När jag regisserade Petters första musikvideo ”Vinden har vänt” för 15 år sen minns jag hur jag tjatade till mig ett Pancrase (MMA) tema med Omar Bouiche och Martin Lidberg. Och tjata gjorde jag väldigt framgångsrikt för den blev av. Men tyvärr tjatade jag av fel anledning. Det var min egen ”Vinden har vänt” jag höll på med utan att förstå det själv. Men som det var då var jag i min enfald övertygad om att Petter skulle återkomma inom ett år och säga att jag hade rätt. MMA är världens häftigaste sport. Men Petter dök inte upp. Vi gjorde heller inga fler musikvideos tillsammans. Istället gick det rykten om att det jag egentligen hade gjort var en påkostad instruktionsvideo på hans bekostnad. Men så var inte fallet. Vem hade i så fall köpt den? För det visade sig att vinden inte vände på många år.
För på den tiden var det inte ovanligt att när man på en middag hos vänner och bekanta stillsamt berättade om sporten man höll på med slutade med agiterande kommentarer i stil med ”du har alltså ett behov av att göra illa andra människor”. Eller ”slå mig om du tycker det är så roligt”. Att MMA det skulle vara en sport var fullkomligt orimligt i de flestas ögon. Tyvärr gjorde det att jag gav upp lite grand. Kavade in för de fördomar de flesta hade kring kampsport och med det föll jag in i ett språkbruk som har varit helt förkastligt. Som att t.ex. säga att man helt enkelt gillar ”slagsmål” för att det är ändå så de flesta ser på det. Lång senare insåg jag tack vare Pernilla Johansson (flerfaldig världsmästare i thaiboxning) insåg jag problematiken i språkbruket. Pernilla driver Frysbox och vi var i Almedalen för att prata kampsport och hon poängterade att när vi vänjer oss vid att prata så (även fast det mest kampsportare emellan) så blir det ett stort problem för utomstående att förstå när vi använder ord som ”slagsmål” och samtidigt ska promota det hela som en sport. Något jag fortfarande försöker vänja mig av med.
I år är det 10 år sen Andreas Halldén och jag gjorde Rallarsving. När Martin Persson, producenten, kom till mig och föreslog att vi skulle göra ett kampsportsmagasin fick jag såklart en massa idéer. Samtidigt var det inget jag egentligen trodde skulle bli av men drömma tyckte jag att jag kunde unna mig. Det blev av och jag tror att jag kan hävda att vi gjorde mycket för synen på kampsporten i Sverige på den tiden. En sak som dock inte gick så bra var mötet med dåvarande idrottsministern Bosse Ringholm. För det första var vi alldeles för orutinerade för att göra en intervju som den. Men det var inte det värsta. Vårt stora misstag var att vi var för känslosamma. Vi var i försvar. Vi var arga. Vi var helt enkelt inte i redo.
2009 medverkade jag i SVT Debatt tillsammans med Magnus Cedenblad. Precis innan sändning bestämde vi oss för hur vi skulle förhålla oss till debatten. Trots att vi hade fått en massa förhållningsregler av ett gäng tyckare hittade vi en egen väg. Det oskrivna temat var som vanligt moralpanik som alltid när det gäller kampsport, trots att ingen vill stå för det. Framförallt handlade det om våra kroppar och våra hjärnor och vad vi utsatte dem för. Magnus och jag var mycket positiva över att alla dessa människor brydde sig om just våra hjärnor. Vi gick inte i försvar, vi var inte arga och framförallt vi ursäktade oss inte. Vi hade bestämt oss för att vara glada. Då kom plötsligt allt trams levererat som på beställning. T.ex. MMA i jämförelse med hockey när man får motargument som ”… men i hockey tacklas man inte med flit”. Men lika glada var vi för det men gladast var nog räven.
För vi förändrade egentligen ingenting. I alla fall inte dessa människors syn på MMA. Men det förändrade mig och mitt förhållningssätt. Jag behöver inte vara ett offer för vad andra tycker om min kampsport. Jag gillar min kampsport, behöver inte gå i försvar och kan tillåta mig själv att vara glad över den. Och framförallt, jag behöver inte be om ursäkt för det. Kampsport är ju trots allt som bra sex: är båda med på det så blir det roligt.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer