annars kanske de inte får tillbaka sin blöta, tappade vante nästa gång.

Fighterpodden avsnitt 52: Eftersnack kring UFC Sweden

Kommentarer