Inför UFC Sweden

UFC kommer äntligen till Sverige och på lördag fylls Globen i Stockholm av svenska fans. På programmet syns fem svenska fighters med lokala stjärnan Alexander Gustafsson i spetsen.

LHW: Alexander Gustafsson (13-1) vs. Thiago Silva (14-2)

Flaggskeppet på fightcardet för UFC Sweden lutar åt att bli en rökare att minas. Två unga män som förlitar sig på aggression och orädd offensiv dammar ihop med knutna nävar. Ingen av dem trivs i en defensiv roll och båda har byggt sin framgång på att attackera först, slå hårdast och inte sluta veva förrän domaren bryter. Som extra krydda är det även sagan om den onde och den gode, där Sveriges man i buren representerar den rena sportsligheten mot en kontroversiell bad boy.

I september 2006 förberedde sig en osnuten och totalt okänd ung man vid namn Alexander Gustafsson för sitt livs första träningspass i MMA. Samtidigt noterade en hetlevrad brasiliansk fighter vid namn Thiago Silva sin femte seger som proffs. Den aggressive brassen skulle därefter rada upp tretton vinster på raken, inklusive elva avslut med slag och sparkar. Trots en senare start i karriären, skrapade Gustafsson ihop en liknande svit över nedslagna motståndare. I varsin ände av världen växte två blivande stjärnor fram på slagfält av skallebank och värkande mjukdelar. Två publikfriande sluggers vars vägar nu slutligen möts i Stockholm.

Både Gustafsson och Silva har med liknande medel satt skräck i divisionen med sin slagkraft och aggression. Deras motståndare vet vad närkontakt med deras knogar innebär, vilket har lett till att de flesta hellre dyker på nedtagningar än fightas upprätt. Ställda mot varandra blir det något av ett strategiskt chicken race, där båda måste fatta det svåra beslutet om de vågar gå in i en slagväxling som kan sluta illa. Gustafsson har en naturlig känsla för brottning som slipats på amerikanska Alliance gym, men brukar hellre stoppa nedtagningar än gå på dem. Detsamma kan sägas om svartbältet Silva, vars utmärkta talanger på backen sällan blir mer än plan B.

Gustafsson har sex matchers erfarenhet i UFC och Silva har åtta, en jämförbar nivå av erfarenhet. Hur de förvaltat sin tid i rampljuset skiljer sig däremot stort. ”The mauler” har ett fläckfritt record bakom hönsnätet, med oklanderlig sportslighet, artighet mot fans och korrekt uppförande i alla avseenden. Silva är allt annat än korrekt, ökänd för att håna motståndare, showa med osportsliga segergester och generellt uppvisa en kaxig attityd. Som om det inte räckte, har 29-åringen från Sao Paulo dessutom just avtjänat ett års avstängning på grund av doping.

Publiken i Globen får en actionfilm serverad, med en hemmason att heja på och en ditrest bad guy att frukta. Ingen kan veta exakt vad som kommer att ske, men alla vet att det kommer smälla. Det ska mycket till om ingen förlorar medvetandet innan sista rondklockan ljuder.

MW: Brian Stann (11-4) vs. Alessio Sakara (15-8)

Två boxare som valde UFC och buren istället för en boxningsring, två rakryggade patrioter som på varsitt sätt representerar stereotyper för sitt land. Den här fighten är ingen direkt förebild för teknisk variation inom sporten, men sätter fingret på vad publiken gillar att se. Krigsveteranen ”All American” är en av UFC:s mest uppskattade investeringar, och en man vars marknadsvärde vida överstiger hans faktiska skills som fighter. Stann är en så fulländad amerikansk hjälte att exempelvis Wanderlei Silva tackade nej till en fight mot honom, eftersom kampen om publikstöd var avgjord på förhand. Några sådana dubier har inte italienske ”Legionarius”, vars kropp är täckt med hyllningar till det romarrike han anser sig härstamma från. Sakara sätter en stolthet i att representera en antik krigarkultur, och fightas därefter. Åtta av tolv matcher i oktagonen har han avslutat, eller avslutats i, redan i första ronden. Så ligger landet när dessa stolta män går in till en manlig duell i krigarkonst. Sakara har ett av branschens mest okända svartbälten i BJJ, men kommer antagligen föredra sina nävar som vanligt. Här vankas käftsmällar och ömsesidig respekt, på det där rakryggade viset som alla på läktaren kan uppskatta.

Även om analytiskt lagda kritiker kan peka på alla fel och brister i Stanns och Sakaras tekniska register, finns det inte mycket att klaga på när de får behålla upprätt ställning. Den italienske sluggern är en av de mest rutinerade proffsboxare som sadlat om till MMA, och fightas aldrig defensivt. Lägg till Stanns hårda nävar och tåliga haka, och resultatet blir slugfest med 4 oz-handskar när den är som mest sevärd.

WW: Paulo Thiago (14-3) vs. Siyar Bahadurzada (20-4-1)

Vid en första anblick kan Paulo Thiago lätt framstå som en kall, elak jävel som man inte skulle vilja möta i en mörk gränd. Den bilden är fullständigt korrekt, även om den brasilianske hårdingen tycks vara en trevlig prick vid de få tillfällen när han inte slåss. Som medlem i BOPE, ett av världens mest respekterade specialförband, spenderar Thiago sina arbetsdagar i kamp mot knarkkarteller och gäng i Brasilien. Det förklarar även varför han inte verkar direkt orolig när han går in i buren, en plats för avkoppling och fritidsnöjen i jämförelse. Mental tuffhet bortom rimliga gränser har blivit Thiagos signum, och han har aldrig blivit avslutad i en MMA-fight. Faktum är att han aldrig sett direkt besegrad ut, hur mycket spö han än har fått.

Debuterande Bahadurzada är ingen mjukis han heller. Född och uppvuxen under hårda förhållanden i Kabul, Afghanistan, utvecklades instinkten att slåss tidigt. Enligt legenden fick Bahadurzada smeknamnet ”The killer” av sin farfar, eftersom han redan som barn började spöa upp äldre ungdomar i kvarteret. Efter en flytt till Holland, mer civiliserad träning och namnbyte till ”The great”, har Bahadurzada vuxit fram som en av Europas främsta welterviktare. Efter en tjusig svit på fem raka vinster, inklusive fyra via KO, kom erbjudandet från UFC.

WW: Papy Abedi (8-1) vs. James Head (7-2)

Stockholmaren Abedi blev döpt i eld och svavelsyra när han välkomnades till UFC av topprankade thaiboxaren Thiago Alves. Efter att ha gått obesegrad och ohotad genom hela sin karriär, åkte den svenske judokan på några rejäla smällar och blev utstrypt. Det är aldrig lätt att sia om hur en sådan kalldusch påverkar en fighters psyke, och ovissheten hänger över Abedis andra försök i oktagonen. Den brutala matchningen har däremot inte upprepats, och motståndet denna gång är mer rimligt. Amerikanen Head befinner sig i samma sits efter att ha förlorat sin första i buren och de två kombattanterna har fler likheter än så. De kommer från en bakgrund i grappling, där båda har lilabälte i BJJ, och har i efterhand kompletterat med solid boxning. Det rör sig även om två fighters som inte är fulltidsproffs, utan måste få plats med sin träning vid sidan av alla andra åtaganden som livet innebär. En rättvis matchning där Abedi i kraft av hemmapublik och welterviktens mest imponerande muskulatur, borde ha en liten fördel.

LHW: Cyrille Diabaté (17-8-1) vs. Tom DeBlass (7-0)

Efter att Jörgen Kruth tvingades avstå matchen på grund av skada, erbjöds nykomlingen DeBlass en chans. Sitt fina record till trots, är oddsen inte muntra för amerikanen. DeBlass tog matchen på kort varsel, fightas långt hemifrån, debuterar i UFC och möter en man med tre gånger så stor erfarenhet. Även om Diabaté är känd för att vara en våghalsig fighter med tendenser att klappa ihop om han tvingas kämpa i uppförsbacke, syns rutinen tydligt hos den långlemmade fransmannen. Han tycks aldrig plågad av nerver, anfaller utan tvekan direkt från start och har en bra känsla för att avsluta motståndare som börjar vackla. Diabatés thaiboxning är opolerad men farlig, i synnerhet i kombination med hans räckvidd. DeBlass har all anledning att söka markkamp och dra ner på tempot tidigt om inte debuten ska bli en kortvarig kalldusch.

MW: Francis Carmont (17-7) vs. Magnus Cedenblad (10-3)

Två lovande killar på jakt efter segern som kan ge dem det stora genombrottet. Debuterande ”Jycken” är en färgstark karaktär som genererar uppmärksamhet i alla former. Han pratar gärna och mycket, och skäms inte för att bjuda på sig själv. Men den gänglige stockholmaren presterar också i nivå med hur mycket han snackar. Cedenblad är pålitligt bäst när det gäller, och visar utveckling i varje match. Sju raka vinster talar för sig självt, och blir inte sämre av att endast en match gått till poängdomarna. Cedenblad är inte bara en självsäker och hårt tränande fighter, han besitter en intensitet och intuition som tillåter ett aggressivt sökande efter avslut. Många motståndare har kollapsat under pressen när den svenske jycken börjar driva. Metodiske Carmont borde inte vara fullt så lätt att rubba. Fransmannen som tränas personligen av George St. Pierre, är ovanligt stabil både fysiskt och mentalt. Det slår sällan gnistor om Carmont, men han brukar få jobbet gjort med sin starka thaiclinch och toppkontroll. Båda ligger på drygt 190 cm, och förlorar därmed det övertag i längd och räckvidd som de brukar dra nytta av. Ingen har heller någon uppenbar fördel varken stående eller på mark, och är ungefär lika allsidiga. Avgörandet kommer ned till hur fransk kylighet väger upp mot svensk aggressivitet.

WW: Simeon Thoresen (16-2-1) vs. Besam Yousef (6-0)

En dubbel debut mellan doldisar från Norge och Sverige, där en titt på herrarnas records avslöjar vem som sitter på övertaget i rutin och erfarenhet. Även om den tystlåtne Thoresen är märkligt okänd, har han varit synnerligen aktiv. 19 matcher på fem år är högt tempo med skandinaviska mått. Med fjorton vinster på submission är det också uppenbart vad den unge talangen från Joachim Hansens camp är bäst på. Den reslige norrmannen är därtill en imponerande gestalt i weltervikt, 185 cm lång och rejält bred. Det är ingen liten utmaning som väntar den svenske debutanten. Göteborgaren Yousef är lika anonym som sin norske motståndare, och har levt en tystlåten tillvaro med samtliga proffsmatcher på hemmaplan i The Zone FC. Där har han avgjort alla matcher utom en före full tid. Pricksäker boxning och stark brottning har lagt grunden för framgångarna, men den främsta styrkan i Yousefs arsenal är antagligen hans matchpsyke. Oavsett motstånd lämnar 27-åringen aldrig bort initiativet i en fight. Trots att oddsen pekar klart i norsk favör, kan man räkna med att den orädde Yousef tar initiativet och anfaller som om det inte fanns en morgondag.

LW: Yoislandy Izquierdo (6-0) vs. Reza Madadi (11-2)

Efter skador och uteblivet motstånd har det äntligen blivit dags för Madadis debut. Den färgstarke ”Mad dog” har förtjänat sin chans med råge efter att ha vunnit sina sex senaste, och därtill besegrat tre UFC-veteraner på raken. Även om Madadi är känd för sitt heta temperament utanför buren, är han en utpräglat metodisk och strategisk fighter. Man ser sällan misstag eller våghalsigt risktagande från den svensk-iranske brottaren. Felfri grundteknik, fysisk styrka och positionskontroll har blivit Madadis signum. Man hade kunnat tro att amerikanen Izquierdo skulle vara något liknande, i kraft av sin nationalitet. Men faktum är att just brottning är den uppenbara svagheten hos ”Cuba”. 28-åringen från Florida förlitar sig på en karatebaserad fightingstil och fightas allt annat än metodiskt. Ekande rundsparkar, raka slag och kylighet på marken har blivit Izquierdos främsta kännetecken. Sammanfattningsvis en kontrastrik matchning, som tilltalar Madadis stabilitet, men där den gästande amerikanen kan stå för oväntade överraskningar.

WW: DaMarques Johnson (15-9) vs. John Maguire (17-3)

Brittiskt framtidslöfte möter amerikansk journeyman. Den oförutsägbare brawlern Johnson hänger kvar i UFC efter medverkan i dokusåpan TUF. Han förlorar nästan lika ofta som han vinner, men har å andra sidan bara tre domslut på 24 matcher, vilket säger allt om varför han är en uppskattad figur i buren. Maguire är betydligt mer kontrollerad och fightas med vaken blick och metodisk grappling. Det lutar åt att amerikanen ”Darkness” söker slugfest och snabbt avgörande, medan brittiske ”The one” lutar sig rutin och en mer civiliserad gameplan.

FW: Dennis Siver (19-8) vs. Diego Nunes (17-2)

Kvalitetsmatch i fjädervikt, mellan två namn som båda synts på topp-10-listor. Nunes har aldrig riktigt fått rampljuset på sig i UFC, men har hängt med några av de bästa namnen i organisationen. Segrar över forne mästaren Mike Brown och utmanaren Manny Gamburyan, har placerat Nunes i divisionens toppskikt. Skolad på Nova Uniao, Brasiliens främsta team för lätta fighters, har ”The gun” i stort sett inga svagheter. I synnerhet hans stående arsenal, med nationella titlar i både muay thai och boxning, är något utöver det vanliga. Motståndaren Siver debuterar i fjädervikt efter en lång och inte alls misslyckad karriär i UFC:s lättvikt. Med 7-2 i sina senaste nio matcher i oktagonen, finns det inget uppenbart skäl varför den kraftfulle kickboxaren valde att byta ner sig en viktklass, i synnerhet med tanke på vilket motstånd han serverades. Känd för sina knallhårda och oväntade sparkar, som mer liknar karate än muay thai, är Siver alltid en sevärd knockoutartist. Brottning och grappling har släpat efter något, men blivit allt starkare med åren. Verktygen finns där att matcha Nunes kompletta verktygslåda.

BW: Brad Pickett (20-6) vs. Damacio Page (15-6)

Bantamviktare i behov av en seger. Både brittiske Picket och amerikanen Page är väl etablerade i UFC, men har haft det kämpigt med tunga förluster det senaste. Pickett är en skön karaktär som gärna bjuder på show kring sina matcher, och är dessutom nära kopplad till Sverige via sina träningspartners nere på GBG MMA i Göteborg. ”One punch” är en sann veteran och håller en mycket imponerande seger över Demetrius Johnson som sin främsta merit. Page är byggd av ett lite annat virke, och är ingen direkt muntergök. Den tystlåtne ”Angel of death” har alltid något mörkt och dramatiskt i blicken, och slåss som om det gällde livet i varje teknik. I ett strikt sportsligt perspektiv rör det sig, som alltid i den här viktklassen, om mångkunniga och uthålliga fighters som inte har några direkta svagheter.

FW: Jason Young (8-5) vs. Eric Wisely (19-7)

Här skulle det varit en svensk medverkan, i form av Hamid Corassani, men den otursförföljde svensken har skadat sig igen. Istället blir det England mot USA, med stark fördel till den senare. Young har inte bara hälften så mycket erfarenhet, men även två raka förluster i UFC. Wisely noterade visserligen en förlust i sin hittills enda UFC-match, men har en imponerande resumé bakom sig inklusive två vinster mot före detta titelutmanaren Hermes Franca.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!

Kommentarer