För några år sedan skrevs det spaltmeter om det svenska MMA-proffset ”Niklas” som kom ut som gay. Diskussionen gick hög och de allra flesta visade sitt stöd för rätten och möjligheten att vara öppen med vem man älskar – oavsett vilket kön hen har. Det var en viktig diskussion. Men vad hände sen?
”Niklas” är fortfarande, över två år senare, just ett fingerat namn. Personen bakom berättelsen, som dessutom vittnade om hur illa behandlad han periodvis varit för sin läggning, är fortfarande anonym. Helena Hugosson kom i samma veva ut som homosexuell, ett modigt och viktigt ställningstagande framförallt eftersom hon var och är en förebild för andra. Men har fler kommit ut i offentligheten? Har du någon i din klubb du vet är gay och som alla behandlar som vem som helst? Har det skett något värdegrundsarbete där bland annat uttalanden som damp ut i kommentarsfälten till artikeln om ”Niklas” lyftes fram i ljuset och diskuterades?
Som det här med ”man vill ju inte rulla med en bög”. Nähä, och varför inte? Blir du som är hetero tänd på den du närkampar med om det är en person av motsatt kön? Inte det? Nä, men varför tror då någon enda levande själ att hbtq-personer skulle bli sexuellt attraherade av sina träningskamrater när de kampar under träningspass? Det är ju så puckat att färgen trillar av väggarna.
Så, varför är det här fortfarande en ”grej”? Det borde vara helt självklart att homo-, bi- och transpersoner är lika välkomna till våra kampidrotter som alla andra, att vi ska ha öppna dörrar för alla. Att det inte spelar någon roll vem du älskar och vem du är, att det viktiga är att du gillar din idrott, gillar att träna, är en bra träningskompis, inte slåss på stan och allt det där som på riktigt betyder något i träningslokalen.
När min krönika liknande denna publicerades i papperstidningen Fightermag i mars förra året hade Riksidrottsförbundet kommit ut med en ny rapport kring hur hbtq-ungdomar bemöts inom idrotten. Undersökningen hade skett genom djupintervjuer med ett antal unga som inte uppfyller den här standard-heteronormen som florerar så flitigt inom sportvärlden. Resultatet är inte överraskande, men likväl beklämmande: Det är få av de intervjuade som känner sig trygga i att vara öppna med sin läggning.
Som exempel hade vi då brottaren ”Jonatan, 23 år” som intervjuas i rapporten och som aldrig berättade för någon på klubben att han var homosexuell: ”Det är känsligt, det känns som att manlighet och brottning är väldigt ihopkopplat och att det är känsligt att inte vara en man på mattan. Det var hela grejen att jag hade jättesvårt att förena bilden av mannen med att vara bög, med att tävla och samtidigt bära på rädslan. Det blev bara för mycket för mig just då, så därför slutade jag. Och det är ju skittråkigt.” I hans klubb haglade det dessutom stundom homofoba pucko-kommentarer sagda på ren slentrian, som ”brottas som en bög” och då uttryckt som varande något negativt.
Så, vad har vi att lära av detta? Det är givetvis fullkomligt oacceptabelt att våra fajters ska känna sig tvungna att dölja en del av sig själva. En person som vill nå sin fulla potential i träningen kan inte gå runt och må dåligt över att inte kunna vara sig själv. Varje individ vi förlorar från kampidrotten, eller övrig idrott, för att de inte kan vara öppna med vem de älskar är ett nederlag. Ett allvarligt sådant, eftersom det i slutänden faktiskt handlar om att människor behandlas olika, som om att de inte hade samma värde.
Hur får vi då alla oss föreningsledare på alla nivåer att inse vikten av att jobba mot diskriminering och kasst språkbruk, för jämställdhet och allas lika värde? Hur får vi till ett värdegrundsarbete värt namnet där vi skärskådar allt från attityder till kunskapsnivå (som inom idrotten generellt är obefintlig inom hbtq-frågor) och hur vi konkret uttrycker oss mot varandra i våra föreningslokaler? Koppla det till pengarna, säger jag. Pengar är det enda som verkar funka som styrmedel, brett över alla idrotter. På alla nivåer, från central till lokal nivå, ska bidragspengar kopplas till ett aktivt värdegrundsarbete. För ska vi vara riktigt ärliga: Ska verkligen stat och kommun ge skattepengar till verksamheter som inte följer Riksidrottsförbundets riktlinjer om allas rätt att vara med – eller för den delen svensk lagstiftning om diskriminering? Nä, trodde inte det.
Angelica Söderberg är journalist och webbredaktör. Hon har över tjugo års vana från ideella förtroendeposter på olika nivåer, i huvudsak inom idrotten, bland annat som förtroendevald i Svenska Boxningsförbundet. Boxningstränare sedan början av 2000-talet.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer